Jordart

Kartan nedan visar vilken jordartsklass som inom ägoslaget skogsmark har störst dominans inom ett område, samt även styrkan i dominansgrad. Således markerar mörk nyans i resp. klass stark dominans.

De jordartsklasser som visas i kartan har konstruerats genom sammanslagningar och kombinationer av klasser för jordart och textur (se sista tabellen under Klassifikation av jordart och textur ovan).

Frekvenskartan nedan visar hur stor andel av skogsmarksarealen som utgörs av jordartsklassen finkorniga moräner. Hur denna jordartsklass har konstruerats från olika klasser för jordart och textur visas i den sista tabellen under Klassifikation av jordart och textur ovan.

Frekvenskartan nedan visar hur stor andel av skogsmarksarealen som utgörs av jordartsklassen medelkorniga moräner. Hur denna jordartsklass har konstruerats från olika klasser för jordart och textur visas i den sista tabellen under Klassifikation av jordart och textur ovan.

Frekvenskartan nedan visar hur stor andel av skogsmarksarealen som utgörs av jordartsklassen grovkorniga moräner. Hur denna jordartsklass har konstruerats från olika klasser för jordart och textur visas i den sista tabellen under Klassifikation av jordart och textur ovan.

Frekvenskartan nedan visar hur stor andel av skogsmarksarealen som utgörs av jordartsklassen finkorniga sediment. Hur denna jordartsklass har konstruerats från olika klasser för jordart och textur visas i den sista tabellen under Klassifikation av jordart och textur ovan.

Frekvenskartan nedan visar hur stor andel av skogsmarksarealen som utgörs av jordartsklassen medelkorniga sediment. Hur denna jordartsklass har konstruerats från olika klasser för jordart och textur visas i den sista tabellen under Klassifikation av jordart och textur ovan.

Frekvenskartan nedan visar hur stor andel av skogsmarksarealen som utgörs av jordartsklassen grovkorniga sediment. Hur denna jordartsklass har konstruerats från olika klasser för jordart och textur visas i den sista tabellen under Klassifikation av jordart och textur ovan.

Frekvenskartan nedan visar hur stor andel av skogsmarksarealen som utgörs av jordartsklassen torv.

Frekvenskartan nedan visar hur stor andel av skogsmarksarealen som utgörs av jordartsklassen häll.

Frekvenskartan nedan visar hur stor andel av skogsmarksarealen som utgörs av jordartsklassen gyttja.

Till skillnad från kartorna ovan, framtagna för Markinventeringens ägoslagsklass - skogsmark, baseras SGU:s jordartskartor på alla marktyper. De har även en annan indelning av jordarterna, bland annat framgår isälvssedimenten.

I SGUs tjänst Kartvisaren kan du bl.a. se de jordarter SGU karterat inom olika kartblad, ibland ända ned till skalan 1: 25 000.

Med jordarter menas de lösa avlagringar man finner ovanpå det fasta berget. De flesta jordarterna utgörs av vittrat och sönderdelat bergmaterial (=minerogena jordarter). Utöver dessa finns även de organiska jordarterna vilka bildats ur döda växt- och djurrester.

Jordarternas indelning grundar sig på deras bildningssätt och bildningsmiljö samt på deras kornstorleksfördelning; textur. Utifrån bildningssätt skiljer man främst mellan transporterade jordar, s.k. sediment, och jordar som bildats "på plats" ur den underliggande berggrunden. Hos jordarter som transporterats har det ofta skett en sortering av materialet i olika kornstorlekar. Dessa jordar har därför en relativt enhetlig kornstorleksfördelning, vilken bestäms av miljön där jorden avsatts. Ett sediment som transporterats av vatten är t.ex. grövre ju högre vattenhastighet som rådde när det avsattes.

Vid bildningen av minerogena jordarterna i Sverige har inlandsisen och dess avsmältning haft helt avgörande betydelse. Mineraljorden har härvid antingen avsatts som morän (vanligen osorterat jordmaterial) eller sediment (vatten- eller vindsorterat jordmaterial). En viktig naturgräns härvidlag utgör högsta kustlinjen (HK), som är den högsta nivå till vilken det senglaciala havet nått. Den anges i meter över nuvarande havsyta. Mineraljorden kan uppvisa stora olikheter ovan resp. under HK.

Globalt sett är de s.k. vittringsjordarna vanligast, vilka bildats genom att berggrunden vittrat på plats. Det som karaktäriserar de flesta svenska jordarterna är att de bildats i samband med en istid och räknas därför till de glaciala jordarterna. De jordarter som bildats efter den senaste istiden kallas postglaciala jordarter.

Sveriges glaciala jordarter

De glaciala jordarterna är bildade i samband med perioder då landet varit istäckt och en indelning kan göras mellan jordarter som avsatts direkt ur inlandsisen och de jordarter som avsatts ur smältande vatten som lämnat isen.

Morän

Morän kallas de jordar som transporterats och avsatts direkt av inlandsisen. De består av material som isen lösgjort från berggrunden och nött ned i olika hög grad. Beståndsdelarna varierar därför mycket i storlek. Moräntyperna varierar mycket lokalt och därför är en kortfattad geografisk beskrivning svår att ge. Här följer en beskrivning av några faktorer som påverkar fördelningen av olika moräner.

Ursprungsmaterialet till en morän har givetvis en stor betydelse för dess karaktär. Beroende på berggrundens motståndskraft mot isens nötning har moränen fått en varierande grad av blockighet och olika kornstorlekssammansättning. I och med att morän är en blandning av berggrundsmaterial från omgivningen kan influenser från små bergartsförekomster synas över ett mycket stort område.

Geografiskt har det betydelse för moränens sammansättning var platsen är belägen i förhållande till högsta kustlinjen. Högsta kustlinjen, HK, markerar hur högt havet stått under perioden efter att landet varit istäckt. Över HK har moränen kunnat förbli i stort sett oförändrad sedan den avsatts ur isen, medan under HK har moränerna i exponerade lägen (sluttningar) blivit bearbetade (ursvallade) av vågorna så att de finare kornstorleksfraktionerna förts bort kortare eller längre sträckor. Det kvarvarande grövre materialet utgörs då av mer eller mindre påverkad, svallad morän, medan det omlagrade (bortförda) materialet bildat olika sediment. Topografin har ofta haft en stor betydelse. På högt belägna platser i terrängen, under HK, har det ofta skett en kraftig svallning vilket kan synas som ett ytligt lager med klapper ovanpå moränen. På högt belägna platser ovan HK finner man däremot finkornigare moräner p.g.a. att dessa moräner ofta transporterats i isen en längre sträcka.

Svallas moränen tillräckligt hårt och omlagras bildas ett sediment (t.ex. ett s.k. klapperstensfält i extremfallet). Längs med HK eller strax under den kan det uppstå problem att skilja svallad morän från sediment (dåligt sorterad grusig sand). Grundregeln är här att jordarten klassificeras som svallad morän om det svallade lagret i genomsnitt är tunnare än 0.5 meter. Om svallningen nått djupare klassificeras jordarten som sediment. Denna regel kan dock vara svår att tillämpa i den enskilda gropen.

I ett terrängavsnitt där det omväxlande förekommer moräner och sediment, intar moränerna som regel de högre partierna, medan sedimenten är lokaliserande till de lägst belägna terrängavsnitten.

Moränens utseende kan också vara kopplad till isens rörelsemönster på olika sätt. Exempel på detta är de många moränformationer som bildats, dels i samspelet mellan isen och underlaget (drumliner, Rogen- och Veikimorän), och dels vid isfronten (ändmorän, randmorän och de Geer-morän).

Glacifluviala jordarter

När smältvatten från en landis transporterar och avsätter jordmaterial bildas isälvsavlagringar, eller glacifluviala jordarter. Eftersom den smältande landisen gav upphov till mycket stora vattenmängder kan dessa avlagringar vara mycket mäktiga.

När vattnet inuti en landis koncentrerades bildades kraftiga flöden, s.k. isälvar, vilka forsade fram i tunnlar under isen. I botten av dessa ansamlades sand, grus och sten som vi idag kan se i form av rullstensåsar. Vattnet under isen koncentrerades till de lägre delarna landskapet och där finner vi idag även de flesta rullstensåsarna.

Där isälvstunneln mynnade vid isfronten kunde inte längre materialet samlas som åsar utan fick ett annat utseende. När isälvstunneln mynnade på land bildades flacka, vidsträckta plymer med sandigt isälvsmaterial i områdena framför isen. En sådan bildning kallas sandur, och är sällsynt i Sverige. När isälvstunneln istället mynnade i havet bildades isälvsdeltan. Dessa finner man främst kring högsta kustlinjen och de kallas då HK-deltan.

De hittills nämnda jordarterna är som synes relativt grovkorniga. De finkornigare fraktioner, som lera, mjäla och mo, följde istället med smältvattnet och avsattes i lugnare förhållanden på havsbottnen utanför isen. Ett exempel på en sådan jordart är de s.k. glaciala lerorna vilka kännetecknas av dess randade utseende; s.k. varvighet. Detta utseende härstammar från årsskiftningar i flödet från isälvarna.

Sveriges postglaciala jordar

De postglaciala jordarna har som namnet antyder bildats efter den senaste istiden. Detta har skett genom transport och omlagring av glaciala jordar, främst av vatten men på vissa ställen även av vind.

Vid istidens slut låg stora delar av Sverige under havet. Det material som transporterades med vattendragen från land kunde avsättas på havsbottnen och bilda havssediment, vilka frilagts i och med landhöjningen. I lågt liggande lägen av havsbottnen rådde lugna förhållanden och där kunde de finkornigaste jordpartiklarna sedimentera. Ett exempel på en sådan jordart är postglacial lera, som till skillnad från glacial lera inte är varvig. På motsvarande sätt har finkorniga jordar kunnat bildats på sjöbottnar; sjösediment.

I samband med att havsnivån succesivt sjönk exponerades den underliggande moränen för vågornas svall, vilket ansamlade material till s.k. svallsediment. Dessa finner man särskilt kring de platser som först steg upp ur havet.

Ytterligare en typ av jordar är älvsediment vilka är förknippade med vattendragen. När ett vattendrag rinner mot havet lösgörs jordmaterial där vattnets erosiva kraft är tillräckligt stor, för att sedan åter sedimentera där vattnet rinner lugnare. På så sätt sker en kontinuerlig omfördelning av jordmaterialet beroende på hur starkt vattenflödet är. Under denna process sker en sortering av jordmaterialet efter kornstorlekar vilket gör dessa avlagringar mycket jämna till sin textur. Vid perioder av mycket kraftiga vattenflöden, t.ex. i samband med vårfloder, händer det att vattendragen svämmar över. Längs med vattendraget bildas då svämsediment.

Vattensorterade sediment är vanligen avlagrade så att terrängen blivit jämn och plan – undantag utgör rullstensgruset som ofta bildar markerade åsar.

De vindsediment man finner i Sverige är främst flygsanddyner, aktiva eller fossila. Vindsediment består främst av sand och mo, vilket dels beror på att finkornigare material sorteras bort och dels på att vinden inte klarar av att transportera grövre material. De fossila dynerna har framförallt bildats på isälvsdeltan där stora mängder sand fanns lagrade och där dessutom fallvindar från landisen gynnade bildningen av flygsanddyner. Aktiva flygsanddyner bildas idag i kustnära områden och i sandiga jordar som förlorat sitt skyddande vegetationstäcke.

Observera att såväl vatten- som vindsediment också kan förekomma ovanför HK (t.ex. vattensediment avsatta i issjöar).

De organiska jordarna har en relativt stor utbredning i Sverige. Dessa består till största delen av torvjordar vilka man främst finner i myrmarker. Dessa har bildats genom igenväxning av sjöar eller på platser där fuktiga förhållanden gynnat bildningen av moss- och starrväxter, t.ex. där vattnet ständigt runnit utefter en sluttning.

Inom Markinventeringen delas jordarterna in i fem klasser, som karakteriseras på följande sätt: