Fältspat

Länkar i texten öppnas i nya fönster.

Dels finns kalifältspat eller mikroklin, dels kalknatronfältspat eller plagioklas, båda typerna tillhörande silikatmineralen innehållande aluminium samt kalium respektive natrium och/eller kalcium.

Kalifältspaten uppträder i två former där kristallbyggnaden ligger till grund för benämningen (mikroklin resp. ortoklas). Den har glasglans, oftast ljust brunröd, röd ,grå eller vit i färgen. En klart gråfärgad varietet kallas för amazonsten.

Fältspat kan skiljas ifrån kvarts genom fältspatens något lägre hårdhet (6 i Moh´s hårdhetsskala) men framför allt genom fältspatens tendens att spaltas upp längs väl avgränsade kristallplan eller plana begränsningsytor som reflekterar ljuset likt en spegel. Nära nog rät vinkeln mellan de två perfekta spaltningsriktningarna. Stora kristaller uppträder rikligt i pegmatit.

Plagioklasen är vanligen vit eller grå och har liknande egenskaper som kalifältspat. Röda varianter är dock mycket sällsynta. Den innehåller natrium och kalcium i växlande proportioner, som utgör en kontinuerlig skala från ren natriumplagioklas (albit) till ren kalciumplagioklas (anortit). Natrium- eller natronrik plagioklas är vanligast och utgör en viktig beståndsdel i de flesta gnejser och graniter. Ett samlingsnamn för kali- och natronfältspater är alkalifältspater.

De natriumrikaste plagioklaserna kallas albit och oligoklas.

Plagioklas med högre halt av kalcium finns som bergartsbildande mineral i diorit, gabbro, diabas, hyperit, porfyrit och basalt. De kalciumrikaste plagioklaserna kallas bytownit och anortit. I en mellanställning mellan ytterligheterna finns andesin och labradorit. Särskilt den kalciumrika plagioklasen omvandlas lätt och antager då gul- eller gråaktig färg.

Alkalifältspaterna uppträder i stort sett i samma bergarter som kvarts, undantaget ren kvartsit. De kalciumrika plagioklaserna förekommer dock i mörkare bergarter där halten kalcium är förhöjd.

I våra moränjordar samt ur dem bildade vattensorterade sediment utgör andelen fältspater i medeltal 50 %. Motsvarande värde för den kontinentala jordskorpans mineralogiska sammansättning uppgår till hela 58 volym-%. Fältspaterna ingår således i kategorin huvudmineral som även omfattar kvarts och några andra mineraltyper.

Glimmer är ett vattenhaltigt silikatmineral, som uppträder i packar av tunna plana starkt glänsande och ljusreflekterande blad. Dessa kan mycket lätt spjälkas från varann och är böjliga eller elastiska. Hårdheten är väsentligt mindre än fältspatens och kan närmast repas med naglarna.

Två slags vanlig glimmer finns, dels svagt gul- eller brunaktigt silverglänsande muskovit (ren kaliglimmer), dels svart eller brunsvart biotit (järnmagnesiaglimmer). Biotit är inte så beständigt som muskovit och har ofta omvandlats till grönsvart klorit (s.k. sprödglimmer), som är mjukare och mindre böjlig än vanlig glimmer. även biotiten innehåller kalium och det är med stor sannolikhet det viktigaste mineralet för frigörelse av växttillgängligt kalium genom kemisk vittring. Biotiten har fått sin mörka färg av ytterst finfördelad järnoxid (magnetit) och har större utbredning än muskoviten.

Båda dessa glimmermineral förekommer i bergarterna gnejs, granit, pegmatit och glimmerskiffer. Biotit förekommer dessutom i diorit och ibland i porfyrit.

Den glimmer som företrädesvis uppträder i glimmerskiffer är muskovit, som har en mycket stor motståndskraft mot kemisk vittring. Detta begränsar glimmerskiffrarna betydelse som leverantörer av växttillgängligt kalium, varför denna bergartstyp bör rangordnas bland mediokra växtnäringsleverantörer.

I kartbilden här över skogsjordarnas innehåll av fältspat, så har presentationen av fältspat konstruerats så att kalifältspat kombinerats med förekomsten av glimmervarianten muskovit. Detta har sin förklaring i de båda mineralens likvärda halt av kalium samtidigt som båda mineralen är relativt svårvittrade i vårt klimatområde. De inbördes relationerna låter sig ej klargöras utan en ingående mineralogisk analys, som t.ex. kan genomföras med hjälp av röntgenanalys. Kartbilden över fördelningen av kalifältspat och glimmer har baserats på jordarnas kaliuminnehåll. Halten av kalium i kalifältspat har approximerats med glimrarnas kaliuminnehåll.

I kartorna här har plagioklasfördelningen skilts från kalifältspatgruppen där glimmer inkluderats. Visserligen ingår båda fältspatsvarianterna bland de s.k. alkalifältspaterna men deras geokemiska karaktärsdrag bidrager till åtskillnaden. Kartbilden över jordarnas innehåll av plagioklas har baserats på natriuminnehållet och valet av oligoklas baseras på uppfattningen om att oligoklas är den dominerande varianten av plagioklas i bergartsmaterialet från granit och gnejsberggrunden där en granitisk sammansättning dominerar. Anmärkningsvärt är de höga halterna av plagioklas i nordöstra Norrbotten. Andra mineral som kan bidraga till jordarnas natriuminnehåll är amfibolerna där hornblände är den vanligaste representanten.