Mafiska mineral

Länkar i texten öppnas i nya fönster.

I gruppen ingår sådana mineral som hornblände (tillhörande amfibolgruppen), augit och diopsid (tillhörande pyroxengruppen), klorit samt epidot. Hornblände kristalliserar i form av "lådor", stänglar eller nålar.

Med största sannolikhet är hornblände det vanligast förekommande mörka mineralet i våra skogsjordar. Hornblände är ett svart eller grönsvart, sällan brunsvart silikatmineral, som i likhet med glimmer innehåller vatten men är nästan lika hårt som fältspat (hårdhet 5-6 i Moh´s hårdhetsskala). Ju mer järn som finns i hornblände desto mörkare är färgen.

Utom järn innehåller hornblände magnesium, kalcium, aluminium och ibland natrium. Med tanke på med den relativa lätthet som hornblände utsätts för kemisk vittring, skulle hornblände kunna vara en av källorna för innehållet av växttillgängligt natrium i våra skogsjordar.

Hornblände finns i många slags gnejs- och granitbergarter, särskilt i kiselsyrefattigare varieteter. En huvudbeståndsdel är mineralet i bergarterna diorit och amfibolit, i omvandlad gabbro och diabas samt ofta även i porfyrit. Sällsynt är hornblände däremot i pegmatit, där mineralet (om det förekommer) dock i gengäld bildar stora kristaller. Hornblände och biotit är de vanligaste mörka (mafiska) silikatmineralen i jordskorpan.

I mineralmassorna (skarnet) kring de flesta av våra malmer (t.ex. Bergslagen) är hornblände ett viktigt mineral, liksom även andra slag av amfiboler. Hornblände har ibland omvandlats och då överförts i epidot eller klorit.

Många amfiboler och däribland exemplar av det vanliga hornbländet är nålformade eller stråliga. Detta beror på kristallstrukturen, som bildar långa kedjor av atomer. Starkast strålig är aktinolit, en kalciumrik amfibol som har grågrön till gråvit eller grön till grönsvart färg. När mineralnålarna fogats parallellt till varann i aggregat, talar man om strålsten. I amfibolasbest har aktinoliten kristalliserat till trådar. Finast är trådigheten i den sidenglänsande amianten.

Av andra stråliga amfiboler kan nämnas den grå till bruna antofylliten, som är magnesiumrik, och den grå till gröna tremoliten, där både magnesium och kalcium är huvudbeståndsdelar. Dessa mineral bildar ofta kärvar, i vilka strålarna fogats solfjäderformigt till varann. Liksom aktinoliten uppträder de ofta och rikligt i skarn, ett gammalt bergsmansnamn på mineralmassorna som kantar flertalet av våra malmer och som har omvandlingar i berggrunden att tacka för sin tillkomst.

Pyroxen omfattar en hel mineralgrupp som även den kan föras till de mafiska mineralen. I relativ frekvens uppträder det på tredje plats efter hornblände och biotit som representant för de mörka (mafiska) mineralen i jordskorpan.

Pyroxen liknar vanligt hornblände till utseendet men är genomgående "lådformad". Hårdheten är densamma eller något högre (5 - 6 i Moh´s hårdhetsskala). Utöver kisel och syre ingår magnesium, järn, kalcium och aluminium i växlande proportioner, medan bundet vatten saknas.

Vanligast bland mineralen i pyroxengruppen är augit, där alla nämnda komponenter eller element finns representerade. Hos hypersten saknas kalcium och aluminium och hos diopsid saknas aluminium samt järn i huvudsak. Augiten och hyperstenen är svarta eller brunsvarta, diopsiden grön eller grönsvart.

Augiten och hyperstenen är huvudmineral i bergarterna gabbro och diabas. Dessutom förekommer de ofta i basalt, ibland i syenit, diorit och porfyrit.

Diopsid är ett viktigt mineral i skarnet kring flera av urbergets förekomster av kalksten (kristallin kalksten eller marmor), dolomit och järnmalm. Invid järnmalm finns även augit och andra pyroxener.

Manganmalmskarn innehåller den röda manganpyroxenen rodonit (t.ex. i gruvan Garpenberg Norra). I pegmatit uppträder sällsynt vitgrå litiumpyroxen, spodumen (t.ex. Varuträsk och Utö).

Epidot är ett av de accessoriska mineralen som ingår i vår berggrund och som i viss utsträckning även kan infogas bland de mafiska mineralen.

Epidot är ett av jordskorpans vanligaste omvandlingsmineral. Epidot uppträder oftast i form av mycket små kristaller, gärna samlade till aggregat. Större kristallindivider förekommer även om de är sällsynta. Dessa kristaller har starkare glans än andra former av mineralet. Hårdheten närmar sig kvartsens (6 - 7 i Moh´s hårdhetsskala). Färgen är vanligen gräsgrön med dragning mot gult, brunt eller svart.

Epidot är ett vattenhaltigt silikat av främst kalcium och aluminium men även järn. Ju högre järnhalten är, desto mörkare blir färgen. Rikast på järn är svart epidot. De största kristallerna och kristallaggregaten finns bland omvandlingsmineralen (skarnet) kring urbergets malmer och kalkstenar.

Mest spritt är dock mineralet i vanliga silikatbergarter, i synnerhet sådana som är rika på kalcium (diorit, gabbro, diabas, basalt, porfyrit). Epidot har där i allmänhet bildats genom omvandling av plagioklas, hornblände och pyroxen. Stark epidotisering är vanlig i kalkspatförande bergarter, t.ex. basalt med kalkspatfyllda blåsrum och urkalksten (kristallin kalksten eller marmor).

Epidot utgör en hel mineralgrupp med växlande kemisk sammansättning och fysikalisk uppbyggnad. Exempel är epidot eller pistacit som är kalciumaluminiumjärnhydroxidsilikat, zoisit och klinozoisit som båda är ett kalciumaluminiumhydroxidsilikat men har olika kristallstruktur.

Klorit är ett mineral som även kan inkluderas i gruppen av mafiska mineral. Det är ett silikatmineral med grön eller svartgrön färg, bildat vid omvandling av bl.a. hornblände och biotit. Det uppvisar fettglans och har perfekt spaltning, böjliga men ej elastiska blad. Hårdheten ligger mellan 2 - 2,5 i Moh´s hårdhetsskala.

Klorit utgör en viktig beståndsdel i fjällkedjans täljsten. Mineralet är också vanligt i t.ex. de mellansvenska gnejserna och urbergsskiffrarna. Sprickor och rörelsezoner i berget är ofta klädda med klorit, s.k. glimmerskölar. Vid sprängning av bergrum och tunnlar påträffas ibland kloritfyllda glidzoner som har mycket låg hållfasthet och som därför i hög grad försvårar och fördyrar arbetet.

Basen för beräkningen av de mafiska mineralens fördelning har varit magnesium och kalcium i kombination efter de enskilda mineralens innehåll av respektive element.