Finns det skillnader i den proteolytiska aktiviteten i mjölk från enskilda kor med olika antal laktationer?
De flesta mjölkkor i Sverige har en förväntad livslängd på 5 år, vilket motsvarar 2,5 laktationer. Den vanligaste orsaken till att mjölkkor slaktas är b la. försämrad fertilitet, mastit eller låg mjölkproduktion. En ökad livslängd hos kor förknippas med ökad djurvälfärd och skulle också bidra till en minskning av växthusgasutsläppen per enhet mjölktorrsubstans per ko. Men om kor ska behållas i produktionen för fler laktationer i framtiden, är det viktigt att det inte blir några negativa effekter på mjölkens sammansättning och processegenskaper.
Detta masterprojekt är en del av ett pågående SLF forskningsprojekt. Syftet är att undersöka om det finns skillnader i den proteolytiska aktiviteten (plasmin- och plasminogen aktivitet, total proteolys) i mjölken från enskilda kor med olika laktationer. För detta ändamål har mjölkprover från 28 SRB- och 80 SLB-kor samlats in från mjölkgårdar i Uppland, Västmanland och Sörmland. Mjölk från kor i laktation ett och två (definierad som unga kor) kommer att jämföras med mjölk från kor med högre laktationstal (definierad som gamla kor).
Analyser inom projektet
Plasmin/plasminogen aktivitet. Plasmin är det mest omskrivna proteaset i mjölken. Plasmin orsakar kaseinnedbrytning som leder till betydande förluster av proteinet i vassle med lägre ostutbyte som följd. Plasmin har dock också positiva egenskaper under mognaden av vissa hårdostar. Här bryter plasminet ner kaseiner till mindre peptider, vilket bidrar till specifika sensoriska egenskaper hos slutprodukten. Plasminaktivitet kommer att mätas med hjälp av ett kromogent substrat. Substratet innehåller en specifik peptidsekvens, som klyvs av plasmin. Efter klyvningen frigörs en fluorogen peptid som kan kvantifieras. Detta återspeglar aktiviteten hos plasmin.
Total proteolys
Total proteolys innebär proteinnedbrytningen orsakad av alla proteaser som finns i mjölken, d.v.s. förutom plasmin även mikrobiella och cellulära proteaser. Proteolys resulterar i ett ökat antal peptider och fria aminosyror i mjölken. Således kan total proteolys bestämmas genom att mäta mängden fria N-terminaler, t.ex. genom fluorescaminmetoden. I denna metod separeras peptider och fria aminosyror från proteiner genom fällning med triklorättiksyra. Fluorescamin bidrar till en fluorescerande produkt i samband med reaktion med de primära aminogrupperna. Mängden fria aminogrupper återspeglar således nivåer av total proteolys.
Intresserad? Kontakta Monika Johansson, monika.johansson@slu.se
