Konkurrensen om marken ökar; den ska inte bara producera mat, fibrer och energi för en växande världsbefolkning, utan även upprätthålla nödvändiga livsunderstödjande processer (så som reglera klimatet, tillhandahålla vatten i kvantitet och kvalitet, cirkulera näringsämnen etc.), så kallade ekosystemtjänster, här förkortat ES (engelsk akronym).
Multilaterala organisationer som Världsbanken, FN och flertalet västländer initierar och har börjat finansiera stora projekt där avsikten är att betala för att ES blir gjorda. I genomförande innebär det att man fokuserar på olika grupper, ofta småbönder och ursprungsfolk, som har etablerat sig i marker som man globalt betecknar som viktiga för att generera ES. Tanken är att man skall betala dessa brukare av marken för att de genom att avstå (eller kraftigt begränsa) sitt brukande och nyttjande av marken för matproduktion och bränsle, istället underhåller ES i intakt skick. Det handlar oftast om tropiska skogsområden som man vill ska vara områden där biodiversitet, lagring av kol, och vatten- och näringscykler säkras. Sådana projekt betecknas PES (engelsk akronym, betalning för ES). Det (2012) största PES-initiativet (initierat av FN) heter REDD och enbart i Brasilien planerades att 320 000 km2 skog i Amazonas ska undantas från mänsklig påverkan. Olika PES-initiativ (så som REDD) håller på att formas till vad Pierre Bourdieu betecknar ett socialt fält; det vill säga en arena där ett stort antal kollektiva aktörer kämpar för hur ES bör definieras, hur ersättningar ska ges och fördelas, hur projekten ska övervakas och utvärderas m.m. Trots all forskning om de övergripande ekologiska resultaten av PES-initiativ så saknas det studier av de sociala och kulturella effekterna på de samhällen som ingår dessa avtal med biståndsgivarna.
Som en kontrast till ovan nämnda syn på ES-förvaltning så finns det matproducerande system som inte skiljer miljövård och produktion åt i tid och rum, utan där de två aspekterna samplaneras i landskapet. Det handlar ofta om småskaligt jord- och skogsbruk som inte använder sig av några insatsmedel utan istället måste förlita sig på att ES så som markbördighet, vattentillgång, kontroll av växtsjukdomar etc. förvaltas och underhålls genom att använda sig av brukningsmetoder som långsiktigt underhåller och stödjer dessa. Det vill säga att underhållandet av ES är en förutsättning för produktionen. I ett sådant system bli ES mer som en biprodukt till produktionen av mat, fibrer och energi till husbehov så väl som avsalu. Hittills har denna form av bevarande/förstärkning av ES rönt liten uppmärksamhet, men detta håller sakta på att svänga.
Spänningen mellan å ena sidan produktionsmål och å andra sida miljövårdsmål genererar en mängd politiska, ekologiska, social och ekonomiska konsekvenser i båda exemplen. Och det är i den kontexten som vi utforskade om ES både kan bevaras och förstärkas för att minska den globala klimatpåverkan och samtidigt bidra till brukarnas försörjning. Vi valde därför att ställa forskningsfrågan:
- Hur påverkas de samhällen ekologiskt, socialt och kulturellt som tar emot ersättningar för att inte bruka och nyttja sina marker?
- Hur fungerar alternativa former av ES-förvaltning där ES bevaras och förstärks, samtidigt som lokalbefolkningen använder dess produkter på olika sätt för att bevara och/eller öka sitt välbefinnande?
För att kunna åstadkomma denna forskning bedrev vi fältarbete på följande platser: Brasilien, Nepal, Peru och Tanzania, alla länder med skogsområdem som det globala samhället vill bevara men där det också finns många småbrukare som brukar dessa marker. Dock skiljer sig platserna åt i hur samhällena är organiserade och hur man tänker runt ES. I varje område kunde vi jämföra försörjningssystem, förvaltning av mark och skog, social och kulturell påverkan; dels i en by som ingår i ett PES-projekt och dels i en by som brukar sina marker på ett sådant sätt att ES bevaras och förstärks.
Vårt forskningsprojekt syftade till att bredda synsättet i hur man kan stödja upprätthållandet och förstärkandet av ES som för närvarande är starkt hotade. Ett sådant stöd måste inte bara ha lokal acceptans utan också integreras lokalt så att den lokala kunskapen och kreativiteten som finns på platsen kan tas till vara i ansträngningar att upprätthålla vitala ES.
