Historisk landskapsvård

Kålgården

Endast äldre sorter används och växtmaterial samt utsäde kommer bland annat från NordGen i Alnarp och Pom (Programmet för odlad mångfald). En del av perennerna har hämtats från Linnés födelseort Råshult i Småland. Ogräsrensning och bevattning sköts manuellt liksom gödsling och markberedning. Odlingen bedrivs efter historiska (ekologiska) principer, det vill säga utan moderna bekämpningsmedel och med naturgödsel.

Dagens kålgård ligger inom samma område där Mauritz Ridderbjelke, Linnés barnbarns barn, lät anlägga en köksträdgård år 1841. Här odlas flera historiska trädgårdsväxter, med målsättningen att efterlikna en kålgård från 1700-talets bondehushåll. Man odlade vanligen enligt en treårig växtföljd: kålväxter år ett, rotfrukter år två, och ärter år tre. På så vis anpassades odlingen efter växternas näringsbehov, vilket var särskilt viktigt under en tid då gödsel, särskilt kväve, var bristvara. I den sydligaste delen av Kålgården odlas kryddor, medicinalväxter och prydnadsväxter. På Linnés tid låg kålgården väster om huvudbyggnaden.

Humlegården

Dagens humlegård är anlagd på samma mark där den låg på 1600- och 1700-talen. Den innefattar 40 störar (kupor) och följer äldre odlingsmetod. Humlegården som fanns på Linnés tid var dock betydligt större. Växtmaterialet utgörs av äldre uppländska humlekloner, som hämtats från genbanken i Julita.

I 1700-talets bondesamhälle var ölet en viktig näringskälla och stod för cirka ¼ av kaloriintaget. Dess två huvudingredienser är korn (malt) och humle, där humlet har en konserverande effekt. Därför var det viktigt för Sverige att vara självförsörjande på humle ifall det skulle bli krig och avspärrning. Det var lagstadgat sedan 1400-talet att varje bonde skulle ha minst 40 humlestörar, senare 200, för att undvika humlebrist.

Bilden ovan: humlestänger. Foto: Clas Tollin.

Rusthåll och soldattorp

Hammarby var ett berustat säteri. Det innebar att gårdens ägare mot skattefrihet skulle tillhandahålla två militära ryttare, häst och viss utrustning. Soldaterna var även jordbrukare och fick råda över mindre odlingsmarker. Deras bostäder låg ofta intill den sämre odlingsjorden på gränsen till utmarken. En liten åkerbit belägen 200 m nordväst om Hammarbys gårdstomt kallades för Ryttarvreten redan innan Linné köpte Hammarby.

Det torp som står på platsen idag flyttades dit under slutet av 1800-talet och kallas för Gladens torp, troligen efter en soldat. På en karta från 1887 finns även ett uthus markerat, vars stengrund finns kvar. Förstugan har byggts till senare. Gärdesgården som omgav torpet och skiljde vreten från skogen på 1800-talet har byggts upp på nytt. En täppa har tagits upp där bland annat potatis odlas.

Bilden ovan: Ryttartorpet. Foto: Clas Tollin.

Åker, äng och betesmark

De största ytorna i jordbruket upptogs av åker, äng och betesmark under 1700-talet. Hammarbys åkrar brukades i tvåsäde, det vill säga att av de totalt 70 tunnlanden besåddes halva arealen varje år medan den andra halvan låg i träda. Avdelningen för agrarhistoria vid SLU arbetar med att återskapa tvåsädets odlingsrytm i två mindre historiska åkrar. Spannmålen utgörs av ungefär hälften korn och hälften (höst)råg. Sådden sker för hand, med äldre regionala sorter när så är möjligt. Odlingen sker i enlighet med markanvändningen på Storskifteskartan från 1763/64, men på grund av begränsade resurser kan endast en mindre del av den historiska åkern brukas på detta sätt. För att djuren inte skulle komma in på åkern där säd växte var hägnaden mellan och runt gärdena viktig. Även slåttermarkerna var hägnade med trägärdesgårdar för att hålla djuren borta från växande gröda. Så kallade hankgärdesgårdar har satts upp längs delar av de historiska sträckningarna.

Traditionellt var utmarken den viktigaste betesmarken för djuren. Säsongen 2018 betade ett 20-tal nötkreatur och runt 30 får på Linnés Hammarby sommartid, dels på de ytor som på Linnés tid var åker och dels i de beskogade delarna av kulturreservatet. Djuren har en avgörande betydelse för att hålla landskapet välvårdat. Avdelningen för agrarhistoria vid SLU arbetar även med mobila elstängsel för att kunna styra betet på ett historiskt riktigt sätt. Djurtillsynen sköts av djurägaren.

Bilden ovan: fårbete på ryttarvreten. Foto: Marta Karlström.

Hamlade träd

Som vinterfoder till djuren användes främst hö, men även halm och löv. I Uppland skördades löven genom att kvistar kapades från träden med ett par års mellanrum, så kallad hamling. Framförallt hamlades lind och ask, men även andra träd kunde fungera som lövfoder. Lövtäkten bidrog till att de hamlade träden antog en karaktäristisk form. För att bevara och visa upp den långa traditionen av lövtäkt hamlas särskilt askarna kontinuerligt. Avdelningen för agrarhistoria vid SLU har nyhamlat flera träd inom reservatet.

Diken

På 1700-talet var åkermarken uppdelad på ett stort antal tegar, avgränsade av diken och gräsrenar. Flera öppna diken finns kvar sedan Linnés tid och underhålls genom kontinuerlig rensning, slåtter och borttagning av sly.