Siljansfors Järnbruk

Brukets tillkomst

I Jugån, "ett stenkast neddom sjöns utlopp" fanns före år 1740 endast en skvaltkvarn och längre ner en bysåg. I övrigt var här bara ödemark. Namnet Siljansfors fick platsen i och med brukets etablering. Traditionell uppgift om att här låg ett färdställe, en krog, har ej kunnat beläggas.

Skogarna i Mora, Sollerön och Venjas Socknar var ända in på 1840 talet reserverade för gruvved till Falu Koppargruva. De som brukade skattelagd jord var ålagda att fullgöra sin skatteplikt genom leverans av gruvved. Men under 1700-talet började staten gynna jämhanteringen i perifera delar av Falu gruvas vedfångstområden.

Åren 1729 och 1731 gjordes, genom Kungliga Bergskollegiums försorg, en utredning, som visade lämpligheten av att vid Siljansfors anlägga ett järnbruk. Det var den rika tillgången på skog och vattenkraft som avgjorde lokaliseringen. Någon järnmalm fanns inte närmare än i Leksands socken.

Berörda skogsområden nyttjades oskiftade av jordbrukarna i Morabyarna Vika, Vinäs och Utmeland tillsammans med Falu Koppargruva. Byrepresentanterna tecknade avtal om, att mot skälig ersättning leverera träkol "som ock med nödige kiörslor och annan betieening" till bruket i Siljansfors.

År l738 utfärdade Bergskollegium privilegium för landssekreterare Johan Wolterhersson och commissarien Jöns Flygare att inrätta masugn samt en stångjärnshammnre med två härdar. Produktionen var maximerad till 1OO ton stångjärn per år. Gjorde bruket mer stångjärn på ett år utgick böter Dessutom var det förbjudet att använda träkol från annan skog än den anvisade. Överträdelse kunde medföra förlust av bruket och privilegierna. Under de första tio åren var bruket befriat från alla skatter och tionden.

Den förste brukspatronen

År 1740 bosatte sig Jöns Flygare som den förste brukspatronen i Siljansfors och masugnen kunde tas i drift samma år, Den första stängjärnshammaren anlades vid övre Hammardammen. 1740 erhölls även tillstånd för en knipphammare som anlades vid Knipphammardammen. 1748 fick man tillstånd att vid Övre Hammardammen anlägga en plåthammare samt att flytta stångjärnshammare till en plats strax nedanför Gårdshammardammen. Övre Hammardam men kallades efter 183l för Carlshammardammen efter att en ny hammare anlagts.

"Ett godt kolpris"

År 1752 begärde bruksägarna att få skog tilldelad med äganderätt. Tvister uppkom då med både Falu gruva och byarna. Någon skogstilldelning till bruket skedde dock ej för än 1859, då bydelningen efter storskiftet var klar. Brukets tillkomst gav många nya arbetstillfällen i en bygd, som behövde dem väl.

Byborna kom dock snart i tvist med bruksägarna. De ansåg att leveransen av kol till bruket var uselt betald. Bruksägarna å sin sida, stödde sina priser på myndighetsheslut av bergskollegium, vars tjänstemän också stödde uppfattningen att brukets belägenhet med långa transportavstånd, borde kompenseras "af ett godt kolpris".

Bruksägarna klagade ofta på svårigheter på att få fram tillräckligt med kol. Detta berodde inte enbart på kolpriset. Det kan inte ha varit lätt att etablera kolning i stor skala i en bygd, där detta var en ny näringsgren och där både kunskap och utrustning till en början saknades. 1761 lyckades man få Länsstyrelsens tillstånd att få anlägga ett antal kolartorp, trots att skog ej tilldelats bruket. Falu gruva anmärkte i skarpa ordalag på detta utan framgång.

Smedjan vid Kräggån

År l754 fick bruket tillstånd att anlägga en stångjärnssmedja vid Kräggån intill Venjans kyrkby, för att förädla tackjärn. Kräggaholms bruk lades ned redan år 1775 och smidet överfördes till Siljansfors. 1700-talets senare hälft blev brukets guldålder och nya anläggningar uppfördes. 1782 uppfördes Nybruket vid Nedre Hammardammnen.

År 1806 lamslogs den svenska järnexporten av kriget mellan England och Frankrike. Första hälften av 18OO-talet blev kärv. I England hade problemet att ersätta träkol med stenkol lösts genom puddlingsmetoden. Puddeljärn blev billigt och användbart för enklare ändamål, men kunde inte tävla i kvalitet med det dyrare träkolsjärnet. Detta gjorde att svenska järnbruk fann det nödvändigt att satsa på kvalitetsjärn för export.

Under tre årtionden i början av 1800-talet fick bruket mer eller mindre förfalla. Ägare under en tid var grevarna Erik Ruuth och Carl-Axel von Rosen.

Aspelin rustar upp

År 1830 övertog tobaksfabrikören och sockerraffinadören Thomas Aspelin Ruuths andel. Upprustningen började i och med att Aspelin inträdde som delägare. Genom ett brandsyneprotokoll från 1839 framgår vilka omfattande reparationer och nybyggnader som gjordes.

Man var klart medveten om att det behövdes både en produktivitetshöjning och en kvalitetshöjning för att kunna konkurrera på marknaden. Sonen till Aspelin avvecklade tobaksfabrik och sockerraffinaderi för att kunna satsa enbart på järn. På en konkursauktion år 1852 förvärvade han även Fagersta och Semla bruk.

Lancashiresmide

Satsningar på ny teknik skedde både på Fagerstabruken och i Siljansfors. Aspelin hade 1853 "kommit till fullständig öfvertygelse att lancashirejern på utländske marknader betalas vida högre än tysksmitt jern".

Därför ersatte Aspelin det tidigare tysksmidet med franchecomté- och lancashiresmide. Provvalsningar av detta järn från Siljansfors som gjordes i Fagersta, visade att lancashirejärnet var bäst. Ämnesjärn till plåtvalsverk samt smältstycken för utsmidning, levererades i betydande mängd från Siljansfors till Fagersta. Tidigare hade järnet sänts till Aspelins järngrossisthandel i Stockholm med ca 20 ton spik och 400 ton stångjärn per år.

Siljansfors utnyttjades under några år som komplement till Fagersta, tills Semla bruk kunde överta rollen. Lancashiresmeder flyttade då från Siljansfors till Semla.

Bruket dödsdömt

År 1855 sålde Aspelin Siljansfors till ett konsortium som bildade Siljanfors Bruks Aktiebolag. Även dessa fortsatte moderniseringen av bl.a. masugnen och tillverkningen av bessemerstål.

Men ansträngningarna hjälpte inte. Från att ha varit detaljreglerat blev smidet praktiskt taget fritt år 1846. Vägen blev därmed öppen för stora vällokaliserade enheter. Dessa konkurrerade ut små enheter som Siljansfors; bruket kunde inte satsa på eget valsverk, långa transportavstånd, avsaknaden av järnväg, brist på bränsle och träkol samt otillräcklig vattenkraft hämmade brukets konkurrenskraft. Dessutom trängdes den lönsamma, smidda spiken undan av klippspik.

Bruket tvingades gå i konkurs och den 30 oktober 1876 gick alla inventarier och utrustning på auktion. Det kvarvarande lagret av järn såldes till Domnarvets Jernverk, som startade år 1878. I Siljansfors, som varit den högst taxerade anläggningen i Mora socken, var industriepoken slut efter 138 år.

Folket på bruket

Siljansfors var under brukstiden en ansenlig by, som kraftigt avvek från bygdens övriga bonde- och småbrukarbefolkning. Även om många var bofasta under längre tid, förekom en betydande av- och inflyttning, oftast från andra bruksmiljöer. Ett fåtal kom från byarna runt omkring. Invånareantalet uppgick tidvis till ca 200 personer. Bruket var en idyllisk miljö för ett privilegierat fåtal. För de flesta var arbetsmiljön både riskabel och smutsig.

Lönen var usel, och arbetstiden tolv timmar per vardag eller för en del två skift per dygn. Det förekom att vissa fick arbeta tre timmar följt av tre timmars vila dygnet runt. Mellan dessa arbetspass kunde arbetarna vila i ett primitivt utrymme på arbetsplatsen. Bostäderna var trånga, särskilt för familjer med många barn.

För kvalificerade yrken blev rätten till viss bostadsstandard reglerad i en förordning 1776. Mästersmederna hade rätt till kök och kammare, visthusbod, fähus samt foder till två kor. Även mästersvennar och smeddrängar hade liknande förmåner.