Vad odlar vi i demonstrationsodlingen?

Facit till para ihop rätt gröda med rätt mat

Vilka grödor behöver du för fredagsmys och frukost?

Det är roligast att göra på plats eftersom flera av grödorna finns där. Men kom ihåg att dra ut uppgifterna på papper innan du kommer hit. Uppgiften kan också funka att göra när ni kommer tillbaka till skolan.

Uppgift fredagsmys
Facit fredagsmys

Uppgift frukost
Facit frukost

Information om grödorna i demonstrationsodlingen

Stråsäd

Stråsäd är samlingsnamnet för de gräsarter som ger frön som vi använder till mat. Flera av dem odlas här.

Korn, vete, råg. Wikimedia, Timo74

Korn

Korn var förr den huvudsakliga brödsäden i Sverige men används nu mest som djurfoder och till maltberedning. Malt används bland annat till öl och julmust. Kornets ax har långa strån som kallas borst. Det går att odla korn långt upp i norr där inga andra sädesslag hinner mogna innan vintern kommer.  Det finns både höstkorn och vårkorn.

För att få 2 kg korn behövs ungefär 5 kvadratmeter åker.

Vete

Vete är en av våra absolut viktigaste grödor. Det finns många olika sorter men enkelt kan vi dela in det i höstvete och vårvete. Precis som namnet antyder sår lantbrukaren höstvetet på hösten och vårvetet på våren.
Höstvetet kan inte blomma om det inte först haft en period av kyla.
Vårvete passar bättre till fluffigt bröd som till exempel korvbröd, medan höstvetet fungerar utmärkt till kakor.
Höstvetet ger större skörd än vårvetet. I Sverige odlar vi mest höstvete.
Inte bara människor gillar vete utan det är även viktigt som djurfoder.

För att vi ska få en påse med 2 kg vetemjöl krävs ungefär 4 kvadratmeter åker.

Råg

Råg odlas för att göra mjöl till bröd, men används även till djurfoder och att tillverka vissa sorters öl och sprit. I müsli finns det ofta rågflingor som ser ut ungefär som havregryn. Även råg har borst. Råg sår man på hösten.

Det går åt ungefär 4 kvadratmeter åker för att få en påse med 2 kg mjöl.

Havre

Havre är ett riktigt ”superfrö”! Den innehåller många olika nyttigheter och är bra för vår hälsa. Havren är lite känslig för torka och måste sås tidigt på våren så att den hunnit växa upp lite innan solen blir allt för varm. Det finns svarthavre, vithavre och gulhavre. De skiljer sig åt genom att de precis som namnet skvallrar om har olika färg på skalet. De har även lite olika näringsinnehåll. Vithavren är den vanligaste havresorten.

För att vi ska få en påse med 1,5 kg havregryn krävs ungefär 5 kvadratmeterkvadratmeter åker.

Majs

Kanske tänker man inte på att majs är ett gräs. Men om man studerar majsens stjälk ser man att den är uppbyggd likadant som ett grässtrå. Majs odlades i Sydamerika redan för 10 000 år sedan. Då
höll Sverige på att resa sig efter istiden och det som idag är Stockholm låg fortfarande djupt under havet. Majs har han- och honblommor. Hanblomman sitter i toppen och honblomman i bladvecket lite längre ner. Det är honblomman som så småningom blir till en majskolv. I Sverige odlas majs främst som djurfoder. Majs är känslig för kyla och den majs vi äter kommer oftast från varmare länder.

Proteingrödor

Ärt

Ärt kan man ha till mycket! Därifrån får vi förstås ärtan som vi äter, men den är också en viktig proteinkälla i djurfoder. Det finns också prydnadsärt med vackra blommor att ha i trädgården. Olika sorters ärt har olika användningsområden, men en sak har de alla gemensamt – de fixerar kväve från luften. Alla växter behöver näringsämnet kväve för att kunna växa. I luften finns massor av kväve, men i en form som växterna inte kan ta upp. På ärtens rötter finns kvävefixerande bakterier i små knölar som man kan se med blotta ögat.

Lupin

Även lupin fixerar kväve och är ett bra proteintillskott i djurfoder. Den lupin som man odlar är av en annan sort än den som växer i vägrenen och i trädgården.

Åkerböna

Åkerbönan används även den som proteinrikt djurfoder och den har också kvävefixerande egenskaper.

Sojaböna

Vi importerar stora mängder soja från bland annat Sydamerika. Endast en liten del av detta går till människoföda utan det mesta används i djurfoder för att öka proteinhalten.

Oljeväxter

Lin

Lin odlas för att utvinna olja ur linfröna. Den används både som livsmedel och som rötskydd på trä. Av fibrerna i linets strå kan också göras tyg, men produktionen av linnetyg i Sverige är mycket liten och det mesta importeras.

Raps

Rapsolja används till matolja och som bränsle. Den rest som blir kvar efter pressningen används i djurfoder. Det finns både höst- och vårraps. Höstraps är den vanligast odlade.

Rybs

Rybs liknar raps och har ungefär samma egenskaper och användningsområde. Rybs ger mindre avkastning, men är härdigare och fungerar bra att odla norröver. Även den finns som vår- och höstrybs.

Vitsenap

Oljan från vitsenapen kan användas till senap, men vitsenap används också som fånggröda. En fånggröda sås in i en annan gröda och finns där för att minska näringsläckaget. Det är viktigt att få växtnäringen att stanna kvar på åkern och inte rinna ut i omgivande vattendrag, där den bara ställer till med problem. Fånggrödan plöjs ner i marken igen och skördas alltså inte.

Övriga

Sockerbeta

Sockerbetan består av en tjock rot med blad ovanför, och ser ut ungefär som en stor vit rödbeta. Det är i bladen som sockret produceras med hjälp av fotosyntesen. Växten lagrar sedan sockret i den stora roten. Ungefär 20 % av allt socker som produceras i världen kommer från sockerbetor, resten från sockerrör. Sockerbetor går att odla i lite kallare klimat än sockerrör. I Sverige odlas sockerbeta främst i södra Sverige. Till ett paket med 2 kg socker har man använt ungefär 15 sockerbetor. För att odla dem går det år ca 3 kvadratmeter åker. Det som blir kvar efter att man utvunnit sockret ur betan används främst som djurfoder.

Vallväxter

På demonstrationsodlingen finns också en lång rad av exempel på växter som man odlar i en vall. En vall är en åker som odlas med olika växtblandningar som ska bli till djurmat. Ofta gör man ensilage av vallen. Ensilage är växter som förvaras i de där stora vita, rosa, blå eller gröna plastbalarna som dyker upp på åkrarna under sommaren. När man plastar in balarna tillsätter man samtidigt en ofarlig syra. Plasten tar bort möjligheten för syre att tränga in, vilket tillsammans med syran gynnar snälla naturligt förekommande mjölksyrebakterier som hjälper till att konservera växterna. Det är lite som att göra filmjölk eller surkål.