Institutionella nätverk och självorganiserande anpassning: Att spåra den demokratiska arkitekturen för klimatrespons

Bakgrund

Klimatförändringar är ett allvarligt hot mot människors välfärd i hela världen. Den fattiga landsbygdsbefolkningen i utvecklingsländerna är särskilt utsatta. De utsätts för klimatförändringarnas hot genom jordbruk och andra naturresursbaserade försörjningsformer. Många är mycket fattiga och de saknar resurser och förmåga att reagera på växande hot och utmaningar. På vilket sätt man bäst hjälper sårbara befolkningar att hantera klimatförändringar är därför nu en viktig fråga för beslutsfattare runt om i världen.

En av de största utmaningarna i planering för kommande klimatförändringar är att framtida förhållanden är svåra att förutsäga, särskilt på lokal nivå. Dessutom är landsbygdens försörjning ofta väldigt varierad vilket gör det svårt att förutse hur olika aspekter av klimatförändringar – från extremt väder, förändrade årstider, till långsiktig förskjutning av trender i temperatur och nederbörd, samt många andra relaterade förändringar kommer att påverka olika aspekter av landsbygdens produktionssystem. Kort sagt kan det vara väldigt svårt för planerare och beslutsfattare att träffa rätt i de komplexa och förändrade behov som finns bland befolkningar på specifika platser.

Demokrati kan bidra till uppmärksamma dessa utmaningar genom att erbjuda möjligheter för medborgarna att förhandla responser ”underifrån”. Eftersom landsbygdssamhällen har en detaljerad kunskap om lokala förhållanden är de rimligen bättre på att hantera platsspecifika utmaningar, utveckla projekt som fungerar bra i samverkan med befintliga produktionsmetoder, och identifiera ändrade lokala behov.

Projektets syfte

Projektet syftade till att studera de styrsystem som ger medborgarna en meningsfull medverkan i projektplaneringen för att kunna riktad planeringen för klimatförändring enligt deras egna behov och önskemål. För att åstadkomma det studerade vi hur människor interagerar med olika former av statligt stöd för att bemöta klimatutmaningar i Himalaya i Indien och Nepal.

Metod

Vi utvecklade en ny analytisk strategi för att studera hur medborgarna söker stöd för olika typer av klimathot och de kanaler som de formulerar sina problem genom. Med utgångspunkt på bynivå syftade vår datainsamlingsstrategi till att samla in kunskap om hur människor upplever olika klimatutmaningar, de människor som de interagerar med för att hantera med dessa hot, och "interaktionskedjorna" som i sin tur svarar till dessa hot. En interaktionskedja består av en serie interaktioner mellan olika aktörer – från en byrådsledare till civilsamhällesorganisationer (inklusive lokala grupper, kooperativ och icke-statliga organisationer), till politiska partiledare, till regeringstjänstemän – genom vilka svaren på klimathoten utvecklas och implementeras på marken. Genom att samla in data om många olika interaktionskedjor försökte vi lära oss vilka slags relationer olika sociala grupper använder sig av för att söka efter stöd för just deras behov, vilka olika aktörer som är involverade, och vilka typer av interaktioner som fungerar bättre för att kanalisera effektiva svar på lokala behov.

Denna forskning har viktiga konsekvenser för möjligheterna att utveckla effektivare hjälp för sårbara befolkningar att möta klimatförändringar. I stället för att fokusera på specifika typer av insatser uppmärksammar vårt tillvägagångssätt den bredare uppsättningen relationer och institutioner genom vilka medborgare kan påverka utvecklingsprojekt för att hantera de hot de står inför. Våra data bidrar till att identifiera vilka interaktionskanaler som bör stärkas, vilka myndigheter och institutioner som är bättre lämpade för att generera effektiva svar och vilka typer av svar som specifikt leder till effektivare minskning av klimatrisker. Denna kunskap kan användas för att utveckla mer mottagliga offentliga stödsystem som kan hantera klimatförändringar i studieländerna och andra länder i det globala syd.