De fåglar som vi håller för att ge oss ägg och kött härstammar från den röda djungelhönan i Sydostasien.
Vilda hönsfåglarna lever största delen av dagen på marken och lägger sina ägg i ett rede eller bo som de flesta andra fåglar. När de inte ruvar söker de på natten vila på en högre belägen plats, t.ex. på en gren eller ett stenblock. De bildar grupper om 10-15 hönor och 1-3 tuppar. Under våren när ljustiden ökar börjar de genom hormonell inverkan lägga sina ägg. Äggläggningen avslutas efter 15-30 ägg som sedan ruvas av hönan och kläcks efter ca 3 veckor. Kycklingarna är helt dunbeklädda vid kläckningen och kan genast gå ur boet för att börja söka föda under föräldrarnas fostran och beskydd.
Under människans inflytande har hönorna förts ihop i större grupper och beslagtagits på såväl tupp som ägg. Härvid utlöses inte ruvningsbeteendet utan värpningen fortsätter. Genom avels- och skötselåtgärder, inbegripet s.k. "ljusprogram", kan en "bra" höna idag från könsmognaden, som inträffar vid ca 20 veckors ålder, värpa ett ägg om dagen utan uppehåll i ca ett år, d.v.s. oberoende av årstiden.
Hönan är värd för parasiter av olika slag. Från hälsosynpunkt viktigast är tarmparasiter (s.k. koccidier) och blodsugande kvalster. Koccidier uppförökas via ströbädden som hönsen går i. Risken för kraftiga angrepp och sjukdom är därför större när hönsen går på ett tätt golv i kontakt med sin egen gödsel, än om de går på ett nätgolv genom vilket gödseln kan falla. Idag vaccineras alla blivande golvhöns på kycklingstadiet mot koccidios varigenom detta problem fått mindre betydelse. Även kvalster trivs emellertid bra i sådana miljöer som utmärker golvhönshållning och kan under fuktiga och varma förhållanden öka explosionsartat i antal till stor plåga för både hönsen och den som ska sköta dem. Kvalster utgör idag ett större hot än koccidios då effektiva bekämpningsmetoder saknas.
Höns i stora grupper blir också lätt stressade och kan börja hacka på varandra. Dessa problem var de huvudsakliga anledningarna till att man på 40-talet började hålla höns i bur. Burhållningen innebar också att skötseln kunde effektiviseras och stora rationella enheter med 10 tusentals djur uppstod.
Burhållningen har sedan utvecklats och är fram till idag den förhärskande inhysningsformen i hela världen. Från början fanns inga regler för hur burarna skulle se ut eller hur stora ytor hönsen skulle ha. Idag finns sådana regler i de flesta länder. I Sverige ska ytan i inredda burar vara minst 600 cm2 per höna.
Bruna höns i inredd bur med sittpinne, ströbad och rede.
Genom att den traditionella burhållningen begränsar hönsens rörelsefrihet och inskränker på deras möjligheter att uföra sina naturliga beteenden har alltmer kritik riktats mot denna inhysningsform. Då Sveriges riksdag 1988 antog en ny djurskyddslag innebärande att alla husdjur ska hållas så de kan bete sig naturligt förtydligade därför, vad avser värphönsen, regeringen detta i djurskyddsförordningen (ändrad 1997, se nedan) genom att förbjuda hållning av höns för äggproduktion i bur fr.o.m. 1999. Naturligt beteende har senare definierats som att djuren ska ha rörelsefrihet och tillgång till rede, sandbad och sittpinne.
Äggproducenterna fick härigenom 10 år på sig att ställa om från bur- till andra hållningsformer där hönsen i huvudsak kunde vistas på golv med större rörelsefrihet. Forskning skulle medverka till att ta fram sådana alternativ.
Krav som ställdes på dessa alternativ var att de inte fick innebära:
Forskning och försök som gjordes inom de givna förutsättningarna hade svårt att finna tillräckligt med alternativ som svarade upp emot dessa krav, vilket förklarar varför tidsramen för omställningen inte kunde hållas. Det enda tillåtna alternativet till burar var från början system för lösgående höns med låg beläggning, d.v.s. maximalt nio höns per m2 golvyta. I intensiva system för lösgående höns kan man ha upp till ca 17 höns per m2 golvyta. På grundval av resultat från forskning och försök har Jordbruksverket först hösten 1998 godkänt sådana system.
På grund av de problem som visats förekomma vid hållande av höns i numerärt stora grupper föreskrev regeringen därför 1997 om en ändring i djurskyddsförordningen från 1988, så att i stället för ett förbud mot att hålla höns i burar gäller att "höns för äggproduktion får inte inhysas i andra burar än sådana som uppfyller deras behov av rede, sittpinne och sandbad." Detta gjorde det möjligt att utveckla (berika) burmiljön till godtagbara alternativa system.
Omställningsperioden fick alltså lov att förlängas och regeringen uppdrog åt Jordbruksverket att införa en möjlighet till tidsbegränsad dispens för traditionella burar som uppfyllde höga djurskyddskrav. För dispens krävdes också att anläggningen var ansluten till ett av äggproducenterna själva organiserat djuromsorgsprogram. Fr.o.m. 2004 finns inte längre några dispenser för traditionella burar kvar utan alla sådana ska vara utbytta till godkända inhysningsformer.
