Effekt av galt på benhälsa hos grisar i kommersiella ekologiska besättningar

Wallenbeck, A. ¹, Eliasson, .C.¹ and Alarik, M.²

¹Sveriges lantbruksuniversitet, Institutionen för Husdjursgenetik,^, Box 7023, 75007 Uppsala,. ²Rådgivare Ekologisk grisproduktion, Hushållningssällskapet, Uppsala

Andelen ekologiska grisar med ledanmärkning vid slakt har ökat från 4 till 8 % det senaste decenniet, delvis på grund av osteokondros och delvis på grund av rödsjukeinfektion (Erysipelas). I den här studien undersökte vi skillnader i rörelser, hälta, svullna leder och ledanmärkningar vid slakt mellan avkommor till Hampshire- (H) and Durocgaltar (D) och mellan individuella galtar. Totalt 180 Yorkshire x Lantras suggor från ekologiskt certifierade besättningar seminerades med icke blandad semin från AI galtar. De två galtraserna fördelades jämnt mellan suggorna i varje besättning och uppfödningsomgång. Rörelser, hälta och svullna leder undersöktes individuellt på varje gris vid 30 and 100 kg levande vikt och slaktmärkningar registrerades individuellt för varje gris. Variansanalys utfördes med hjälp proc GLM and MIXED i SAS.

Preliminära resultat baserade på information från 698 grisar indikerar att prevalensen av klinisk hälta ökade från 5 till 21 % och prevalensed av svullna leder från 0.8 till 8.6 % under slaktgrisperioden. Proportionen grisar med ledskada vid slakt var dock bara 2.4% och vi fann inget samband med klinisk hälta eller svullna leder. Som förväntat var förekomst av hälta korrelerat med rörelsestörningar vid båda bedömningstillfällena (r=0.47, p<0.001 at 30 kg; r=0.44, p<0.001 at 100 kg). Vi fann inga skillnader mellan galtraser för någon av de undersökta benhälsoparametrarna (p>0.05), men vi fann betydande variation i rörelseavvikelser orsakad av den individuella galten, både vid första (p=0.036) och andra bedömningen (p=0.087). När vi undersökte detta mer i detalj visade det sig att den individuella galten bidrog med 12 och 15 % av variationen vid första och andra bedömningstillfället hos Hampshireavkommor, vilket indikerar en moderat till hög arvbarhet. Hos Durocavkommor bidrog den individuella galten dock bara med 0.2 and 0 %. Vår slutsats är att sambandet mellan ledanmärkningar vid slakt och klinisk hälta är lågt. Resultaten ger heller inga bevis för att benhälsa kan förbättras genom val av faderras. Variationen mellan galtar pekar dock på att det kan vara möjligt att förbättra benhälsan genom att välja de bästa individuella galtarna.