Omställning och hållbarhet: ett motsatspar?

"Det är samhället som är trasigt, inte bara klimatet. Samhället behöver repareras. Men vi måste göra reparationen genom att utnyttja de resurser som samhället har, de färdigheter som människor känner till, av vilka många ignoreras.”

Med de här orden av forskaren Chantal Carr avslutade jag mitt anförande på landsbygdsriksdagen, 24:e maj, 2024 i Nyköping. Temat för landsbygdsriksdagen var ‘För ett land i balans – i en ny tid’ och jag började med att prata om den nya tiden som vi befinner oss i – en tid där landbygden är i fokus som aldrig förr. Det här är en lite längre version av talet.

Vi behöver ställa om från ett fossilbaserat samhälle, det som kallas den gröna omställningen. Landsbygden befinner sig i centrum av denna omställning- i stormens öga så att säga. Sällan har det funnits så mycket intresse för landsbygden i Sverige - åtminstone inte vad jag kan minnas sedan tidiga 1990-talet då jag började arbeta inom området. Landsbygdsområden står i centrum för politiska diskussioner av flera skäl, men särskilt som källan till resurser och platser för klimatåtgärder.

Den gröna omställningen har lyfts fram som ett sätt att uppnå hållbarhet. Hållbarhet är ett övergripande begrepp som syftar på att möta dagens behov utan att äventyra möjligheterna för framtida generationer att möta sina egna behov. Det handlar om att sträva efter en balans mellan sociala, ekonomiska och miljömässiga faktorer för att skapa en långsiktig och stabil grund för samhället.

Som jag ser på det är en hållbar omställning i grunden något ganska enkelt – åtgärder som är bra för miljön eller ekonomin måste också vara bra för människorna.

Men det är där det börjar skava. Anspråk på mark, skog och vatten har lett till en ökad polarisering i samhället – mellan stad och land, norr och syd, mellan urfolk och andra och mot invandrare. Det är inte särskilt hållbart.

Frågor såsom: omställning för vem, vilken miljö och landskap vi vill ha, hur bestäms det och vad är en hållbar landsbygdsutvecking för olika grupper är några av de många brännande frågor som vi måste ställa inför en omställning. Mot den här bakgrund diskuterade jag:

• Är den gröna omställningen och hållbarhet oförenliga eller kan vi arbeta på nya sätt för att nå hållbarhet?
• Vad behöver vi för en hållbar landsbygdsutveckling i omställningstider?

Mitt tal hade fyra delar men med fokus på den sista:

1. De antaganden som ligger till grund till den gröna omställningen
2. Vad har det med landsbygdsutveckling att göra
3. De blinda fläckar som uppstår när man tar en landsbygdsutvecklingsperspektiv på omställningen och som kommer i vägen för en hållbar och rättvis omställning
4. Vad behöver vi för en hållbar landsbygdsutveckling i omställningstider och för ett land i balans

Den gröna omställningen och underliggande antaganden

Sverige har lovat långtgående åtaganden när det gäller klimatet. Både företag och politiker har förhoppningar om att kunna accelerera teknologiska innovationer dvs fossilfria sätt att kunna möta krav på livsmedel, energi, vatten, transport och boende – och samtidigt vidhålla ekonomisk tillväxt.  Jag tittar nu på två antaganden som görs när det gäller den ’gröna omställningen’

Vi vet vad problemet är

Den första antagande för den gröna omställningen är att Vi vet vad problemet är. Det är för mycket koldioxid i atmosfären och att vi behöver binda det på något sätt.

Vi fixar det genom rätt teknologier, marknaden och nya jobb

Det här antagandet innebär att den politiska fokuseringen både om den gröna omställningen och landsbygdsutveckling är på tillväxt och på idén att förändring kommer att ske genom nya och bättre teknologier och marknadslösningar. 

Rättvisefrågor hanteras genom att jämställa rättvisa med att säkra arbetstillfällen. Det innebär att rättvisa i omställningen tolkas som stöd till befintliga industrierna såsom metall, mineral och stålindustrierna och att hjälpa att säkra jobb inom dessa.

Vad har det med landsbygdsutveckling att göra?

Jag började arbeta på institutionen för landsbygdsutveckling vid SLU på mitten av 1990-talet när jag flyttade hit från Indien. På den tiden talade vi inte om "landsbygd" eller "landsbygdsutveckling" eller landsbygdsforskning som något som hade med Sverige att göra. Landsbygdsutveckling var något som skedde i länder i Afrika, Asien eller Latin Amerika. Vi ansåg att vi exporterade vi utveckling härifrån - teknik, skogsförvaltning och jämställdhet. Det lilla arbete som gjordes inom olika discipliner på områden utanför de urbana centrumen i Sverige kallades för regional forskning.

För mig som också ville forska i Sverige blev det något av en utmaning att rikta samma kritiska blick mot landsbygden och utveckling i Sverige som vi gjorde i länder i det globala syd. Jag forskade om skogsfrågor både i Indien och Sverige och slogs av parallellerna med Indien, en till synes helt annorlunda kontext – t.ex. lokala grupper som förväntades att ta ansver för sin miljö men utan egentliga resurser eller makt, kvinnor på landsbygden som inte fick gehör i lokala beslutsfattande särskilt när det gällde skogsfrågor osv.

1990-talet och framåt: En ny diskussion om landsbygden

Olika strömmningar ledde till att tanken om ‘landsbygden’ vann mark i Sverige. Sveriges inträde i EU bidrog till en bredare diskussion under 1990-talet. Det som tidigare betraktats som en bortglömd periferi fick nu ett namn - landsbygden - och dessutom fick en budget kopplad till sig som skulle utveckla de här platserna.

Detta sammanföll med en hel del lokal aktivitet, som arbete i lokala rörelser som Hela Sverige Ska Leva och de många lokala föreningar som kom sammans för den första landsbygdsriksdagen vårvintern 1990. Men som ni vet skedde detta mot bakgrund av ökad avfolkning, nedskärningar av tjänster och så vidare.

Det har varit många debatter om vad som utgör ‘landsbygd’ i Sverige det har blivit allmänt accepterad också i politiken att vi inte kan prata om en landsbygd utan att det finns flera landsbygder.

Samtidigt och det pratas det mindre om - vad som är landsbygdsutveckling kan betyda många olika saker. Och att om man är mån om en hållbar utveckling så måste alla dessa förståelser komma till tals och förhandlas. Och med det så går jag tillbaka till frågan om den gröna omställningen --- där vi står idag.

Omställning ur ett landsbygdsperspektiv: de blinda fläckar som uppstår

Det första antagande om en omställningen var att vi vet vad problemet är.

Den blinda fläcken som uppstår med antagandet att omställningen handlar först och främst om att minska kol är att andra definitioner av vad som är problemet undanskyms. Man tittar sällan på vem det är som definierar problemet och vad som är rättvist för vem, vems perspektiv har tolkningsföreträde och Vems erfarenheter, kunskap och röst får gehör och hur formar detta lösningar.

Är inte problemet snarare

• att andra definitioner av vad som behövs för en omställning på landsbygden undanskyms. När vi forskare har varit ute och pratat med landsbygdsbor har vi fått frågan – ‘varför förs det inte samtalet om vad omställningen är för oss’?
• Det som sällan erkänns är de begränsade uppsättning expertkunskaper som dominerar förståelse av problem och beslut om omställning samt att dessa legitimerar bara vissa handlingar, aktörer och intressen. Lösningar för en omställning grundas sällan på lokala erfarenheter och kunskap. Stora satsningar utifrån som gruvdrift eller vindkraft – också viktiga på sitt sätt – ses som de enda lösningar.

Vi fixar det: Teknik, marknad och jobb

Då kommer jag till det andra antagandet – att teknik och marknaden är lösning både för omställning och hållbarhet. Teknologier är viktiga. Men att teknik inte räcker till kan ses genom att växthusgaser har ökat dramatiskt trots FNs arbete och den snabba spridningen av infrastruktur och teknologier för lägre koldioxidutsläpp sedan 1990 talet.

Vad som glöms bort med ett fokus på teknik är frågan … vad gör vi åt samhällsstrukturer som fortsätter att orsaka klimatförändringar? Som mycket forskning visar, fokus på teknik och marknaden gör att klimatkrisen kopplas bort från de strukturer och beteenden som orsakar den i första hand – till exempel vårt fokus på ekonomisk tillväxt, vår konsumtion och mycket annat.  Den globala marknaden bygger idag på en orättvis fördelning av resurser, där vissa länder, grupper eller individer gynnas på bekostnad av andra. Forskning har visat att det är just de här ojämlikheterna som är en del av anledningen till klimat krisen.

På samma sätt kan man inte jämställa rättvisa med jobb. Till exempel, en rapport från Nordiska ministerrådet visar att att investeringar i "gröna jobb" riktar sig mot branscher dominerade av män, och effekterna av klimatförändringar på kvinnors sysselsättning och den ökade bördan av obetalt arbete som de utför har förbisetts (Svendsen et al., 2022). Då kan man resa frågan rättvisa för vem?

Ett landsbygdsperspektiv lyfter genast obekväma frågor om den gröna omställningen. Enbart teknik kommer inte att lösa problemet. En rättvis omställning skulle innebära att vi ändrar på hur vi ser på landsbygden – dvs vi behöver bredda vår syn från bara resurser till det kulturella.

Författaren Amitav Ghosh kallar det här förhållningssättet för den stora galenskapen - man sätter igång stora projekt och naturen och landsbygden betraktas som abstrakta platser– som om de var utan människor och kultur.

Mitt arbete på landsbygden har visat mig att redan nu finns mycket kunskap och det pågår arbete som är oerhört viktiga men sällan lyfts upp i omställningsdiskussioner. Vi behöver se landsbygden tillsammans med människorna som bor där dvs knyta an det ekonomiska till det sociala och miljömässiga. Det är bara då som hållbarhet kan tas på allvar.

Vad skulle behövas för en hållbar landsbygdsutveckling i omställningstider - och för ett land i balans

Landsbygdgsutveckling betyder olika saker för olika människor.  Det är viktigt att ta hänsyn till mångfalden och till de många olika förändringsaktörerna -  inte bara de stora bolagen, markägare eller entreprenörer - utan även de många olika människor som arbetar och bor på landsbygden och deras drömmar för sin plats.

Istället för att ignorera dem behöver vi tänka på hur de ska inkluderas i diskussionen och tas med i politiken

Omsorgsarbetet: skötsel, underhåll och reparation

I vår jakt på nya lösningar och innovationer får vi inte glömma de färdigheter som människor redan har och det omsorgsarbete, underhåll och reparation som pågår i bakgrunden, arbete som ofta bestäms av kön, etnicitet och klass - de " vanliga arbetsuppgifter som är avgörande för att vi ska klara dagen" och de medel "genom vilka världens ständiga förfall hålls borta."  

I feministisk forskning kallas sådant arbete "social reproduktion" – det är den dagliga och generationsvisa förnyelsen av liv som är avgörande för att upprätthålla samhällen och deras ekonomier.

Omsorgsarbete omfattar också omsorg om livsmiljöer, vilket min forskning med kvinnogrupper i byar i Sverige visade mig. Deras arbete med att upprätthålla bygdeaktiviteter och ta hand byarna var precis sådant arbete.  Civilsamhällets viktiga bidrag i det vardagliga hållbarhetsarbetet runt om på Sveriges landsbygder, där människor sluter sig samman och bidrar med stora ideella insatser för att hantera allt ifrån naturvård till lokalsamhällets sociala behov ser jag på som en sådan omsorgsarbete.

Detta arbete och den ständiga nödvändigheten av att ta hand om saker, människor och miljöer behöver mer erkännande både inom forskning och politik. I omställningstider behöver vi nya färdigheter och också många som vi redan har men som inte uppmärksammas i våra lösningar idag.