Med anledning av en diskussion som fördes i media år 2010 kring sojaanvändningen i husdjursproduktionen sammanställde forskare på HUV denna kunskapsöversikt om alternativ till sojan. Eftersom denna sida fortfarande har många läsare har texten uppdaterats 2017 och i september 2019.
Sojamjöl är ett proteinfoder som har använts till våra husdjur under lång tid. Anledningen till att just sojan kommit att användas mycket är att den har ett högt näringsvärde för alla djurslag och att den också har varit prismässigt mycket konkurrenskraftig jämfört med andra proteinkällor som raps, ärtor och bönor. Odlingen av alternativa proteingrödor i Sverige har under lång tid varit mycket begränsad.
Sojaimporten för den svenska djurhållningen har minskat avsevärt sedan den högsta nivån på 90-talet som var runt 300 000 ton. Enligt Jordbruksverkets statistik importerades 2007-2009 ca 230 000 – 250 000 ton sojaprodukter årligen till svenska husdjur, mindre än 1 % av den dåvarande importen till Europa på 41 miljoner ton enligt Naturskyddsföreningens uppgifter. Av den importerade sojan användes då ca 40 % till nötkreatur, 40 % till fjäderfä och 10-15 % till grisar. Resten, ca 5 % användes till övriga husdjur (hästar, hundar och katter). En sammanställning som Växa Sverige gjort av Jordbruksverkets statistik visar sedan dess en jämn årlig nedgång i sojaanvändningen till nötkreatur, med lägsta notering 2017 på 52 000 ton men även en ökning till 60 000 ton under torkåret 2018.
Bland nötkreaturen är det mjölkkorna som konsumerar de stora mängderna proteinfoder. Ändå utgör soja bara ca 2,5 % av det korna äter och vanligen är det restprodukter av soja som används. Att det går utmärkt att ersätta sojaprodukter med inhemskt proteinfoder har återkommande visats i olika försök vid SLU under de senaste decennierna. De fodermedel som främst kommer ifråga är vallbaljväxter (klöver, lusern mm.), raps, ärter, åkerbönor och biprodukter från tillverkning av alkoholhaltiga drycker (drank från etanol och drav från öl). Genom bl.a. värmebehandling av alternativa råvaror går det att fullt ut ersätta sojamjölet till mjölkkor med bibehållen mjölkavkastning och priserna på biprodukter som rapsmjöl och drank gör att en sådan foderstat inte behöver bli dyrare än när man använder sojamjöl.
Grisar klarar sig i allmänhet utmärkt på enbart närproducerade råvaror som rapsmjöl, trindsäd och biprodukter från etanoltillverkning (drank) under förutsättning att fodret kan kompletteras med rena aminosyror (industriellt framställda), framför allt lysin. Svårast är att klara den ekologiska produktionen utan soja, där det idag inte är tillåtet att använda renframställda aminosyror. Ett tidigt skördat vallfoder kan till viss del bidra till grisens proteinförsörjning. Man får dock räkna med en lägre produktion och större förluster av kväve till omgivande miljö jämfört med dagens konventionella produktion.
Sedan 2010 finns det en ny fodermedelstabell till gris med riktlinjer för varje fodermedels användbarhet till grisar.
Grisar klarar sig bra på närproducerat foder som kompletteras med renframställda aminosyror. (Foto: Jenny Svennås-Gillner, SLU)
Av tradition har användningen av inhemska proteinrika grödor i foder till fjäderfä begränsats av att de innehåller ämnen som kan påverka djuren negativt. Dessutom har tillgången på t.ex. åkerböna varit begränsad. Studier har dock visat att det går bra att blanda in relativt höga nivåer av både rapsfrö och vitblommig åkerböna i pelleterade foderblandningar utan att kycklingar påverkas negativt. En annan intressant proteinkälla till fjäderfän är musslor, som i likhet med fiskmjöl innehåller höga nivåer av aminosyran metionin. Det höga innehållet av metionin gör musselmjölet särskilt intressant för ekologisk produktion där användning av renframställda aminosyror inte tillåts. Tillgången till processade musslor är i nuläget begränsad och därför används inte musselmjöl som foderråvara.
Musslor är ett nytt intressant foder till fjäderfä. (Foto: Lotta Jönsson, SLU)
Ett problem, som särskilt har uppmärksammats inom den ekologiska gris- och fjäderfäproduktionen är att renframställda aminosyror (industriellt framställda) inte får användas. Detta innebär att man då istället t.ex. tvingas använda fiskmjöl till fjäderfä. Forskning har visat att tillsats av renframställda aminosyror i fodret till grisar, höns och kycklingar, kan reducera kväveemissionen avsevärt jämfört med foder utan desamma. Frågan behöver dock utredas vidare, där även miljöeffekterna från framställningen av dessa aminosyror beaktas. Flera forskare vid institutionen för husdjurens utfodring och vård ifrågasätter förbudet mot användning av renframställda aminosyror i den ekologiska produktionen. Om användningen av s.k. rena aminosyror tillåts blir det lättare att använda ökad andel närproducerat foder.
När det gäller utfodring av hästar så går det utmärkt att få till en fungerande foderstat, även till växande hästar, utan soja. I en svensk studie jämfördes tillväxten hos unghästar som fick foderstater med eller utan soja. Med ett vallfoder med högt proteininnehåll blev tillväxten hos unghästarna likvärdig med båda foderstaterna (Forsmark, 2006). Om vallfodret behöver kompletteras med något proteinfodermedel finns det flera alternativ till soja, t ex torkad vetedrank eller rapsmjöl. För vuxna hästar kan även t.ex. linfrö eller linfrökaka (NRC, 2007) användas. Andra proteinrika foder som kan användas är hetluftstorkad lucern, vetegroddar eller potatisprotein, för att nämna några exempel. På Hästsverige kan du läsa mer om protein i hästfoderstater och hitta mycket fakta om utfodring av häst och hästens näringsbehov.
Valet av fodermedel har stor betydelse för möjligheterna att näringsförsörja djuren, men har även stor betydelse för miljön. Ett exempel är att sojan i Brasilien odlas med hjälp av bekämpningsmedel som sedan länge är förbjudna i Sverige, pga dess hälsorisker. Dessutom kan foderproduktionen påverka miljön på annat sätt, t.ex. genom att frigöra växthusgaser, orsaka övergödning, jorderosion och minskad biologisk mångfald både där fodret odlas och där det används. Genom ny kunskap om sådana effekter ges djurbönderna ökade möjligheter att begränsa de negativa miljöeffekterna.
Mejeribranschen har varit särskilt drivande genom att ta initiativ till flera utredningar i samarbete med forskare på SLU. Det som framförallt framkommit i dessa utredningar är att det mycket väl går att ersätta sojan med inhemskt producerat proteinfoder men problemet är att det odlas för lite av alternativen i Sverige. En kraftig ökning av rapsodlingen skulle kunna täcka nötkreaturens behov men den skulle inte räcka till att även försörja grisar och fjäderfä. Dessutom är odlingen av ärtor och bönor i Sverige mycket begränsad.
Närodlat foder till mjölkkor – en kunskapsuppdatering. Svensk Mjölk Rapport 7059-P.
LCA-databas för konventionella fodermedel. Rapport från SIK.
Livscykelanalys av närproducerade foderstater för mjölkkor. SLU-Rapport, nr 019. Institutionen för energi och teknik.
Närproducerat foder. Möjligheter och konsekvenser av en ökad användning av närproducerat foder till mjölkkor (pdf 2,5 MB). Svensk Mjölk Rapport 7017-P.
Mer kött och soja, mindre regnskog (pdf 2,15 Mb). Rapport från SwedWatch.
Mera soja, mindre mångfald (pdf). Uppföljande rapport från SwedWatch, 2012.
Högkvalitativt vallfoder är ett mycket bra fodermedel till mjölkkor. (Foto: Jenny Svennås-Gillner, SLU)
Foderproduktion handlar inte bara om att ta fram mat till djuren. Man måste även ta hänsyn till effekter på miljön samt till sociala och kulturella förhållanden. Ca 67 % av världens jordbruksmark används för att producera foder och den totala markanvändningen är en ödesfråga. Djurproduktionen kommer troligen också i större utsträckning att bli baserad på restprodukter, som t.ex. drank från etanoltillverkningen. Klimatförändringen och gentekniken kan ge oss nya sorter, t.ex. soja som vi kan odla själva. Redan nu odlas några få hektar soja i södra Sverige. Oljehampa, solrosor och lupiner är nya fodermedel på frammarsch. Forskning pågår alltså inom en rad områden på SLU, inte minst kring möjligheterna att minska klimatpåverkan från idisslare. Vid jämförelser av miljöpåverkan från olika livsmedel är det viktigt att ha helhetssyn och jämföra rätt saker. Man kan t.ex. inte enbart jämföra koldioxidproduktionen från 1 kg nötkött med 1 kg sallad, utan att även ta hänsyn till vilket näringsinnehåll livsmedlen har (Ny kvœgforskning, sid 2).
Det pågår omfattande nationell och internationell forskning med syfte att hitta möjliga ersättningar till framför allt traditionella proteinfodermedel. Detta omfattar odlad proteinrik biomassa med hjälp av mikroorganismer (jäst, alger och bakterier), havslevande växter och organismer och insekter odlade på organiskt avfall (Nordic Alternative Protein Potentials).
Den framtida forskningen kring fodrets produktion, utnyttjande och miljöpåverkan kräver en bred samverkan för att vi skall kunna hitta nya och innovativa lösningar för den framtida animalieproduktionen. Det behövs ett tvärvetenskapligt angreppssätt över ämnesområden för att komma framåt och ett sådant arbete har nu påbörjas inom SLU i samarbete med bland annat SIK och JTI.
Forskning vid SLU och andra lärosäten i Sverige har visat att det är fullt möjligt att producera animala livsmedel med uteslutande närproducerade/lokalproducerade fodermedel, om tillgången finns. Det är dock viktigt att poängtera att om man skall åstadkomma en skillnad som märks, så måste det till ett förändrat synsätt inom hela EU. Om bara svenska lantbrukare slutar använda soja, får det marginell effekt, vilket den inledande statistiken ovan tydligt visar.
För mer information inom detta ämne, kontakta någon av personerna nedan:
Rolf Spörndly (mjölkkor), tel. 018-67 19 92, rolf.sporndly@slu.se
Emma Ivarsson (grisar), tel. 018-67 20 44, emma.ivarsson@slu.se
Helena Wall (fjäderfä), tel. 018-67 16 70, helena.wall@slu.se
Cecilia Müller (hästar), tel. 018-67 29 93, cecilia.muller@slu.se