Från datainsamling till kvotbeslut

Ett av målen för EU:s gemensamma fiskeripolitik är att fisk och andra vattenlevande resurser ska utnyttjas på ett sätt som är långsiktig hållbart.  Den gemensamma fiskeripolitiken skall baseras på bästa tillgängliga vetenskap. EU vänder sig därför bland annat till Internationella havsforskningsrådet, ICES, för att få kunskapsunderlag om fiskbeståndens och de marina ekosystemens status och utveckling.

Många faktorer påverkar fiskbestånden: hur många fiskar som föds och överlever till fiskbar ålder (rekrytering), mängden fisk som fångas (fiskeridödlighet), förekomst av rovdjur (predatorer), tillgång till föda, sjukdomar och parasiter och tillståndet i havsmiljön som temperatur, salthalt och syre.

Det är förstås omöjligt att veta exakt hur stora fiskbestånden är, men med hjälp av matematiska modeller baserade på data från olika vetenskapliga undersökningar och från fisket går det att göra välgrundande uppskattningar.

Internationellt koordinerad datainsamling

För att samla in fiskerioberoende data genomför EU:s medlemsländer varje år ett flertal fiskundersökningar som koordineras av Internationella havsforskningsrådet, ICES. I Sverige genomförs de här expeditionerna av SLU Aqua, på uppdrag av Havs- och vattenmyndigheten som ansvarar för genomförandet och samordningen av Sveriges del av den EU-gemensamma datainsamlingen inom DCF (Data Collection Framework)

De internationellt koordinerade expeditionerna som Aqua utför utgörs dels av trålundersökningar i Västerhavet och Östersjön och akustiska undersökningar (med ekolod) i Östersjön. Dessa stora expeditioner görs med forskningsfartyget R/V Svea men vissa mindre standardiserade undersökningar görs med mindre båtar (inkl inhyrda fiskefartyg). Stickprover tas för att ta reda på de fångade fiskarnas längd, vikt, ålder och könsmognad. Dessutom analyseras ägg och larver. För havskräfta filmas istället bottnarna för att uppskatta beståndets storlek.

Tillsammans med provtagningar av fisket fångster ombord på kommersiella fiskefartyg och i hamnar och officiell fångstatistik från fiskeflottan utgör detta grunden för det omfattande arbetet med att försöka uppskatta hur mycket fisk det finns.

Från data till biologiska råd

Efter avslutade provtagningar och biologiska analyser påbörjas arbetet med att beräkna storleken på de olika fiskbestånden. Beståndsuppskattningarna bygger på samarbete mellan forskare i olika länder och sker inom ICES, där olika arbetsgrupper fokusera på bestånd i olika områden. Fiskbestånden i Östersjön hanteras till exempel inom WGBFAS (Baltic Fisheries Assessment Working Group) medan de flesta bestånden i Nordsjön (inkl. Skagerrak och Kattegatt) hanteras av WGNSSK (Working Group on the Assessment of Demersal Stocks in the North Sea and Skagerrak).

På arbetsgruppernas ofta veckolånga möten slår man ihop informationen från de olika länderna, använder den i matematiska modeller och jämför resultaten med tidigare kunskap om bestånd och ekologiska förutsättningar. De metoder och underlag som används i bedömningarna revideras med jämna mellanrum vid s.k. benchmarkmöten, när ny kunskap finns, metoderna vidareutvecklats eller datakällor och dataserier reviderats.

Nästa steg i processen är att arbetsgruppernas slutsatser och förslag till råd granskas av oberoende granskningsgrupper (ADG, Advisory Drafting Group). Grupperna består av experter från medlemsländerna, som kommenterar slutsatserna och skickar dem vidare till ICES rådgivande kommitté, ACOM (Advisory Committee). ACOM:s uppgift är att omvandla slutsatser, prognoser och kommentarer till det som blir de officiella ICES-råden.

I maj levereras normalt ICES råd om fiskbestånden i Östersjön, och i juni kommer råden för de flesta arterna i Nordsjön och Atlanten. Råden publiceras på ICES webbplats. 

ICES baserar sin rådgivning på att det, efter fiske och naturlig dödlighet, ska finnas så mycket lekmogen fisk kvar i bestånden att de klarar av att och producera nya, friska generationer. Huvudmålet för EUs gemensamma fiskeripolitik, och därmed utgångspunkten för den rådgivning EU-kommissionen beställer från ICES, är att samtliga fiskbestånd som EU förvaltar gemensamt ska fiskas enligt principen MSY.

Efter rådet – förhandlingsdags!

ICES råd är biologiska. Det är sedan upp till beslutsfattarna att, utifrån dessa, väga in ekonomiska och sociala aspekter i fiskeriförvaltningen. EU:s fiskeripolitik syftar nämligen inte enbart till att bevara fiskbestånden och skydda de marina ekosystemen, den ska också vara förenlig med målen om att uppnå nytta i ekonomiskt, socialt och sysselsättningshänseende samt bidra till att trygga livsmedelsförsörjningen. De olika målen gör att målkonflikter kan uppstå.

Inför de årliga förhandlingarna i EU (och med centrala aktörer såsom Norge och Storbritannien) så värderar varje enskilt land ICES råd, och bestämmer vilka ståndpunkter man vill driva i de gemensamma förhandlingarna med resten av EU. Denna process får särskild fart efter sommaren när EU-kommissionen, på basis av ICES rådgivning, presenterar sina förslag till kommande års fiskemöjligheter (TAC, total allowable catch).

Även inom olika regionala organ pågår en omfattande process med samråd och diskussioner och lobbygrupper från olika intressentkategorier är särskilt aktiva gentemot de olika makthavarna i denna del av processen. Slutligen är det ländernas ministrar ansvariga för fiskeripolitiken i de olika medlemsländerna I för svensl del landsbygsministern) som slutligen förhandlar och beslutar i jordbruks- och fiskerådet (Agriculture and Fisheries Council, AGRIFISH). Beslut om nästa års fiskemöjligheter för Östersjön fattas i oktober, och för Västerhavet i december. 

Medlemsstaterna fördelar sedan ut de nationella kvoterna till sin egen fiskeflotta.