Välmående marker är en grundläggande förutsättning för liv på jorden. De producerar merparten av vår mat, och bidrar med ekosystemtjänster såsom kolinlagring och vattenrening, och utgör habitat till miljarder arter. För att bibehålla och i vissa fall återställa dessa ekosystemtjänster lade EU-kommissionen den 5:e juli 2023 fram förslag på ett markdirektiv, Directive on Soil Monitoring and Resilience. Målet är att uppnå god status i europeiska marker senast 2050.
Forskare vid institutionen för mark och miljö har bidragit till SLU:s remissvar till Klimat- och näringsdepartementet. Här kan du ta del av några av analysens centrala punkter.
Flera fördelar som kan främja hållbar markförvaltning
Generellt anser forskarna att direktivet kan bidra till att utveckla en mer sammanhållen förvaltning av marken i Sverige och Europa. Det gäller särskilt förslaget om att etablera en harmoniserad miljöövervakning vilket underlättar jämförelse av data. Direktivet erbjuder dessutom en möjlighet till en gemensam utgångspunkt för markhälsa. Även om markhälsa fortfarande diskuteras ur ett vetenskapligt perspektiv så kan markhälsokriterier bidra till en mer hållbar markanvändning.
-Det är positivt att marken, dess ekosystemtjänster och utsatthet, uppmärksammas i och med direktivet. Det är en resurs som hamnat i skymundan och ofta tas för given. Samtidigt finns brister i direktivet som måste beaktas, säger Johan Stendahl, forskare i skogsmarkens biogeokemi och prefekt vid institutionen för mark och miljö.
På det stora hela är viktigt att markdirektivet skapar incitament för markägare att arbeta för en god markhälsa och premierar markägare som arbetar i rätt riktning, menar forskarna.
Möjlighet till samordning av övervakningsprogram
Forskarna bedömer att det finns stora möjligheter att koppla direktivet till pågående nationella övervakningsprogram, det vill säga Markinventeringen för skogsmark, Mark- och grödoinventeringen, och SGU:s geokemiska kartor. Dessa inventeringar kan behöva harmoniseras med direktivets krav, vilket kan resultera i ett mer sammanhållet nationellt markkarteringsprogram i framtiden. Sveriges nationella inventeringar har långa tidsserier av stort värde som måste bevaras.
Indikatorer för markhälsa saknar flexibilitet och anpassning
Enligt direktivet ska Sverige delas in i minst tre markdistrikt där gränsvärden för markhälsa ska anpassas till respektive område. Markens sammansättning, funktion och användning varierar dock kraftigt inte bara mellan olika länder och regioner, utan även inom ett och samma fält. Tillräcklig hänsyn tas därmed inte till skillnader mellan olika marker och det finns därför en risk att marker vid god status klassas som ohälsosamma. Det minskar möjligheten att vidta riktade åtgärder på bäst lämpade platser.
Därtill delar forskarna inte förslaget om “one out, all out” avseende indikatorer för att bedöma markhälsa. Förslaget innebär att en enskild indikator för markhälsa avgör om marken är hälsosam eller inte, även om övriga gränsvärden för markhälsoindikatorer är uppfyllda. Ett mer flexibelt mått krävs för att fungera för olika typer av mark.
Indikatorerna bör generellt befinna sig på en skala, snarare än ett fast värde. Flera indikatorer har ett optimum och således behöver skalor för gränsvärden anpassas för varje enskild indikator.
I vissa fall är det oklart hur gränsvärden i direktivet har tagits fram, till exempel gränsvärden för markpackning. Vissa av gränsvärden är dessutom inte användbara för svenska marker, inte minst de svenska lerjordarna. Internationella studier visar ett starkt samband mellan lerhalt och halten av organiskt kol. Så är dock inte fallet för svenska marker, möjligen beroende på annorlunda sammansättning i glacialt avsatta lersediment i Sverige.
Kravet på en viss kvot mellan lerhalt och halt av organiskt kol kommer att leda till att en stor andel svenska lerjordar kommer att klassas som ohälsosamma. Därför är det viktigt för Sverige att definiera egna specifika gränsvärden för dessa marker.
Oklart hur naturliga bakgrundshalter ska beaktas
Vad gäller övervakning av förorenade markområden anser forskarna att direktivet har en direkt tillämpning. Direktivets föreslagna tillvägagångssätt, ett riskbaserat arbetssätt, används redan inom ramen för det svenska systemet för riskbedömningar av förorenad mark. Forskarna kan därför inte se att det föreslagna direktivet skulle innebära någon större förändring inom detta område. Dock, när det gäller att bedöma markhälsan för annan mark är det riskbaserade tillvägagångssättet i princip nytt.
-Generellt anser vi att ett riskbaserat arbetssätt är det enda rimliga. Dock finns ett problem som inte nämns i direktivet och det är hur man ska beakta naturliga bakgrundshalter vid bedömningar av markhälsa. Det kommer att innebära en stor utmaning för medlemsländerna när föroreningsnivåer ska definieras, säger Jon Petter Gustafsson, professor i markkemi vid institutionen för mark och miljö.
Hantering av data måste följa rådande lagstiftning
Forskarna poängterar även att markdata ska lagras nationellt och att provpunkternas lokalisering inom miljöövervakningsprogrammen för mark ska följa rådande lagstiftning som skyddar personliga data och integritet.
