Olika syn på nya trädslag i de nordiska länderna

Introduktionen av främmande trädslag har alltid vållat mer eller mindre debatt. Bland farhågorna finns risken för att arter ska sprida sig okontrollerat och påverka den inhemska floran och faunan. De kan också drabbas av skador och sjukdomar, eller sprida sjukdomar till de inhemska träden. En annan farhåga är att de nya trädslagen kan börja hybridisera med inhemska, närstående arter.

Samtidigt har många trädslag visat nya och mer snabb­växande egenskaper när de har hamnat i nya miljöer, fria från sina inhemska patogener och konkurrenter. Radiatatallen är ett exempel. I sin naturliga hemmiljö är den knotig och inte särskilt produktiv, men den har erövrat stora delar av plantageskogsbruket på södra halvklotet.

Tidigt intresse

I de nordiska länderna påbörjades experiment med främmande trädslag tidigt, under 1920- 30-talen, och man fick upp ögonen för douglasgran, lärkar och contortatall. Många andra arter kan också hittas i gamla försöksplanteringar runt om i Danmark, Sverige, Finland och Norge. Naturligtvis lyckades långtifrån alla planteringar, men ibland kunde de demonstrera en imponerande tillväxt. Det blev naturligt att trädslagens potential som skogsträd i Norden kom att diskuteras, även om det dröjde fram till 1960- och 70-talen innan mer storskaliga program initierades.

Sett till arealen är det egentligen bara Sverige som har haft en riktigt stor satsning, och då med contortatall, ett trädslag som idag täcker ungefär 600 000 hektar. Finland har begränsat introduktionerna, och det är egentligen bara den sibiriska lärken som har plante­rats i större antal – men den räknas inte ens som ett infört trädslag i landet. Norge började också experimentera tidigt med Sitkagran och andra trädslag, och har därefter använt en blandning av inhemska och utländska trädslag för att beskoga hedlandskapen i de kustnära regionerna. Danmark är det land som har den största andelen exoter i sin skog, men då räknas också granen in. Island är ett särfall, eftersom landet var mer eller mindre avskogat innan planteringsprojekt satte igång i början av förra seklet. De inhemska träden björk, sälg, asp och rönn räckte inte till, och den nya skogen består därför också av både lärk, contortatall och nordamerikanska granar.

1980-talet – biodiversitet

Uppfattningen att introducerade trädslag kan utgöra ett hot mot den inhemska biologiska mångfalden fick fart på 1980-talet. Nya och invasiva arter sågs som ett av de stora hoten. Konventionen om biologisk mångfald, som började gälla 1993, klargjorde att de anslutna länderna skulle motverka förflyttning av arter, och dess­utom kontrollera och utrota, införda arter som kan hota de inhemska ekosystemen. Under 1990-talet blev regelverken därför mer restriktiva, och åtminstone pekade debatten ditåt.

2000-talet – klimatförändringen kräver nya lösningar

Debatten tillfördes nya argument i samband med att klimatfrågan klättrade på samhällsagendan. Bioenergi som substitut för fossilt bränsle ledde till ökat intresse för skogens tillväxt. Samtidigt började man fundera över vilka trädslag som är bäst anpassade den dag klimatet är varmare. När dagens föryngringar når slutavverkningsbar ålder kan ju södra Skandinaviens klimat likna det som råder i Frankrike idag. Kommer granen att kunna överleva med så milda vintrar och varma somrar? Nej, tror en del. Och samtidigt finns utländska arter som idag växer bra i det klimat som förväntas i framtiden.

Klimatfrågan har alltså bidragit till ett ökat intresse för nya trädslag i alla länder, även om motståndet från miljörörelsen fortfarande är starkt.

Sverige – contorta och status quo

Sverige - contortatall. Foto Walter Siegmund.

Sverige är som nämnts det land som har den till ytan största satsningen på nya trädslag, och då med contortatallen. Planteringarna var som intensivast under 1970-talet fram till mitten av 1980-talet. Larm om svampskador (Gremeniella) bidrog bl.a. till att planteringen då gick ned kraftigt. Samtidigt hade debatten om biologisk mångfald initierats, och växt sig allt starkare under 1990-talet. Skogsvårdslagen 1993 uttryckte till exempel att främmande trädslag bara skulle användas i undantagsfall, och att all föryngring över en viss minimiareal skulle anmälas.

Den svenska debatten och forskningen om införda trädslag har varit intensiv under både 1990- och 2000-talet. Samtidigt har attityderna bland skogsbrukets företrädare varit mer öppna än i Finland, bl.a. kanske för att contorta­tallen redan är etablerad och har visat sig till och med överträffa produktionsprognoserna.

Tjugohundratalets debatt om bioenergi som ersättning för fossila bränslen väckte också intresset för nya trädslag på både skogs- och jordbruksmark. Klimatanpassning är en annan komponent som bidragit till ökat intresse för trädslag som kan förväntas klara varmare somrar och mildare vintrar. År 2007 antog riksdagen en proposition som föreslog flera åtgärder för att öka biomassaproduktionen. Ett av förslagen var att se över de tidigare diffusa reglerna om främmande trädslag. Skogsstyrelsen fick i uppdrag att ta fram ett förslag som visade sig vara överraskande positivt till nya trädslag. Bland annat föreslogs att contortatallen skulle få användas inom ett större område än tidigare.

Rapporten från Skogsstyrelsen skapade ny debatt, och Naturvårdsverket protesterade. De ville i stället klassa contorta som en invasiv art som inte skulle få etableras i Sverige. Naturskyddsföreningen var också kritisk till rapporten, och menade bland annat att stödet för contortatallen stod i konflikt med Sveriges miljömål. Företrädare för renskötarna stämde in i kritiken, och ville ha stopp för contorta i renbetesland.

Skogsindustrin var däremot överlag positiv till rapporten. Den önskade dock mer klargöranden om vilka regler som kommer att gälla framöver. Motsättningarna i debatten ledde till att regeringen lät saken bero utan vidare åtgärder, och därmed kännetecknas frågan av status quo sedan dess.

Finland – “inhemska” trädslag i första hand

Finland - håller på det inhemska. Foto Mats Hannerz.

Finland har idag 20-30,000 hektar sibirisk lärk, och årligen planteras ytterligare 500 hektar. Den övriga användningen av nya trädslag är marginell. Varken sibirisk lärk eller hybridasp vållar dock någon debatt eftersom de betraktas som inhemska.

Precis som i Sverige växte motståndet mot införda trädslag under 1990-talet. I naturvårdslagen 1996 framhölls vikten av att inte sprida främmande arter i naturen. Däremot kunde undantag ges för plantering och sådd av nya trädslag i skogsbruket.

Finland har haft en mer restriktiv syn på nya trädslag än Sverige. I det nationella skogsprogrammet för 2015 poängterades vikten av att hindra introducerade arters spridning. År 2012 antogs en nationell strategi för att motverka invasiva introducerade arter. Bl.a. vill man identifiera vilka arter som redan finns i landet, och undersöka vilken skada de kan orsaka.

Även det finska skogsbruket har haft en mer försiktig hållning. Skogsbrukets utvecklingscentral TAPIO förespråkar till exempel i sina skötselrekommendationer att använda inhemska arter som tall, gran, björk och asp. Utländska trädslag ska helst bara användas i liten skala. Återigen räknas inte sibirisk lärk som exot, utan som en inhemsk art.

Norge – svartlistar Sitkagran

Norge - Sitkagranen är svartlistad. Foto Mats Hannerz.

Norge hade tidigare ambitiösa planer på plantering av Sitkagran på västkusten och i norra Norge. Totalt skulle 425 000 hektar planteras, men arealerna har blivit betydligt mindre. Idag är debatten hård om igen­planteringen av de tidigare nakna kusthedarna, där de utländska trädslagen ses som ett hot. Sitkagranen är den utländska art som har planterats mest i dessa områden.

Artsdatabanken i Norge spelar en nyckelroll i debatten. Precis som sin svenska motsvarighet presenterar den rödlistor över hotade arter. Dessutom har den tagit fram ”svartlistor” över arter som kan orsaka skada i ekosystemen. Den första ”Black list” kom 2007, och listade då bara en trädart, nämligen sykomorlönn. Det orsakade stora diskussioner, och listan kompletterades snart med flera arter som Sitkagran och silvergran. I 2012 års lista har 91 trädslag analyserats, och 25 av dessa har svartlistats.

Svartlistningen av just Sitkagran har lett till hårda bataljer i debatten. Olika skogsägarföreträdare vill gärna se trädslaget som ett ”klimatträd”, medan naturvårdsorganisationerna vill ha bort den helt. WWF vill hellre se skydd av inhemska skogar som ett medel mot klimatförändringen.

Trots svartlistan är Sitkagran och andra trädslag inte förbjudna idag. Det är i stället upp till de enskilda fylkena att besluta om de ska tillåtas eller inte.

Danmark – störst andel exoter

Danmark - bergtall på sanddynerna. Foto Mats Hannerz.

I Danmark består 44 % av skogen av introducerade arter. Historiken bakom planteringarna är äldre än i de andra länderna. Problem med sanddrift på Jylland pockade tidigt på igenplantering för att skydda sanddynerna, och plantering med trädslag som bergtall fick statligt stöd redan på 1800-talet. Under 1900-talet har syftet med nya trädslag dock svängt till virkesproduktion.

Jyllands sanddyner lyftes efterhand fram som värdefulla miljöer, och är numera listade som Natura 2000-miljöer. Under 2000-talet påbörjades ett restaureringsprogram som gick ut på att 26 000 hektar skulle rensas från invasiva arter som bergtall och contortatall. År 2008 antog Miljøministeriet en plan som innefattade prevention, utrotning och kontroll av invasiva arter. Samma år upprättades en svartlista, motsvarande den norska listan. I denna fanns arter som bergtall och contortatall.

I Danmark uppmuntrar miljöministeriet nyplante­ring av introducerade trädslag som ett led i planen för ”Grøn vækst”. Det danska skogsbruket skulle dock hellre se att staten gav bidrag till skötsel av de redan etablerade skogarna.

Den stora debatten kring introducerade arter i Danmark rör idag inte de nya trädslagen, utan i stället vresrosen (Rosa rugosa), en japansk nyponart som är svår att utrota.

Island – debatt om skog eller inte skog

Island - Sitkaskog på avskogad mark. Foto Mats Hannerz.

Islands ursprungliga skog bestod främst av björk, men den har decimerats kraftigt av bete och bränn­vedshuggningar. Sitt minimum nådde björkskogen kring år 1950, när den täckte mindre än 1 % av landarealen. De första ansatserna till försök kring beskogning kom igång vid förra sekelskiftet. Parallellt med att de inhemska björkskogarna fick skydd provades flera nya arter i försök. Beskogningsprogram sattes in från 1950-talet och accelererade från 1990-talet.

På Island har debatten kring de införda trädslagen varit het. Ett tillägg till naturvårdslagen år 2000 lade fram ett mål att införda arter inte skulle skada den inhemska mångfalden. Som inhemska arter räknades de som listades i den officiella ”Flora of Iceland” år 1948. Idag är alla införda arter förbjudna i skyddade områden och på nivåer över 400 m öh.

År 2008 antog den isländska regeringen en strategi för biologisk mångfald. Invasiva utländska arter listades som ett av fem hot, och i strategin ingick också mål som att se över reglerna för import, handel och odling av främmande arter. En ny strategi för naturvård an­togs 2010 som var mer detaljerad och i praktiken mer restriktiv mot nya trädslag.

Idag handlar mycket av den isländska debatten om ifall man ska fortsätta beskogningen över huvud taget. Isländska skogsstyrelsen och skogägarföreningen förordar fortsatt beskogning, både för virkesproduktion, biologisk mångfald och skydd mot klimatförändringen. Naturskyddsföreningen framhåller dock fortfarande risken för att invasiva arter kan påverka ekosystemet.

Lika men ändå olika

Som framkommit har internationell vetenskaplig debatt och policyutveckling rörande biodiversitet, skogsbruk och främmande trädslag haft stort genomslag under de senaste årtiondena. De nordiska länderna, som alla har en besläktad kulturell och demokratisk grund, har också implementerat likartade regleringar rörande detta. Trots detta går det att utläsa tydliga skillnader mellan länderna. För att förstå dessa skillnader måste varje lands förutsättningar och historia undersökas.

Olika ekologiska förutsättningar, skogsbrukets roll, traditioner av att använda nya trädslag, invanda tankesätt och starka aktörer har skapat skilda nationella utvecklingsvägar. Detta har i sin tur medfört att de internationella konventionerna och debatterna rörande nya trädslag på ett specifikt sätt anpassats till respektive land, med skilda utslag i praktiken av hur nya trädslag används skogsbruket.

Referens

Backman, F. & Mårald, E. Manus. Different shades of green: a comparative analysis of the use, policy and debate concerning non-native tree species in the Nordic countries.

/ Text Erland Mårald och Fredrick Backman

Artikeln är ett utdrag ur Future Forests Rapport 2014:3