Alla nya tekniska system och ny teknisk utrustning för djurhållning måste godkännas av Jordbruksverket från djurhälso- och djurskyddssynpunkt innan de får användas. Detta gäller enligt 7 och 8 §§ djurskyddsförordningen (1988:539).
Bestämmelsen om att ny teknisk utrustning skall godkännas trädde i kraft den 1 juli 1990 med avsikt att begränsa spridningen av nya system och anordningar till dess att de visat sig vara djurskydds- och djurhälsomässigt godtagbara. Systemen måste alltså uppfylla vissa krav när det gäller bl.a. inverkan på djurens dödlighet, sjukdomsfrekvens och produktion för att tillåtas.
De gamla, konventionella golvsystemen med sex till nio höns/m2 ansågs inte vara ny teknik, eftersom de funnits under lång tid och därmed prövats erfarenhetsmässigt. Dessa lågbelagda system behövde således inte prövas enligt de angivna bestämmelserna utan kunde fr.o.m. införandet av den nya djurskyddslagen användas helt fritt. Däremot måste alla system för lösgående höns med en beläggningsgrad högre än nio höns/m2 golvyta först prövas av Jordbruksverket innan de kunde godkännas.
Dessa provningar delades in i en experimentell fas och en fältfas där fältfasprovningen ägde rum i praktiska värphönsbesättningar. Från start var endast system för lösgående höns - hög beläggning (>9 höns/m2) föremål för prövning. Antalet av dessa anläggningar i fältfasen begränsades från början till tio per fabrikat men ökades år 1995 till 15. Utvärdering och prövning för godkännande skedde när resultat från 15 hönsomgångar i fältfasen förelåg. Sedan 1998 omfattade provningen i huvudsak inredda burar och erforderligt antalet hönsomgångar avgjordes från fall till fall efter samråd med en av Jordbrukverket tillsatt referensgrupp för värphönshållning.
En hönsomgång varar ca 60-65 veckor. Djuren sätts in vid ca 16 veckors ålder och slaktas i allmänhet vid ca 80 veckors ålder.
Utvärderingen gjordes av Jordbruksverket tillsammans med referensgruppen med utgångspunkt från, dels gränsvärden och godtagbara nivåer, dels särskilda bedömningar. Gränsvärden och godtagbara nivåer omfattade bl. a. befjädring, skador av olika slag, dödlighet och luftkvalitet och har delvis utarbetats av referensgruppen. För andra parametrar, t ex djurbeteende och arbetsmiljö, gjordes särskilda bedömningar av i första hand den provningsansvarige forskaren. För att ett fabrikat skulle godkännas krävdes i princip att provningsresultaten på alla punkter uppfyllde kraven i utvärderingsprogrammet.
Resultaten från de högbelagda s.k. intensiva golvsystemen som genomgått det bestämda antal provningar som föreskrivits visade i början stora nackdelar och problem från djurhälso- och djurskyddssynpunkt. Utmärkande för dessa system är att de är mycket känsliga för yttre störningar.
De allvarligaste problemen var hög dödlighet och utbredd förekomst av fjäderplockning och kannibalism.
Hönsens dödlighet i burar är vanligen mellan 3% och 5%. I provningarna av ny teknik satte Jordbruksverket ett gränsvärde för dödlighet på 9 % för höns i högbelagda golvsystem. I många fall överskreds detta gränsvärde. I vissa fall var dödligheten i flera omgångar så hög som 25 % vilket var helt oacceptabelt.
Provningarna liksom forskningsresultaten visade på tydliga skillnader mellan olika djurmaterial. Problemen var störst då man använt brunäggsvärpande hönor. Med ledning av forsknings- och provningsresultaten utfärdade Jordbruksverket hösten 1998 generella föreskrifter och anvisningar om äggproduktion i intensiva golvsystem. Här betonas vikten av att välja ett lämpligt djurmaterial och att hönorna är uppfödda i ett system som liknar det som de ska hållas i som vuxna.
Provningarna har därefter endast omfattat inredda burar. Fyra sådana system har genomgått både den Experimentella fasen och Fältfasen och godkänts av jordbruksverket. Den första burtypen godkändes år 2000 och de övriga år 2002. När provningen av de fyra burtyperna var klara fanns ett godtagbart vetenskapligt underlag för att utarbeta generella regler för inredda burar. Dessa regler har efterhand införlivats i de svenska djurskyddsföreskrifterna tillsammans med reglerna i EU:s hönsdirektiv (1999/74/EG). En svensk särregel är att det får vara högst 16 höns per bur.
2008 uppskattas värphönsbeståndet till ca 6 miljoner, varav ca 40 % går i inredda burar och resten i s.k. frigående system.