Grisar biter, bökar och luktar när de samlar information om sin omgivning. Det kallas för utforskande beteende,
vilket grisar har hög motivation till att utföra.
För att möta grisarnas behov att utforska sin omgivning ger grisproducenter sina grisar berikningsmaterial. Enligt svensk lag måste berikningsmaterialet vara ett strömedel, oftast används halm.I snitt får en gris cirka 50 gram halm per dag i kommersiell produktion. Trots detta är motivationsbehovet ofta inte tillfredsställt. Det kan resultera i att grisarna riktar sitt utforskande beteende mot de andra grisarna i boxen, så kallat omriktat beteende. Detta kan få förödande konsekvenser för både djurvälfärd och gårdens ekonomi.
Den mest skadliga formen av omriktat beteende är svansbitning, vilket uppstår när en gris biter i en annan gris svans. Svansbitning är en av de största utmaningarna inom modern grisproduktion. Ett sätt att minska risken för omriktat eller skadligt beteende, såsom svansbitning, kan vara att förbättra berikningsmaterialets kvalitet.
Att grisar används för att leta tryffel är välkänt och många menar att grisar har en välutvecklad förmåga att känna dofter. Trots det har grisars luktsinne fått väldigt lite vetenskaplig uppmärksamhet och betydelsen av grisarnas luktsinne har inte heller beaktats vid valet av berikningsmaterial.
I det här projektet vill vi studera vilken potential dofter har för att förbättra nuvarande berikningsstrategier i modern grisproduktion, i syfte att förbättra djurens välfärd.