Användningsområden för genetik - fisk och skaldjur

Genetisk struktur

De flesta arter är uppdelade i genetiskt distinkta populationer (bestånd). Hållbar förvaltning måste vara baserad på biologisk kunskap om de aktuella arterna. Sett ur ett kortsiktigt perspektiv riskerar överutnyttjande av enskilda populationer att leda till sänkt numerär och naturlig produktion, vilket kan ta lång tid för naturen att "läka". Förlust av biologisk mångfald i form av lokala populationer och genetisk variation riskerar dessutom att långsiktigt reducera en arts förmåga till överlevnad och fortsatt evolution.

Med hjälp av DNA-markörer kartläggs den genetiska populationsstrukturen hos olika fisk- och skaldjursarter. De laborativa tekniker som nyttjas används även som ett komplement till traditionella märkningsstudier vid studier av fiskvandring, vid utredningar av arters och populationers taxonomiska ställning, samt för att identifiera enskilda individer eller fångster till art eller population/fiskeområde.

Analys av blandbestånd

I många fall ingår flera populationer i fångsten. Fisket av lax i Östersjön, där individer från populationer i hela Östersjöområdet tidvis förekommer tillsammans, utgör ett tydligt exempel. Genom att genetiskt analysera stickprov insamlade vid olika tider och områden går det att uppskatta hur stor andel av fångsten som utgörs av olika (vilda eller odlade) populationer. Resultaten kan användas som underlag för att minska fisket på populationer som är känsliga.

Genetisk fiskerikontroll

Med hjälp av genetiska markörer går det att bestämma art och ibland även geografiskt ursprung för fisk och skaldjur. Provtagning av DNA kan antingen ske direkt i samband med landning eller senare hos grossister och i detaljhandeln (till exempel av frysta filéer).

Fiskutsättningar

Förflyttning och utsättning av fisk är en vanlig förvaltningsåtgärd. Med hjälp av genetiska undersökningar kan man utvärdera konsekvenserna av sådana verksamheter. Det går exempelvis att uppskatta hur mycket utsatt fisk som så småningom ingår i fångsten, d.v.s. det ekonomiska utbytet av utsättningen. Att mäta graden av genetisk påverkan på naturliga populationer (genom hybridisering) utgör ett annat viktigt användningsområde.

Släktskap och beteenden

Det faktum att individer är genetiskt olika gör det möjligt att med hjälp av DNA-analyser särskilja individer (s.k. genetiska fingeravtryck). På liknande vis går det även att avgöra frågor om föräldraskap, uppskatta släktskap samt mäta reproduktiv framgång (antalet avkommor). Genetiska markörer utgör på detta sätt ett värdefullt verktyg i studier och experiment som syftar till att studera beteenden och genetiska anpassningar.

Vattenbruk

Vid odling av fisk och skaldjur för konsumtion kan genetiska markörer vara till nytta för att till exempel hålla reda på individer och inbördes släktskap i samband med förädlings- och avelsprogram. Ett ytterligare användningsområde är att, med hjälp av genetiska markörer, försöka effektivisera avelsarbetet genom att identifiera individer med särskilt önskvärda genkombinationer för vissa egenskaper (hög tillväxthastighet, motståndskraft mot sjukdomar, m.m.).

Skyddsvärda populationer

Genetiska markörer kan användas för att identifiera särskilt skyddsvärda populationer inom hotade eller kommersiellt viktiga arter. Det kan exempelvis röra sig om särskilt genetiskt särpräglade bestånd, sådana som av någon anledning har utarmats på genetisk variation, eller som uppvisar en hotande låg populationsstorlek.

Med hjälp av återkommande insamling av molekylärgenetiska data från särskilt utvalda eller skyddsvärda populationer, s.k. genetisk övervakning, går det dessutom att upptäcka förändringar som kan tyda på minskade populationsstorlekar, förlust av genetisk variation och/eller ökad förekomst av främmande gener (exempelvis genom fiskutsättningar).

Vid genetisk analys av flodkräfta isoleras först arvsmassa (DNA) och förvaras i små provrör. Sedan studeras speciella delar av arvsmassan och jämförs mellan individer och bestånd.