Många forskare har försökt ta reda på varför vattnet blir brunare i sjöar och vattendrag. Limnologen och nyutnämnda professorn Emma Kritzberg vid Lunds universitet hittade intressanta ledtrådar i historiska datamaterial bland annat från Riksskogstaxeringen och det pekade i en ny riktning.
En rådande hypotes förklarar den så kallade brunifieringen, den gradvisa förändringen av vattnets färg i vissa sjöar och vattendrag, med biogeokemiska processer i marken som påverkats av den höga svaveldepositionen som rådde under 70- och 80-talet. Hypotesen är att markens återhämtning efter försurningen har medfört att ökande halter av löst organiskt material (DOC) har brunfärgat vattnet i vissa sjöar och vattendrag.
– Försurningen gjorde oss medvetna om den storskaliga luftburna miljöförstöringen och bidrog till att miljöövervakningen utökades under 70- och 80-talet. Under decennierna som gått sedan dess har vi sett färgen öka och den slutsats som dragits är att vattnet var onaturligt klart då när pH var lågt, förklarar Emma Kritzberg.
Den allt brunare färgen antogs komma sig av att den försurningsdrabbade marken långsamt återhämtade sig. Mekanistiska studier har visat att det finns en sådan effekt – ju surare markvatten, desto mindre lösligt DOC. Den minskade försurningen är en faktor bakom brunifieringen, en annan är klimatförändringarna som bidrar till snabbare nedbrytning av organiskt material och ökad transport från mark till ytvatten.
Skattkista på SLU
Eftersom mycket datainsamling initierades under försurningsepoken så omfattar få analyser vattenkvalitetsdata från tiden innan dess. Emma Kritzberg letade efter ett sätt att gå längre tillbaka i tiden. I samband med ett annat forskningsprojekt hade hon kommit i kontakt med SLU:s miljöanalysdata för sjöar och börjat inse vilken skattkista det var.
– Jag blev helt förhäxad. Jag satt uppe på nätterna och kunde inte sluta plotta upp olika variabler från miljöanalysdata, berättar en påtagligt förtjust Emma Kritzberg. All forskning om brunifieringen handlade om att DOC läcker från marken. Men här såg jag att järn också ökade. Vad var förklaringen till det?
De ökande halterna av järn väckte Emma Kritzbergs nyfikenhet och hon frågade sig om det ändå inte gick att ta reda på hur vattendrag och omgivande natur såg ut innan försurningen.
Slumpen bidrog
Pusselbitarna i en lyckad forskningsstudie kan komma till forskaren på oväntade sätt. Emma Kritzberg beskriver fascinerat hur ett slumpartat möte med en ingenjör på ett vattenverk ledde henne till en dataserie över vattenkvaliteten i Lyckeby dricksvattentäkt som sträckte sig ända från 40-talet. Och hur hon efter en intervju i tidningen Sydsvenskan kontaktades av en forskare på SLU (Matts Lindbladh) som tipsade om sammanställningar av Riksskogstaxeringens data från samma område och tidsperiod.
Plötsligt gick det att lägga ett nytt pussel som pekade på att den ökade utbredningen av granskog i södra Sverige troligtvis hade större påverkan på vattenkvaliteten än man tidigare anat. Täckningen av gran har i den här delen av Sverige gått från 15% före förra sekelskiftet till 75% idag.
Slutsatsen om granens betydelse för vattnet har landat förvånansvärt väl i forskarsamhället trots stora investeringar i försurningsforskning och försurningsåtgärder, konstaterar Emma Kritzberg.
– Det finns något positivt med insikten och det är att det här är ett problem som vi har möjlighet att påverka. För även om markägare beslutar sig för att fortsätta odla gran i södra Sverige så kan förhoppningsvis lokala åtgärder med t ex lövskog i en zon längs vattendragen minska brunifieringen.
Frågan om brunifieringen är angelägen då det innebär ökade kostnader för samhället för att rena dricksvatten. Ingen vill ju att vattnet som rinner ur kranen ska vara brunfärgat och lukta. Särskilt angelägen är den i de delar av landet där man använder sjöar som vattentäkter och där problemen med brunifiering är som mest påtagliga.
Sverige delar med sig
Troligen är sista ordet inte sagt om brunifieringens orsaker, men Emma Kritzberg kommer att fortsätta gräva efter guld i SLU:s miljöövervakningsdata. Hon vittnar om att internationella forskare brukar uttrycka avundsjuka när hon berättar om sin forskning som bygger på SLU:s öppna data. Långa dataserier i kombination med öppenhet är unikt för Sverige och för den som kommer från den konkurrensutsatta forskarvärlden där man håller hårt på insamlad data kan det framstå som osannolikt generöst. Så tänkte hon själv en gång.
– Första gången jag publicerade en artikel som byggde på data som jag extraherat från SLU:s data skämdes jag nästan. Ska jag stå som författare när SLU har gjort allt grovjobb?
Huvudsyftet med miljöövervakning är att följa förändringar i miljön och våra naturresurser och grundar sig i samhällets behov av underlag för beslut kring lagstiftning, stödåtgärder och styrmedel. Efter decennier av enveten datainsamling börjar serierna blir så långa att informationen blir allt mer relevant för forskare som likt Emma Kritzberg hittar nya användningsområden.
Samhällsinvestering ger frukt
De flesta forskningsprojekt har en kort tidshorisont och anslagen till forskningsinfrastruktur är begränsade. Här kan data från naturresurs- och miljöanalys spela en viktig roll och samhällets investering i datainsamling ge frukt på flera sätt.
Emma Kritzbergs har ett enkelt råd till forskare som är nyfikna på miljöanalysdata och undrar hur det kan användas.
– Prata med folket bakom som vet hur datat är insamlat. Chansen är stor att ni tas emot med entusiasm!
Per Nilsson, Redovisningsansvarig