Ett lyckat samarbete

Artikeln är ursprungligen publicerad i mars 2010.

Tillsammans med Lennart bestämde boxerklubben att de ville följa de engelska riktlinjerna gällande PA . Detta innebar att alla kända anlagsbärare omedelbart togs ur avel och deras avkommor användes med försiktighet.

-    Lennart har varit oerhört behjälplig genom åren, alltid generös med tid. Både han och Åke Hedhammar har fungerat som bra bollplank och rådgivare till oss i klubben under många år, säger Ulrika Edgren som sitter i boxerklubbens hälsokommitté.

Nästa diskussion som togs upp i hälsokommittén var svaga knäleder, som ca 35 % av svenska boxrar var drabbade av på 80-talet. Klubben arbetade igenom en strategi, som numer finns i deras hälsoprogram. Den innebär att båda föräldrarna till en valpkull ska vara knäledsröntgade för att valparna ska få registreras. Dessutom ska föräldrarna vara helt anmärkningsfria gällande knälederna för att valparna ska kunna registreras utan avelspärr.

-    När vi såg hur illa det stod till med boxerns knäleder började vi med att ansöka om central registrering hos SKK och sedan om att få kräva knäledsröntgen. Med den strategin har vi fått knäledsdefekterna till 5 % berättar Ulrika.

Initiativ från båda håll

Under 90-talet skickade hälsokommitté ut en enkät med fokus på parning och valpning till boxerägare i Sverige. Efter sammanställningen av enkäterna upptäckte man att det förelåg en hög andel kejsarsnitt i rasen. Återigen kontaktades SLU och en studie under ledning av Catharina Linde-Forsberg inleddes i hopp om att reda ut de bakomliggande orsakerna till kejsarsnitten. Catharina kunde konstatera att de troligen berodde på en primär värksvaghet hos tikarna som gjorde att förlossningen inte kom igång riktigt.

De samarbeten som inletts efter det har initierats av SLU och har till stor del handlat om genetiskt betingade sjukdomar . Nu deltar boxerklubben aktivt i forskningsprojekt avseende renal dysplasi (som det går att läsa mer om i detta nyhetsbrev), sköldkörtelrubbning, atopisk dermatit, cancer, degenerativ myelopati och hjärtsjukdomar. Det var med hjälp av svenska boxrar som anlaget för vit färg i hund kartlades. Denna studie var viktig för vår forskningsgrupp då vi genom den kunde visa för vetenskapsvärlden värdet av att studera hundens arvsmassa och genetiska sjukdomar med hund som modell.
 
Både Ulrika och Pia Lannermalm upplever att de allra flesta i klubben är positiva till samarbetet med forskningen och de själva tycker att det känns oerhört viktigt.

- Drömmen för uppfödare är ju såklart att vi någon gång ska kunna testa våra tilltänkta avelsdjur för allvarliga och vanligt förekommande genetiska sjukdomar för att få bort problemen i rasen, säger Pia som själv fött upp boxer sen 1985.

Boxerklubben har hjälpt till på många sätt i forskningen. De har underlättat den gedigna provinsamlingen genom att bjuda in forskare till specialutställningar för att ta blodprover, annonserat och informerat boxerägare på sin hemsida och via medlemstidningen. Vinsten hoppas hälsokommittén blir att få ökad kunskap om hur sjukdomarna som drabbar boxer nedärvs och att på så sätt få riktlinjer om hur en friskare boxer ska kunna avlas fram.

Öppenheten är ett måste för att nå resultat

Både Ulrika och Pia i hälsokommittén försöker sprida så mycket information som möjligt inom klubben och tycker att det på det stora hela fungerar bra och att de allra flesta jobbar i samma riktning.

-    Ibland önskar vi såklart en större öppenhet hundägare emellan, speciellt gällande de problem som ännu inte finns med i vårt officiella hälsoprogram, påpekar Pia.

Katarina Tengvall är ansvarig för forskningsprojektet om renal dysplasi där boxer är i fokus. Hon anser att hälsokommittén i boxerklubben är föredömliga vad det gäller att ta rasens problem på allvar.

-    Alla raser har sina problem och de löser sig inte genom att man inte pratar om dem. Mina kontakter med boxerklubben har alltid byggt på en öppenhet och ett intresse för vad vi arbetar med och framförallt en vilja att lösa problemen tillsammans, berättar Katarina och betonar att utan hjälp och engagemang från rasklubbarna skulle forskningen gå mycket långsammare!

TEXT: MIA OLSSON