Mellan den 16-20 september samlade Uppdrag Landsbygd praktiker som på olika sätt arbetar inom frågor som rör landsbygdsutveckling i en serie tankesmedjor. Tillsammans representerade deltagarna ett brett segment aktörer från näringsliv, civilsamhälle, myndigheter, regioner och kommuner. Deras uppgift var att resonera och presentera utmaningar, behov och möjligheter för en reviderad landsbygdspolitik. Materialet från tankesmedjorna har vi sedan gått igenom och tematiserat för att sammanställa till olika landsbygdspolitiska temaområden.
I materialet från tankesmedjorna framträdde två sorters teman. Den första sorten är genomgående, områden som återkommer genom hela tematiken. Dessa teman är överlappande och består av frågor om demografi, migration och integration, beredskap och den svenska landsbygdspolitikens relation till övriga politikområden såväl som en internationell kontext samt hållbarhet och klimatförändringar.
Det senare, ofta beskrivet genom den konfliktfyllda termen “grön omställning” förväntas öka trycket på landsbygdernas markanvändning, förändra arbetsmarknaden och potentiellt påverka miljöer och ekosystem genom bevarandeprojekt och kolsänkor.
Utöver dessa genomgående teman har vi identifierat 10 stycken teman som framträtt i de diskussioner som förts under tankesmedjorna. Vi har eftersträvat att konstruera dessa teman genom att fånga upp återkommande resonemang kring ett särskilt ämne, snarare än att sortera temana sektorsvis (dvs. ett tema för civilsamhällesfrågor, ett för kommunala utmaningar, och så vidare). Även i denna tematik finns det tydliga tankebanor som knyter samman idéer och utmaningar, men vår målsättning har varit att göra avgränsningar så att de går att behandla i sammanhållna diskussioner.
Du kan läsa om de olika landsbygdspolitiska temaområden nedan:
Detta temat handlar i grunden om vad utveckling innebär, vad som omfattas av en utvecklingspolitik och vem som bär ansvaret för dess genomförande. Centralt för temat har varit antagandet att utveckling är tätt sammanlänkat med ekonomisk tillväxt, även om detta också problematiseras i diskussionen. För att kontrastera tillväxtparadigmet lyftes frågor om kultur, klimat, hållbarhet och livsvillkor som betydelsefulla aspekter av en utvecklingspolitik, inte minst i relation till landsbygderna. Deltagarna menade exempelvis att landsbygderna ibland lämnas utanför diskussionen om hur lösningar i omställningsarbetet ska se ut. Man pekade också på en rådande norm där utvecklingspolitiken främst handlar om tillväxt riskerar bidra till att andra aspekter och värden på landsbygder, såsom livskvalitet och folkhälsa, hamnar i skymundan. Vidare diskuterades det hur tankar om grön omställning ofta ser förbi de redan existerande lösningarna som finns på landsbygder och som skulle kunna skalas upp/integreras på nya sätt som klimatlösningar i större skala. Det kan till exempel handla om metoder för hållbara lantbruk, biogasproduktion, agroekologiska metoder, cirkulära ekonomier, lokala livsmedelsinitiativ, lokala projekt för att restaurera viktiga naturområden. Deltagarna menade också att den gröna omställningen, såväl som frågor om beredskap, förutsätter levande landsbygder, delvis eftersom de resurser som behövs i omställningen ofta finns på landsbygderna. Det innebär bland annat att det behöver finnas förutsättningar för kulturliv, civilsamhälle och fungerande välfärd, skola och service. Det betraktades därför som problematiskt hur frågor om kultur hålls som ett särintresse istället för en viktig del av en samlande landsbygdspolitik. Man ansåg också att frågor om utveckling måste förstås i ett lokalt, regionalt, nationellt och europeiskt sammanhang. Hur ska vi förhålla oss till “utveckling” och vad lägger vi i begreppet? Skall det styras av ekonomi eller finns det andra/fler värden som behöver bli framträdande? Hur kan dessa i så fall göras mer framträdande? Hur kan landsbygdsutveckling och omställning koordineras bättre? Vilken roll har kulturen i omställningen?
En återkommande diskussion handlade också om huruvida landsbygdsutveckling bör vara ett eget politikområde eller om det ska vara ett perspektiv som ska genomsyra andra politikområden. Det handlar både om huruvida regional utveckling och landsbygdsutveckling borde slås ihop till ett politikområde, och hur landsbygdsutveckling ska organiseras på kommunerna. Deltagare i tankesmedjorna beskrev att det finns en bristande kunskap om hur vissa politikområden, med en otydligare koppling till landsbygdsfrågor, påverkar landsbygderna. Att arbeta med landsbygdssäkring eller territoriella konsekvensanalyser, där man analyserar effekterna av till exempel nedläggning av en skola för en viss landsbygd innan beslutet tas, skulle eventuellt kunna hjälpa till att främja att landsbygdsperspektiv genomsyrar större delar av beslutsfattandet, och att kunskapen höjs. Detta skulle också potentiellt kunna främja ett större fokus på platsbaserad policy och platsutveckling. Samtidigt finns det en risk att landsbygdsperspektivet istället tappas bort när inte en eller ett par personer bär ansvaret för att se till att detta tas i beaktning. Hur ska man organisera arbetet med landsbygdsfrågor - som ett eget politikområde, eller snarare genom landsbygdssäkring eller territoriell säkring? Vad skiljer landsbygdssäkring och territoriella konsekvensanalyser åt, och var, när och hur borde dessa arbetssätt stärkas? Vad händer om landsbygdspolitiken och regionalpolitik slås samman? Hur ska man integrera landsbygdsfrågor i hela kommunförvaltningen?
Näringsliv och civilsamhälle efterfrågar en generell förenkling av tillsyns- och tillståndsprocesser för företag och föreningar i landsbygder. Vissa deltagare under tankesmedjorna menade att förutsättningar och tillämpning av regelverk behöver standardiseras för att se likadana ut i alla kommuner och regioner, men desto fler deltagare diskuterade att det behövs territoriella anpassningar för att uppnå likvärdiga förutsättningar för företagande och civilsamhällesorganisationer i landsbygder. Finansiella strukturer och tillämpning av regelverk behöver anpassas för att möta förutsättningarna hos mindre företag och föreningar. Man diskuterade också att det behövs andra typer av regelverksanpassningar eftersom regelverk och samhällsplanering ofta upplevs utformade med städer som norm. Det handlar till exempel om strandskydd och bostadsbyggande, där man önskade mer flexibilitet och lokal kontroll för att möta landsbygdernas behov och skapa bättre förutsättningar för landsbygdsutveckling. Här ansåg man att regelverk och samhällsplanering är utformade med städer som norm, vilket hämmar landsbygdernas utveckling.
Frågan om personella och ekonomiska resurser diskuterades också här. I många kommuner har man en ensam person med ansvar för landsbygdsutveckling, som då i praktiken ansvarar för en stor andel av kommunens geografiska område. För regionernas del fördelas också pengar i flera fall utifrån befolkningsmängd, även i frågor där strukturerna de förväntas bygga upp kräver lika mycket resurser i de olika regionerna. Man behöver därför se över hur man resurssätter arbetet med landsbygdsutveckling, och om glesare kommuner och regioner behöver mer resurser än vad de tilldelas idag, för att kunna nå samma nivå som städer och regioner med större befolkning. Befintliga system för kommunalekonomisk utjämning hanterar till viss del sådana olikheter i kommuners och regioners kostnader, men upplevs otillräckliga. Man diskuterade också att man behöver arbeta mer med flerkärnighet som en målsättning, alltså se de olika värden som finns i regionens tätorter och landsbygder och lyfta helheten. Territoriellt anpassade regelverk och processer för att skapa lika förutsättningar för företagande, byggande och föreningsliv på olika platser utmålades som lösningar vilka eventuellt skulle bidra till att främja ett sådant arbete. Ett annat exempel är att stöd för att upprätthålla vissa funktioner är en förutsättning för att skapa jämlika förhållanden mellan kommunerna. Till exempel kan näringslivsutvecklare behövas i varje kommun men om stödet till dessa dras bort kommer de försvinna, något som redan är ett faktum med den aviserade neddragningen av stödet till kommuner i norr.
Frågor som lyftes under tankesmedjorna inkluderade: Hur kan tillsyns- och tillståndsprocesser förenklas? Hur kan man se till att förutsättningar för företagande ser likadana ut över hela landet? Vad finns det för fördelar och risker med att använda sig av asymmetriska lösningar och regelverk? Vilka sådana territoriella anpassningar behövs konkret, och vilka utmaningar kan lösas inom befintliga regelverk? Vad finns det för lyckade exempel på anpassningar, både från Sverige och andra länder? Hur stöttar man företagande i landsbygder och ser till att de har rätt kunskap och resurser för att arbeta med landsbygdernas särskildheter?
Kommuner och civilsamhälle upplever en ökad projektifiering där de är beroende av projektmedel för att driva sina verksamheter. De uppfattar att de då tappar fokus på sina kärnverksamheter, eftersom finansiärerna av projekten efterfrågar nytänkande och innovation snarare än att finansiera existerande verksamhet. Detta skapar instabila system och kortsiktiga lösningar och under tankesmedjorna efterfrågas mer långsiktighet och stabilare kapitalinflöde. Deltagarna upplever också mer styrning kopplat till projektmedel och mer konkreta förväntningar på vad man vill ska göras. Detta försvårar för föreningar att söka pengar för sina kärnverksamheter som de vill arbeta med på sina respektive platser. I samband med den ökade projektifieringen och jakten på finansiering har det också uppstått en konkurrenssituation där större och ibland offentliga aktörer gör anspråk på samma medel som civilsamhället. För civilsamhällets organisationer ses detta som en ojämlikhet i systemet när man måste konkurrera med aktörer som har bättre förutsättningar för att skriva ansökningar (till exempel avlönad personal). Men också mellan de offentliga aktörerna upplever man en konkurrenssituation om projektmedel, där större kommuner och regioner har större möjligheter att lägga tid på projektansökningar. En effekt av detta riskerar bli att de aktörer som har störst behov av medel har mindre möjlighet att få ta del av dessa, vilket i förlängningen kan leda till att regionala ojämlikheter förstärks. Regionerna upplever också kortsiktig projektfinansiering som ett problem, och att en stor vikt på tidsbegränsade satsningar minskar deras förutsättningar för ett långsiktigt strategiskt utvecklingsarbete. Hur kan man skapa mer kontinuitet och långsiktighet i kommunernas, regionernas och civilsamhällets arbete? Hur kan man bygga strukturer som stöttar att ideella och offentliga aktörer kan arbeta med sina egna initiativ och kärnverksamheter, snarare än låser in dem i projektdriven verksamhet? Hur stimuleras innovation och förändringsarbete när det behövs, utan att detta minskar möjligheterna för löpande verksamhet?
Kopplat till frågan om långsiktighet diskuterade man under tankesmedjorna också de svårigheter som företagare och civilsamhällesorganisationer upplever när det kommer till finansiering, men också hur finansiering för byggande och infrastruktur på landsbygder är bristande (som berörs mer i tema 8). Bristen på banker med lokal förankring och vilja att ge lån till exempelvis småföretag och kostnader för bostäder lyfts fram som särskilt besvärande. Detta berör även civilsamhällesorganisationer då de inte har råd eller ges tillgång till basala banktjänster. Detta diskuterades under tankesmedjorna särskilt i förhållande till unga. Man delar också upplevelser kring svårigheten med att få lån då man inte kan visa på tillräcklig lönsamhet i till exempel föreningar/organisationer, även om dessa verksamheter skulle vara viktiga för utvecklingen av platsen. Leader lyfts som viktigt, och man belyser att Leader är en av de viktigaste finansieringskällorna för lokal utveckling i landsbygder, men samtidigt pekar man på bristen på långsiktig, stadig finansiering. Bättre finansiella strukturer som är lokalt förankrade, även på de platser där bankerna försvinner, behövs. Man diskuterade vikten av att hitta innovativa lösningar för finansiering och resursmobilisering, särskilt i glesbygdsområden där traditionella finansieringsmodeller kanske inte är lika effektiva. Hur ska man underlätta för att få loss kapital och finansieringsmöjligheter till landsbygdsföretag och civilsamhälle? Hur kan man se till att finansieringsmöjligheter finns kvar även när banker försvinner? Hur kan man skapa en bankstruktur med lokal förankring och anpassning för landsbygdernas förutsättningar?
Relationen mellan ansvar, frihet och detaljstyrning återkommer ofta i diskussionerna. Här finns ett överlapp till diskussionerna om vem som bär ansvaret för att implementera landsbygdspolitiken och vilket utrymme det finns för att tolka och anpassa målsättningar efter lokala behov och möjligheter. Inom samma samtal lyfte man även frågor om samverkan mellan aktörer, som både behöver stärkas upp, samtidigt som roller och ansvar hålls tydliga. Representanter från myndigheter efterfrågade under tankesmedjorna tydligare uppdrag och klargörande i ansvarsfördelning, både mellan olika myndigheter och olika nivåer. Många beskrev att landsbygdsutveckling inte riktigt har en given plats i deras arbete idag, och att tydligare uppdrag från politiken som definierar att man ska arbeta med landsbygdsutveckling, och vilka delar den egna myndigheten ansvarar för, skulle lösa detta. Samtidigt behöver tydligare uppdrag och ansvarsfördelning komma på plats parallellt med bra strukturer för samverkan, för att minska risken för att myndigheter, men också avdelningar på kommuner och regioner, fastnar i sina egna stuprör. Under tankesmedjorna betonades också att detaljstyre och kontrolladministration försvårar deras arbete och minskar handlingsutrymmet, både för myndigheter, företag och civilsamhälle.
Samverkan sågs också som en nyckel för att stimulera katalysatorer för utveckling genom att stödja personer eller organisationer som spelar en nyckelroll för att initiera och driva projekt. Framgångsrika projekt och initiativ behöver spridas och brist på samordning försvårar för dessa aktörer att sprida fungerande arbetssätt och främja utveckling. Samtidigt diskuterades under tankesmedjorna ett behov av att öka samverkan kommuner emellan för att möta behoven som uppstår för medborgare som rör sig över kommungränserna. Man resonerade bland annat om ifall man kan slå samman vissa förvaltningsområden, till exempel bibliotek, eller om man kan möjliggöra för människor att välja vart man vill lägga delar av sin skatt för att jämna ut olikheter i belastningen på välfärd, service och skola. I diskussionen om samverkan sågs Leader som ett viktigt verktyg för att förankra och uppnå målsättningar samt underhålla ett underifrånperspektiv men samtidigt såg man hur samarbetet mellan Leader och kommuner på många platser behöver bli bättre. Det skulle då kunna fungera som ett forum för flernivåsamverkan. Ett annat exempel som återkommer är Trafikverkets samarbete (eller brist på samarbete) med kommuner och näringsliv, där flera deltagare efterfrågar en stärkt dialog.
Hur kan man bygga bättre strukturer och forum för flernivåsamverkan? Hur kan man stärka en samverkan som gynnar katalysatorer för utveckling? Vilka behov och förutsättningar finns det för samverkan mellan företag för att stärka deras verksamheter och hur kan denna samverkan utformas? Går det att möjliggöra för människor att välja vart man lägger sin skatt för att jämna ut olikheter i belastningen på välfärd och service?
Markfrågor och exploateringen av naturresurser ansågs ha stor relevans för landsbygdsutvecklingen och omställning. Man diskuterade att kommuner och regioner vill få tydlighet i hur de ska prioritera när det kommer till markfrågor och särskilt tryck från energiproduktion vs livsmedelsproduktion, skogsbruk och gruvdrift vs renskötsel. Markfrågorna diskuteras återkommande i termer av målkonflikter, där flera intressen gör anspråk på samma resurs och att det saknas kunskap/förståelse om hur kumulativa effekter av marktryck påverkar landsbygderna, inte minst inom Sápmi. Här diskuterades också beredskapsfrågor, där landsbygdernas markområden ansågs få en alltmer framträdande roll, inte minst för att kunna säkra livsmedelsproduktion. I takt med att landsbygderna får en tydligare roll i beredskapsarbetet så behövs också strukturer för att de värden som produceras på platsen också delvis tillfaller produktionsområdet, till exempel inom energiförsörjning. Markfrågor och naturresursfrågor och konsekvenser av användandet av dessa kan behöva hanteras över administrativa gränser, och utifrån ett bredare landskapsperspektiv.
Markfrågorna kan även kopplas till en diskussion om äganderätt och tillgången till mark. Vem har rätt att göra anspråk på marken och dra nytta av de markbundna resurserna? Flera av deltagarna betonade att det behöver komma till bättre former för dialog, så att kommuner, men också näringsliv och civilsamhälle involveras i dialogen när exempelvis en ny väg ska dras eller exploatering kopplat till strandskyddet planeras. Hur kan man stärka formerna för dialog i frågor som rör markanvändning och exploatering? Hur ska landsbygdskommuner och invånare ersättas för energiproduktion som sker i kommunen? Hur kan man se till att större delar av värdekedjor tar plats i landsbygder, och att mer av värdet stannar på platsen? Hur kan man stärka ett landskapsperspektiv i planeringen av markanvändning, för att bättre förstå överlappande anspråk och kumulativa effekter på olika platser? Hur ska ett ökat fokus på beredskap integreras i planering av markanvändning?
Samhällskontraktet - relationen mellan stat och medborgare, lyfts upp som ett område som är under omförhandling på landsbygden. Temat är brett och frågan om representation, rättvisa och inflytande i frågor som rör samhällsutvecklingen återkommer under flera tankesmedjor. Mer konkret diskuterades vad man som medborgare kan förvänta sig i områden som välfärd och service, tillgång till räddningstjänst. Hur mycket ska bäras upp av medborgarna själva, genom till exempel civilsamhället, och vad ska ingå i det offentliga ansvaret? Det efterfrågas tydliga svar från politiken kring detta. Inte minst i krympande kommuner kan det finnas särskilt behov av att se över vilka stöd eller verktyg som behövs för att fortsatt kunna utföra de tjänster som medborgarna förväntar sig. Detta blir också viktigt ur ett beredskapsperspektiv, där det finns stora behov av att planera för hur man kan säkra upp att basala verksamheter kan fungera i kris. Man diskuterade även frågor om demokrati och inflytande, om behovet av att ha rådighet i frågor som rör livet i landsbygderna, frågor om miljö och naturresurser samt hur den fysiska närvaron av välfärds- och servicefunktioner omvandlats till ett system som belastar civilsamhället, med en allt mer tilltagande kontroll och detaljstyrning. Det finns berättelser om att vara bortglömd och om socialt utanförskap, vilket kan leda till minskad tillit och tro på demokrati, inte minst bland unga män som i större grad stannar kvar i sina uppväxtorter.
I samtalen lyfts att civilsamhället och folkbildning spelar en viktig roll ur ett demokratiperspektiv, i att skapa mötesplatser och sammanhang, främja kultur och för att skapa livskraftiga boende- och näringslivsmiljöer på landsbygder. Under tankesmedjorna menade dock civilsamhällesorganisationer att deras närvaro minskar och handlingsutrymme krymper i takt med att stöd till civilsamhället minskar och blir svårare att hantera. Deltagare upplever att en bristande tilltro har växt fram åt båda håll - det finns dels en misstro och skepsis mot föreningar från kommuner och myndigheter, men också åt andra hållet från civilsamhället gentemot kommuner och myndigheter. En ökad misstro och mindre tillit mellan civilsamhälle, kommun och myndigheter sågs leda till mer kontroll, mer administration, och mindre tid för organisationernas faktiska arbete. Eldsjälar, som ofta är centrala i att upprätthålla engagemang, blir som ett resultat av detta överbelastade med administrativt arbete vilket riskerar dränera engagemanget på sikt. I flera tankesmedjor pratar man också om vikten av samarbete och representation. Det blir särskilt tydligt i ungdomsfrågan, där man pratar om ungdomsråd. Unga upplever att vuxna sätter agendan och tillfrågar dem när de är intresserade. Det upplevs att det behövs en stärkt finansiering för kommuner att arbeta med unga och delaktighet och kultur. Man efterfrågade även ungdomsperspektiv kopplat till översynen av landsbygdspolitiken, en tanke som även kan sträckas ut för att involvera andra samhällsgrupper.
Hur vänder man på den utveckling där civilsamhällets organisationers närvaro, och stöd för social organisering, minskar? Hur bygger man bättre tilltro mellan civilsamhället och offentliga institutioner? Hur ska man skapa bättre strukturer för olika samhällsgruppers inkludering? Vilka stöd eller verktyg behövs för mindre eller krympande kommuner för att upprätthålla samhällskontraktet?
Detta tema bygger på samtal kring utmaningarna med ett centraliserat system för undervisning, ojämnheter på arbetsmarknaden och svårigheter att tillsätta tjänster, inte minst i de glesare kommunerna. Både näringslivsrepresentanter, kommuner och myndigheter lyfte kompetensförsörjning som en central utmaning, och pekade på att samverkan mellan utbildningsinstitutioner och näringsliv är viktigt för att möta detta. Migration och integration diskuterades också som helt centralt för att möta kompetensförsörjningsutmaningar i många landsbygder. Arbetsförmedlingens lokala närvaro är också en viktig del för att lösa kompetensförsörjningen, men arbetsmarknadspolitikens räckvidd och närvaro har generellt försämrats de senaste åren. Detta knyter tillbaka till tema 2, och hur statens närvaro är viktig för att skapa likvärdiga förutsättningar på olika platser.
Man diskuterade under tankesmedjorna att arbetsmarknaden såg olika ut i olika landsbygder, med till exempel hög arbetslöshet i Skåne och brist på arbetare i stora delar av norra Sverige. Stora skillnader i demografisk utveckling lyftes också som en stor utmaning för kompetensförsörjning och arbetsmarknaden i många regioner. Man diskuterade hur utbildning behövs över hela landet och att det finns behov av att göra forskning, undervisning och utbildningar mer lokalt närvarande. Högskolorna är en stor tillgång för städerna där de finns men deras närvaro behöver stärkas även i landsbygderna. Universitet och högskolor behöver också nå landsbygder bättre än vad de gör idag. I samtalen framfördes att distansutbildningar och lärcentrum med en blandning av utbildningsnivåer är efterfrågade i landsbygderna men ojämnt fördelade i dagsläget. Lärcentrum har en viktig roll att fylla men är en frivillig verksamhet, och försvinner därför ofta när kommunen inte har pengar att upprätthålla dessa. Möjligheterna till distansarbete behöver också stärkas. Under tankesmedjorna lyfte man också behovet av stöd vid generationsskifte, både för de som säljer/lämnar över de som köper/tar över. Genom bättre strukturer och stödfunktioner för detta menar man att man kan öka chansen att företagen blir kvar på landsbygderna, och inte flyttas till städer.
Frågorna som väcktes handlar till exempel om: Hur skapar man förutsättningar för utbildning, fortbildning och arbete på plats i fler geografier? Vilka migrationsmönster behövs för att möta landsbygdernas behov kopplat till arbetsmarknad, utbildning och kompetensförsörjning? Hur kan man bygga strukturer som främjar att människor kan bosätta sig och/eller stanna kvar i landsbygder där arbete finns? Hur underlättar man generationsskiften i landsbygdsföretag och skapar strukturer för företagen att stanna kvar i landsbygder?
Etableringar i norra Sverige diskuterades också, med särskilt intresse för de problem som kan uppkomma till följd av nyindustrialiseringen och stora företagsetableringar. Stora företag drar till sig folk från mindre företag/andra näringar. Detta blir ett problem i välfärds- och serviceyrken, som ofta har sämre löner och villkor. Hur kan man minska sårbarheten för mindre företag samt i välfärds- och servicesektorn? Hur säkerställer man att vårdkompetens är tillgänglig i hela landet? Hur kan utbildning matchas bättre mot arbetsmarknadens behov lokalt?
Temat binder ihop frågor om rörlighet, möjlighet till bostadsutveckling, behovet av lokaler, den infrastruktur som möjliggör företagande, föreningsliv och hållbart resande. Tillgången till olika boendeformer och svårigheten med att finansiera både nybyggnation, restaurering och lån till befintliga bostäder diskuterades. I samtalet frågade man sig hur man kan se över incitament/regler/risker kopplat till bostadsbyggande. Går det att främja bostadsbyggandet på andra sätt för att få fram en blandning av boendeformer? Hur löser man frågan om fastigheternas värde och bankernas ovilja att stötta byggnation på landsbygden? Hur stöttar man befintliga byggda miljöer och samlingslokaler så att de kan få finnas kvar? Hur underlättar man för tillgången av företags- och föreningslokaler på landsbygden?
I flera tankesmedjor diskuterades hur infrastruktur (främst digital och transport) styr möjligheterna för engagemang och utgör förutsättningar för demokrati och delaktighet i landsbygdssamhällen. Digital infrastruktur sågs som viktig både för att driva affärsverksamheter och kommersiell service. Fungerande internetuppkopplingar betonades som alltmer viktiga allteftersom samhällstjänsterna digitaliseras. Samtidigt betonades att en utbyggnad av digital infrastruktur inte kan ses som en ersättning för fungerande transportsystem och vägnät. Kollektivtrafik och mötesplatser ansågs vara helt väsentligt för landsbygdernas företagsamhet, ett levande kulturliv samt civilsamhällets engagemang och organisering.
Hur säkerställer man att digital och fysisk infrastruktur upprättas och underhålls på regional och kommunal nivå (och i hela landet)? Hur kan man göra det attraktivt att bygga ut bredband i de mest glesa geografierna? Hur kan man stötta landsbygdsföretag för att ta del av möjligheterna med digital infrastruktur? Hur kan man öka samråd mellan aktörer vid utvecklingen av ny och förändringar av befintlig infrastruktur?
Omsorg och välfärd behandlas inte i någon större utsträckning i konkreta ordalag i materialet, vilket vi tror är en konsekvens av hur vi har bjudit in deltagare. Frågor om åldrande befolkning, om tillgängligheten till offentlig service och hur man upprätthåller viktiga välfärdsfunktioner nämns dock i materialet.
Kommunerna efterfrågade en större tydlighet från politiken kring vad som är “miniminivåer” de behöver garantera när det kommer till omsorg och offentlig service, inom hela kommunens område. Detta är också en fråga om fysisk planering, och handlar om huruvida det ska finnas exempelvis äldreboende, förskolor och grundskolor på flera platser, eller om de möter dessa miniminivåer genom att endast tillhandahålla detta i centralorten eller tätare orter. Särskilt i kommuner där man saknar en konkret landsbygdsstrategi eller motsvarande blir det särskilt viktigt med tydliga direktiv från nationellt håll. Förskolor och grundskolor är grundläggande, och demografin och kommunernas ekonomi kommer att göra frågan mer aktuell under kommande år. Både vad gäller kvalitet och tillgänglighet. Skolnedläggningar påverkar framtidstron och riskerar att leda till samhälleliga brytpunkter. I relation till detta betonar man också att man från politiskt håll måste erkänna eller acceptera att upprätthållandet av dessa miniminivåer kommer kosta olika mycket på olika platser. Skillnader i befolkningstäthet mellan olika regioner påverkar förutsättningarna för att tillhandahålla service och välfärd, och att till exempel upprätthålla vissa nivåer av offentlig service kommer kräva olika mycket resurser på olika platser. Den demografiska utmaningen med nuvarande åldersstrukturer och befolkningsminskning påverkas också i allra högsta grad möjligheterna att erbjuda offentlig service, behoven för detta, samt resurserna som kommer krävas.
Detta relaterar till diskussionen i tema 6, om samhällskontraktet, och att skapa rättvisa förväntningar från civilsamhället som kommunen också lever upp till. I tankesmedjorna pekar man på att civilsamhället i flera landsbygdskommuner klivit in för att sköta vissa uppgifter när kommunen klivit tillbaka och inte bistår med omsorg och service på ett tillräckligt sätt. Man menade att detta i vissa fall har lett till en inlåsning, där civilsamhället inte heller får tillräckligt med stöd för att utföra dessa uppgifter, trots att de täcker upp för uppgifter som tidigare legat på, och borde ligga på det offentliga. Civilsamhället ansågs också spela en viktig roll för beredskap, men att deras arbete då behöver resurssättas för att möjliggöra att bygga strukturer som kan svara på de behov som uppkommer i kriser. I vissa områden, till exempel i skärgårdar, diskuterade man också att det finns system och planer för hur välfärdsfunktioner ska upprätthållas, men att det saknas samordning vilket gör att tillgången till välfärd och omsorg brister.
Vilka strategier kan implementeras för att säkerställa att offentlig service och välfärdstjänster fungerar effektivt i landsbygderna? Hur ska ansvaret för vård, omsorg och service fördelas? Hur kan samhällen förbättra sin beredskap och resiliens för att hantera krissituationer och upprätthålla vård och omsorg i glesa miljöer? Och vad behövs i form av resurser och politik för att skapa förutsättningar för detta?
Tillgång till kommersiell service lyfts också som en förutsättning för livskraftiga landsbygder. Även när det kommer till kommersiell service finns det exempel på när civilsamhället, eller kommunen, går in och tillhandahåller service som på andra platser bedrivs av näringslivet, när privata aktörer saknas. För vissa glesare landsbygder där privat näringsliv inte bedriver dessa verksamheter kan det behövas stödstrukturer eller resurser för att andra aktörer ska kunna tillhandahålla dessa tjänster, såsom dagligvaruhandel eller drivmedelsstationer. Detta är också ett led i en stärkt beredskap, eftersom dessa punkter bidrar till resiliens, robusthet och trygghet vid kris.
Förutsättningarna för företag kommer in i flera andra teman, till exempel tema 2 om territoriella olikheter och regelverksanpassningar. Under tankesmedjorna menade man att landsbygdskommunernas förmåga att skapa förutsättningar för företagande behöver stärkas. Det handlar bland annat om att arbeta för regelverksförenklingar. Det finns en önskan om att regelverken ska främja innovation, vilket kan innebära att man skapar utrymme för experimenterande och nya affärsmodeller, särskilt inom områden som social innovation och hållbar utveckling. Man diskuterade också om att det behövs näringslivsutvecklare även i mindre kommuner, men också att det behövs resurser för att dessa ska kunna möta näringslivet på olika platser. Ett exempel som ges är samiska näringsidkare och deras behov av näringslivsutvecklare som förstår deras näringar. Tillämpning av nationell lagstiftning menar man skiljer sig mycket åt mellan landets kommuner idag, och detta behöver åtgärdas. Man pekar också på att service och bemötande gentemot företag ser olika ut mellan olika kommuner idag.
Vilka strukturer eller resurser behövs för att främja tillgången till kommersiell service även i de glesare kommunerna? Vilka förutsättningar behöver komma på plats för att stärka kommersiell service ur ett beredskapsperspektiv? Hur kan man skapa jämnare förutsättningar för företagande mellan landets kommuner?
Vill du veta mer eller är du forskare och vill delta? Kontakta oss gärna
Arvid Stiernström, Processledare, arvid.stiernstrom@slu.se
Ida Gustafsson, Processkoordinator, ida.gustafsson@slu.se
Tove Berg, Processkoordinator, tove.berg@slu.se