SLU driver ett nätverk av 15 stationer som mäter flöden av växthusgaser mellan ekosystem och atmosfär. Stationerna är utspridda från Småland i söder till Västerbotten i norr. De hjälper oss att förstå hur upptag och utsläpp av växthusgaser påverkas av tex skötsel och störningar. Våra data kan förbättra klimatmodellerna och bidra till viktiga beslut om hur samhället ska begränsa klimatpåverkan.
Vid stationerna mäts utbytet av gaser mellan ekosystemet och atmosfären. Växternas tillväxt, nedbrytning och andra processer ovan och under jord avgör om systemet tar upp eller släpper ut koldioxid. Den första masten i Flakaliden anlades 1996, de senaste stationerna anlades 2013. Långa tidsserierna är mycket värdefulla för forskning och miljöanalys. Data från Flakaliden har gett upphov till över 100 vetenskapliga artiklar.
Det går till exempel att se hur gasflödena ändras över tid, till exempel i takt med att skogen blir äldre, och hur systemet svarar på avverkning, stubbskörd, skogsgödsling, gallring, skogsbränder och stormar. Sammanlagt finns nio stationer i skog och sex på jordbruksmark. Vi mäter koldioxid och vattenånga, och på vissa av stationerna i jordbrukslandskapet också metan, kväveoxid och ammoniak. Från alla stationer finns också meteorologiska data som nederbörd, temperatur, solinstrålning och markfuktighet.
I dag drivs mätstationerna av institutionen för ekologi.
Flakaliden och Knottåsen
Mätningarna har lett till oväntade upptäckter. SLU har följt två barrskogar under lång tid, Knottåsen (Gävleborgs län) sedan 2001 och Flakaliden (Västerbotten) sedan 1996. Achim Grelle på institutionen för ekologi och hans kollegor blev förvånade när Flakaliden plötsligt började släppa ut lika mycket koldioxid som den tidigare tagit upp – ca 3 till 4 ton koldioxid per hektar och år. Och ännu mer intressant blev det när de såg samma utveckling på Knottåsen 500 kilometer söderut. Skogarna var båda i den mest produktiva åldern och tillväxten verkade fortsätta normalt. I ett forskningsprojekt följer Achim Grelle och hans kollegor nu om svampar kan ha betydelse. Hypotesen är att samspelet mellan de olika mykorrhizasvampar som lever i symbios med träden har förändrats.
”Urskogar” kan också vara kolkällor
Mätningarna i Fiby urskog utanför Uppsala har visat att äldre, relativt orörda, skogar kan släppa ut koldioxid under vissa förhållanden. Också det var överraskande eftersom tidigare publicerad forskning tyder på att urskog tar upp koldioxid. Fiby urskog släppte ut ca 25 ton koldioxid under de tio år som ingick i den aktuella studien. Utsläppen beror troligtvis till stor del på nedbrytningen av döda träd. Det är viktigt att vi försöker förstå dessa processer. Bilden kompliceras av att den döda veden i urskogarna är viktig för många hotade arter.
Varför viktigt?
Våra ekosystem kan ta upp en del av de koldioxidutsläpp som människor orsakar, och mycket kol är lagrat i skogsmarken. För framtidens skull är det viktigt att vi förvaltar dessa kolförråd och kolsänkor så gott vi kan genom att stärka upptaget och undvika utsläpp av koldioxid. Då måste vi veta vad som avgör om skogar är kolsänkor eller kolkällor och hur ekosystem ska skötas för att så mycket kol som möjligt ska lagras in i marken.
Genom att följa flödet av växthusgaser i olika delar av landet och i olika ekosystem kan vi förstå processerna bättre. För att se trender krävs mångåriga mätningar. Det är komplext och ibland är resultaten oväntade. Mätningarna kan få ännu större betydelse i framtiden eftersom ett ändrat klimat påverkar organismer och processer i ekosystemen – och därmed koldioxidflödena.
