Växternas utbredning

Växter som är anpassade till ett maritimt klimat har en sydvästlig eller västlig utbredning, medan växter som föredrar kontinentalt klimat kan ha en mer östlig utbredning. Invandringsvägarna efter istiden har också betydelse för växternas förekomst. De flesta kärlväxtarterna vi har idag har invandrat från sydväst över den forna landförbindelsen med Danmark. Många nordliga arter, t. ex. granen har invandrat från nordost och öster. Dessa spridningsrörelser, som startade efter istiden, kan fortfarande ha betydelse för dagens utbredning.

Sen kolonisering efter istiden ger få arter i Sverige

Genom den relativt sena koloniseringen av Sverige har mycket få endemiska (områdesegna) arter hunnit utvecklas, jämfört med äldre växtgeografiska regioner.

Växternas egna spridningsstrategier har också stor betydelse i sammanhanget. Vissa arter bildar ett stort antal frön som lätt sprider sig långväga till nya möjliga växtlokaler medan andra arter satsar på mer säkra kort och sprider ett mindre antal frön i närheten där växtbetingelserna bevisligen är tillräckligt bra.

Arters förekomst bestäms även av deras förmåga att konkurrera med andra arter och att utstå påfrestningar från väder, bete, parasiter och sjukdomar. Extremsituationer i vädret eller skador från t.ex. djur kan på relativt kort tid orsaka stora förändringar i vegetationen, i synnerhet på marginalen till arters utbredningsområden. Exempel på detta är fjällbjörken, vars utbredning starkt påverkats av epidemiska angrepp av den lilla fjärilen fjällhöstmätaren.

Även mer långsiktiga förändringar i klimat eller miljö, t. ex. uppvärmning av atmosfären genom ökat koldioxidutsläpp eller försurning genom svaveldioxidutsläpp kan få långtgående konsekvenser i vegetationen.

Människor påverkar växternas utbredning

Människan har alltid haft en stark direkt påverkan på växternas utbredning och växtsamhällenas sammansättning. Denna påverkan har accelererat med tiden och det finns idag mycket få, om ens några, opåverkade områden.

Mycket av påverkan är helt oavsiktlig och beror på att olika arter gynnas när våra metoder för jord och skogsbruk, samhällsbyggnad och naturvård ändras. I andra fall är förändringarna helt avsiktliga, t.ex. skogsplantering och utrotningskampanjer. Långväga förflyttningar av växter innebär risker genom att växterna kan bära på skadedjur eller sjukdomar som kan angripa de lokala arterna eller vice versa.

Inplanterade arter kan även få en mycket snabb spridning, t.ex. jättegröe, sibirisk björnfloka, sandlupin och kanadensiskt gullris, och därvid konkurrera ut mer ursprungliga arter ur växtsamhällena.