Fysiologiska mätmetoder

Autonoma nervsystemet styr många av kroppens system och organ, t ex hjärtat, andningen, matsmältningen och könsorganen. Det består av två delar; det sympatiska och det parasympatiska nervsystemet.

• Det sympatiska nervsystemet aktiveras när vi är engagerade och aktiva, och i synnerhet om vi upplever stress, hot och fara. Det hjälper oss då att snabbt ställa om så att vi kan agera kraftfullt fysiskt. Den sympatiska aktiveringen leder till bildning av stresshormoner, t ex. adrenalin, noradrenalin och kortisol, vilka påverkar kroppen och energiomsättningen. Pulsen och blodtrycket stiger, blodcirkulationen ökar, vi svettas och får en ökad muskelspänning, vi blir vakna och alerta. Energi mobiliseras genom frisättning av socker och fettsyror.
• Det parasympatiska nervsystemet karaktäriseras däremot av ”lugn och ro”. Det aktiveras t ex. efter en god måltid när vi dåsar och känner oss välmående. Det gynnar matsmältningen, uppbyggande processer och återhämtning. Det finns också uppbyggande hormoner som produceras när vi vilar, t ex tillväxthormon och könshormoner.

Båda systemen behövs för vår överlevnad och hälsa. Vi behöver ha en god balans mellan dem. En akut stressreaktion behöver åtföljas av en period av återhämtning.

Hjärtfrekvens

Hjärtats rytm och särskilt variabiliteten avspeglar det autonoma nervsystemets aktivering. Med variabilitet avses hur mycket tiden mellan två på varandra följande hjärtslag varierar. Hjärtats rytm ska normalt variera cykliskt och den påverkas bland annat av andningen. En hög grad av hjärtfrekvensvariabilitet (heart rate variability eller HRV) är ett tecken på friskhet och är vanligare hos unga personer jämfört med äldre. När sympatikus aktiveras ökar pulsen och variabiliteten minskar. Detta inträffar både vid fysisk aktivitet/fysisk träning, och i samband med mental stress. När parasympatikus dominerar sjunker pulsen och variabiliteten ökar. Genom att mäta HRV kan man således få en god uppfattning om det autonoma nervsystemets inställning, vilket kan översättas till om man är stressad/aktiverad eller återhämtar sig. Ålder, fysisk aktivitet, sjukdomar och mediciner kan påverka resultaten.

Man kan använda olika metoder för att mäta hjärtfrekvensen. Man kan förstås känna på pulsen och räkna antalet slag per minut, men det är en ganska osäker metod och ger bara en grov uppfattning om hjärtfrekvensen. Den klassiska metoden är att fästa elektroder på bröstkorgen och mäta de elektriska signalerna när hjärtat aktiveras, vilket kallas för EKG, elektrokardiografi. När man får exakta registreringar blir det också möjligt att beräkna HRV.

I dag använder många s.k. puls-, aktivitets- och träningsklockor för att mäta fysisk aktivitet, stress och vila/återhämtning på sig själva. I armbandsklockor används en optisk metod för att mäta hjärtfrekvensen via handledspulsen. Med pulsband runt bröstet eller elektroder på bröstkorgen mäts EKG, vilket anses vara en något bättre och mera exakt metod. Man har emellertid visat att det är en rätt god överensstämmelse mellan EKG och optisk mätning och båda metoderna kan användas för beräkning av HRV. Man översätter sedan HRVresultaten till score för t ex. stress och återhämtning. Aktivitetsklockorna innehåller som regel även en rörelsemätare, vilket innebär att man samtidigt kan mäta fysisk aktivitet och antal steg. Det finns även klockor som beräknar och anger syreupptag, sömn och sömnkvalitet. Det finns också på marknaden en ring som bärs på fingret och som mäter puls, andning, sömn, kroppstemperatur och fysisk aktivitet.

Det finns sammanfattningsvis många olika utrustningar för att mäta hjärtfrekvens. Insamlade data behöver också lagras och bearbetas för att man ska kunna använda och presentera resultat från mätning av HRV. Detta sker oftast genom en applikation i mobilen som har trådlös kontakt med mätaren och en server där data bearbetas och sedan sänds tillbaka till mobilen. Själva mätaren kan också ha stor lagringsförmåga och särskilt i forskning är det vanligt att man själv för över insamlade data till en dator för bearbetning och analyser.

Klockor som man köper är i princip individuella och kan som regel inte användas av flera olika personer i följd.

Blodtryck

Blodtryck kan mätas med hjälp av en manschett runt armen, men det är lite mera omständligt och en del personer upplever obehag när det spänner i armen. Många väljer därför hellre att mäta hjärtfrekvens.

Svettning

Vid känslomässiga reaktioner och stress uppstår mikrosvettning på huden vilket påverkar hudens elektriska ledningsförmåga. Vid stress ökar ledningsförmågan. Metoden påverkas emellertid också av hur mycket vi rör på oss och temperaturen utomhus.

Stresshormoner

Stresshormoner kan mätas i blod, urin och saliv. Du bör samarbeta med forskare för att få tillförlitliga resultat.

Katekolaminer

Adrenalin, noradrenalin och dopamin mäts bäst i urinen. Provtagningen måste göras noggrant och det innebär att det blir rätt omständligt. En behöver ha kontroll på dygnsmängden urin och klockslag. Urinen analyseras sedan på lämpligt laboratorium.

Kortisol

Det är enklast att mäta kortisol i saliven. Man behöver då använda särskilda provrör och det är viktigt att instruktionerna följs noga. Proverna analyseras sedan på lämpligt laboratorium.

Saliv-kortisol är mest användbart i samband med experimentella studier där man har noggrann kontroll över allt som händer och en standardiserad provtagning. Kortisol-produktionen varierar mycket över dygnet och påverkas också av mat, tobak, sömn, fysisk aktivitet m.m. Det är en mycket stor variation av kortisol hos en person och i ännu högre grad mellan olika personer. Det kan därför vara svårt att få tydliga resultat eftersom det är många olika faktorer som inverkar och den normala variationen är som sagt stor. Det är en fördel om man tar upprepade prover på samma personer eftersom variationen då blir mindre. Tiden på dygnet för provtagningen är viktig eftersom dygnsvariationen är så stor.

Kroppsegna anabola hormoner och immunsystemet

Våra anabola hormoner, t ex. tillväxthormoner och könshormoner, har uppbyggande effekter. De frisätts när en vilar och sover och främjar tillväxt och reparativa processer i kroppen och hjärnan. Det finns kopplingar mellan flera hormonsystem och immunsystemet. Särskilt i japanska studier har man undersökt och funnit positiva effekter på immunsystemet av vistelse i skogsmiljö.

Det är komplicerat att mäta och tolka resultaten. Dessa undersökningar rekommenderas enbart inom specialiserad forskning.   

Faktorer relaterade till metabola syndromet och risk för hjärtkärlsjukdom

BMI – Body Mass Index (kg/m²), midje-omfång, blod-glukos och blodfetter påverkas i negativ riktning när man utsätts för långvarig stress.

Detta sker genom att stresshormonet kortisol mobiliserar energi i form av socker och fettsyror, vilket ökar risken för metabolt syndrom och hjärtkärlsjukdom. Vid metabolt syndrom är det vanligt med ökad BMI, bukfetma, förhöjda blod-glukosvärden och blodfetter. Ohälsosam kost, för högt energiintag och låg fysisk aktivitet ökar också risken för metabolt syndrom.

Det är relativt enkelt att mäta dessa faktorer, men i många fall ser man effekter först efter en längre tid och det kan därför vara svårt att påvisa specifika effekter av naturmiljöer. Den fysiska aktivitet som man ofta får när man är ute i naturen har förstås också en positiv effekt. Samarbete med medicinska forskare rekommenderas. 

Text/ Lisbeth Slunga-Järvholm