Markfuktighet

För att få ett mått på markfuktigheten skattar man i första hand grovt djupet ned till grundvattenytans genomsnittliga nivå under vegetationsperioden (se figur nedan). Grundvattenytan är den nivå vattenytan ställer sig i om man gräver en grop i marken eller driver ned ett perforerat rör. Vattnets tryck i grundvattenytan är lika med atmosfärens.

I grundvattenzonen är alla porer vattenfyllda (jorden är vattenmättad) och vattnets tryck är större än atmosfärens. I markvattenzonen (zonen mellan grundvattenytan och markytan) finns både vatten och luft i porerna och vattnets tryck är där mindre än atmosfärens.

Förenklad skiss (från RIS Fältinstruktion 2017). Markfuktigheten bedöms i första hand genom att grovt skatta djupet ned till grundvattenytans genomsnittliga nivå under vegetationsperioden. Detta djup varierar säsongs- och årsvis; de streckade ytorna visar inom vilket intervall man bör förvänta sig att grundvattnets medeldjup finns för de olika fuktighetsklasserna.

Exempel på hur olika markfuktighetsklasser förekommer i terrängen.

Grundvattenytan följer i stort sett markytans lutning. Tydligast är detta i områden där grundvattenytan ligger nära markytan, vilket oftast är fallet i Sverige. Ju djupare grundvattenytan ligger, desto svagare är dess samband med markens lokala topografi.

Grundvattenytans nivå bedöms med ledning av topografi, eventuell förekomst av grundvatten i svackor, samt i eventuell grävd grop och då även i vissa fall med stöd av jordmånen. Närvaro av s.k. sumpmossor (bl.a. vitmossor och vanlig björnmossa) kan vara till ledning.

Observera att grundvattennivån ofta stiger snabbt efter kalavverkning, vilket i vissa fall kan medföra att ovan angivna karaktärer inte visar någon entydig överensstämmelse med den nya, faktiskt rådande markfuktigheten.

Det är alltid skattningen av den genomsnittliga fuktighetsgraden under vegetationsperioden som är avgörande för klassificeringen av markfuktigheten. Efter häftiga regn eller snösmältning kan provytan tillfälligtvis vara helt eller delvis vattentäckt, särskilt där jordartens textur är finkornig eller där tjälen fortfarande finns kvar. Detta kan medföra att man bedömer marken som fuktigare än vad den i själva verket är.

Kartan nedan visar vilken markfuktighetsklass som har störst dominans inom ett område, samt även styrkan i dominansgrad. Således markerar mörk nyans i resp. klass stark dominans.

Dominanskartan har skapats genom sammanslagningar av markfuktighetsklasser enligt följande schema:

Frekvenskartan nedan visar hur stor andel av skogsmarksarealen som utgörs av markfuktighetsklassen torr, som i detta fall utgörs av de ursprungliga markfuktighetsklasserna mycket torr mark + torr mark.

Bild som visar hur markfuktighetsklassen mycket torr kan se ut.

Bild som visar hur markfuktighetsklassen torr kan se ut.

Frekvenskartan nedan visar hur stor andel av skogsmarksarealen som utgörs av markfuktighetsklassen frisk.

Bild som visar hur markfuktighetsklassen frisk mark kan se ut.

Frekvenskartan nedan visar hur stor andel av skogsmarksarealen som utgörs av markfuktighetsklassen frisk-fuktig.

Bild som visar hur markfuktighetsklassen frisk-fuktig mark kan se ut.

Frekvenskartan nedan visar hur stor andel av skogsmarksarealen som utgörs av markfuktighetsklassen fuktig, som i detta fall utgörs av de ursprungliga markfuktighetsklasserna fuktig mark + blöt mark.

Bild som visar hur markfuktighetsklassen fuktig mark kan se ut.

Bild som visar hur markfuktighetsklassen blöt mark kan se ut.

Mycket torr mark

Huvudregel:
Grundvattenytan skall inte påträffas ens vid djupa grävningar (>5 m).

I övrigt se definitionen för torr mark.

OBS! Vegetationsytan får topografiskt inte vara belägen så att den tillförs vatten från högre liggande terrängavsnitt, d.v.s. rörligt markvatten skall saknas.

Torr mark

Huvudregel:
Grundvattenytan ligger djupare än 2 meter.

Terrängavsnitt där torr mark kan påträffas:

• Plan mark på mäktiga isälvsavlagringar.
• Kullar, markerade krön och åsryggar.
• Platåer och flacka, högt belägna terrängavsnitt med hällar (dvs variabeln Jorddjup är tämligen grunt, grunt eller varierande) eller med grov textur. Med grov textur menas här sandig-moig morän/grovmo eller grövre.

Om jorddjupet är mäktigt och texturen är moig eller finare används således endast undantagsvis klassen torr mark - man sätter då oftast klassen frisk mark även om grundvattenytan är på större djup än 2 meter.

Om variabeln rörligt markvatten är kortare eller längre får inte klassen torr mark användas.

Jordmånstypen är ofta Leptosol, Arenosol, Regosol eller Podsol (då oftast med tunt humustäcke och tunn blekjord).

Frisk mark

Huvudregel:
Grundvattenytan i genomsnitt på ett djup mellan 1-2 meter.

Terrängavsnitt där frisk mark kan påträffas:

• Plan mark och sluttningar.

Inga vattensamlingar i markytan, varken på provytan eller i närliggande områden i nivå med provytan. Överallt på provytan ska man kunna gå torrskodd även omedelbart efter regn eller kort efter snösmältningen.

Ståndorter på frisk mark kan från högre belägen terräng tidvis tillföras vatten så att grundvattennivån tillfälligtvis når högre än 1 meter under markytan. Detta kan inträffa vid ihållande och kraftigt regn samt under snösmältningsperioder.

Om jorddjupet är mäktigt och texturen är moig morän/finmo eller finare används ofta klassen frisk mark även om grundvattenytan är på större djup än 2 meter, se ovan under klassen torr mark.

Alla klasser i variabeln rörligt markvatten kan förekomma på frisk mark.

På podsolerad mark är oftast jordmånstypen järnpodsol med ett ganska tunt (4-10 cm) humuslager av mårtyp. Bottenförnan består av främst s.k. friskmarksmossor (t.ex. vägg-, hus- och kvastmossa). Blekjorden är gråvit och förhållandevis väl avgränsad mot rostjorden vars färg är rostgul, roströd eller brunaktigt roströd (ju mörkare färg, desto fuktigare mark).

Frisk-fuktig mark

Huvudregel:
Grundvattenytan är i genomsnitt belägen på mindre djup än 1 meter.

Terrängavsnitt där frisk-fuktig mark kan påträffas:

• Plan mark inom relativt lågt belägna terrängavsnitt.
• Mellersta och nedre delen av längre sluttningar.
• Plan mark intill större höjdsträckningar. Särskilt inom slättområden kan även en liten nivåsänkning i förhållande till omgivande terräng resultera i frisk-fuktig mark.

Sommartid ska man utan svårighet kunna gå torrskodd över hela provytan, dock inte efter häftiga regn eller kort efter snösmältningen då vatten kortvarigt kan samlas i markerade svackor.

Mindre sumpmossfläckar (vanlig björnmossa, vitmossa) förekommer ganska ofta.

Träden växer ganska ofta på s.k. socklar (små förhöjningar i markytan), vilket antingen tyder på att beståndet i viss mån dränerat marken, eller att de mest livskraftiga träden från början vuxit på högre belägna ställen.

På podsolerad mark är oftast jordmånstypen järnhumuspodsol eller humuspodsol. Humuslagret är tjockare än på frisk mark och humusformen ofta torvartad mår.

Fuktig mark

Huvudregel:
Grundvattenytan är i genomsnitt belägen på mindre djup än 1 meter. Den är som regel synlig i markerade svackor på provytan eller i dess omedelbara närhet.

Terrängavsnitt där fuktig mark kan påträffas:

• Plan mark inom lågt belägna terrängavsnitt.
• Nedersta delen av svagt lutande sluttningar.
• Plan mark intill större höjdsträckningar.

Sommartid ska man kunna gå torrskodd över provytan om man inom de fuktigare partierna utnyttjar tuvor. Efter längre torrperioder ska det bildas en pöl runt skon om man trampar i en djupare svacka.

Här och var finns sumpmossfläckar. Det är inte ovanligt att sumpmossfläckarna dominerar i bottenskiktet.

Träden växer ofta på socklar. Andra försumpningstecken är gravar eller rännor (ofta vegetationsfria) i humuslagret runt block, "tuvig" markyta och små gölar.

Jordmånstypen är oftast humuspodsol eller sumpjordmån.

Blöt mark

Huvudregel:
Grundvattnet bildar permanenta vattensamlingar i markytan.

Terrängavsnitt där blöt mark kan påträffas:

• Ståndorter med mycket dåliga dräneringsförhållanden.

Man kan inte ta sig fram torrskodd. Barrträd kan endast undantagsvis uppträda beståndsbildande.

Jordmånstypen är oftast sumpjordmån.