Kontaktinformation
Projektledare: fr.o.m. 2016-07-01 Frauke Ecke (tidigare Birger Hörnfeldt), Sveriges lantbruksuniversitet
Resultat från Stora Sjöfallet, Lappland (BD) 2001-2023
Senast ändrad: 25 mars 2024
Utvecklingen under senaste cykeln
Den senaste cykeln 2017-2020 var 4-årig och den femte kompletta cykeln sedan övervakningen började 2001. Den nya cykeln började våren 2021 med en uppgångsfas från mycket låga nivåer. Utvecklingen under 2022 och 2023 tyder på att smågnagarna i Stora Sjöfallet befinner sig i en 4-årig cykel där gråsidingen visade topptätheter under bägge somrarna. Tätheterna för denna art var dock lägre än under tidigare cykler. Skogslämmeln har varit frånvarande i området sedan 2011 och även fjällämmeln har inte visat några större tätheter under senaste cyklarna. Läget för den successions- och väderkänsliga åkersorken börjar bli alarmerande, med mycket låga tätheter och senaste toppår 2010.
Prognos
Vintern 2023/24 bör inleda en nedgångsfas med mycket låga vårtätheter som resultat.
Kommentarer till tidsserierna
Noterbart i dessa fjällområden är att skogssork (tidigare ängssork) saknades helt i fångsterna tom 2009, men även att några få individer fångades 2010 och 2013-14. Hösten 2023 fångades igen en skogssork och med hjälp av genetiska analyser bör det undersökas om dessa skogssorkar har kommit till Stora Sjöfallet från den norska sidan eller från de svenska mera låglänta skogarna. Förekomsten av rödsork och mellansork skiljer jämfört med situationen i t ex Ammarnäs längre söderut i fjällkedjan. Det är även värt att notera att rödsorken visar samma typ av vinternedgångar som skogssorken längre söderut; jämför t ex med Ammarnäs eller skogslandet i Västerbotten.
Undersökningarna av smågnagarnas beståndsvariationer kring Stora Sjöfallet startade 2001, dvs relativt sent. Därför har vi tyvärr inget underlag för bedömning av eventuella långtidstrender i området dessförinnan, t ex under 1980- och 1990-talen som på andra håll i landet karaktäriserades av minskande och låga smågnagarbestånd.
Med tanke på att fångstindex för såväl gråsiding, åkersork som fjällämmel var av ungefär samma eller större storleksordning som i Ammarnäs och att dessutom rödsork och mellansork visade relativt höga fångstindex, kan man karaktärisera 2001 som ett toppår för sork och lämmel även i Stora Sjöfallet.
Under den andra gnagarcykeln (2002-05) nådde rödsorken sin beståndstopp redan hösten 2003, åkersork och mellansork sin hösten 2004 och gråsidingen sin topp hösten 2005. Däremot registrerades ingen topp för lämmelbestånden i området. Överlag verkar sork- och lämmeltätheterna, med undantag för gråsiding, ha varit lägre och svaga jämfört med den tidigare toppen hösten 2001 och även jämfört med toppen i Ammarnäs 2004 under motsvarande cykel. Det är även värt att notera att det karaktäristiska "sågtandsmönstret", för beståndsnedgången i Västerbottens skogsland och de svaga gnagartätheterna i Ammarnäs-området på 1990-talet, uppträder i Stora Sjöfallet om än inte lika uttalat som i Ammarnäs på 1990-talet.
Under den tredje cykeln saknade kurvorna över beståndsutvecklingen "sågtandsmönstret" från föregående cykel och samtliga smågnagare visade en gemensam topp hösten 2007. Särskilt gråsiding visade en mycket hög beståndstäthet då, men även åkersork visade förhållandevis hög täthet; för båda arterna var tätheten väl i nivå med eller högre än de två föregående beståndstopparna. Fjällämmelbeståndet låg däremot på en betydligt lägre nivå än hösten 2001.
Även kring Stora Sjöfallet nåddes mycket höga beståndstätheter under den föregående smågnagartoppen 2010-11. Här nåddes toppen hösten 2010 för alla arter utom fjällämmel och mellansork som nådde sina toppar hösten 2011, men med mycket lägre uppmätta tätheter för fjällämmel här än i Västerbottens- och Jämtlandsfjällen. Gråsiding och åkersork visade sina hittills högsta beståndstoppar hösten 2010. Det totala smågnagarbeståndet var då något högre än i Jämtlandsfjällen och något lägre än i Västerbottensfjällen.
Smågnagarnas "övervintring" 2010/11 i Norrbottensfjällen gick klart sämre än i Västerbottens- och Jämtlandsfjällen, vilket innebar att alla arter utom fjällämmel minskade i antal under vintern. Åkersorken gick redan då in i en tydlig nedgångsfas.
Sommaren 2011 kännetecknades generellt av avtagande och svag tillväxttakt i smågnagarbestånden jämfört med 2010, och i åkersorkens fall av en en fortsatt minskning. Den svaga eller negativa utvecklingen under 2011 innebar att det totala smågnagarbeståndet kring Stora Sjöfallet bara utgjorde en dryg tredjedel av storleken i Västerbottens- och Jämtlandsfjällen.
Vintern 2014/15 innebar en kraftig beståndsminskning för åkersork, och en mindre minskning för mellansork, som i båda fallen kan ses som en inledning på deras cykliska beståndsnedgång. Rödsork och gråsiding minskade däremot endast marginellt under vintern.
Under sommaren 2015 avtog tillväxttakten som väntat jämfört med året innan för såväl rödsork, gråsiding, åkersork som mellansork. Pga ett högt startvärde på våren innebar det ändå att gråsidingen nådde sin beståndstopp hösten 2015, en topp som var nästan lika hög som vid ”all-time-high” 2010. Samtliga övriga arter visade mycket låga-låga beståndstätheter hösten 2015. För rödsork nåddes den senaste toppen redan hösten 2013, och för åkersork och mellansork hösten 2014. Fjällämmeln nådde ingen riktig topp utan var mycket fåtalig den senaste cykeln, medan skogslämmeln saknades helt som i Västerbottens- och Jämtlandsfjällen.
Våren 2016 nåddes en gemensam bottennivå för alla smågnagararter som t.o.m. resulterade i en minskning av bestånden under sommaren 2016. Som i Ammarnäs och Vålådalen/Ljungdalen fångades under 2016 (med undantag av några få individer i Ammarnäs) inte en enda fjällämmel. Den fyraåriga cykeln 2017-2020 visade enbart måttligt höga toppar för sorkarna. Skogslämmeln var helt frånvarande under denna cykel och också fjällämmeln visade enbart låga tätheter.
Läs mer här om sorkarnas minskning i Västerbotten
Litteratur
Christensen, P., Ecke, F., Sandström, P., Nilsson, M. and Hörnfeldt, B. 2008. Can landscape properties predict occurrence of grey-sided voles? Pop. Ecol. 50: 169-179 (DOI 10.1007/s10144-008-0077-5). (pdf)
Christensen, P. and Hörnfeldt, B. 2003. Long-term decline of vole populations in northern Sweden: a test of the destructive sampling hypothesis. J. Mammal. 84: 1292-1299.
Cornulier, T., Yoccoz, N.G., Bretagnolle, V., Brommer, J.E., Butet, A., Ecke, F., Elston, D.A., Framstad, E., Henttonen, H., Hörnfeldt, B., Huitu, O., Imholt, C., Ims, R.A., Jacob, J., Jędrzejewska, B., Millon, A., Petty, S.J., Pietiäinen, H., Tkadlec, E., Zub, K., Lambin, X. 2013. Europe-Wide Dampening of Population Cycles in Keystone Herbivores. Science 340: 63-66.
Ecke, F. & Hörnfeldt, B. 2005. Vådan av varmare vintrar för sork och lämmel. Miljöforskning 5 (5-6): 40-41. (pdf)
Ecke, F., Magnusson, M. & Hörnfeldt, B. (2013). Spatiotemporal changes in the landscape structure of forests in northern Sweden. Scand. J. For. Res. 28: 651-667.
Gauthier, G., D. Ehrich, M. Belke-Brea, F. Domine, R. Alisauskas, K. Clark, F. Ecke, N. E. Eide, E. Framstad, J. Frandsen, O. Gilg, H. Henttonen, B. Hörnfeldt, G. D. Kataev, I. E. Menyushina, L. Oksanen, T. Oksanen, J. Olofsson, G. Samelius, B. Sittler, P. A. Smith, A. A. Sokolov, N. A. Sokolova and N. M. Schmidt (2024) Taking the beat of the Arctic: are lemming population cycles changing due to winter climate? Proceedings of the Royal Society B: Biological Sciences 291(2016): 20232361.
Hipkiss, T., Gustafsson, J., Eklund, U. and Hörnfeldt, B. 2013. Is the long-term decline of boreal owls in Sweden caused by avoidance of old boxes? J. Raptor Res. 47: 15-20.
Hipkiss, T., Stefansson, O. and Hörnfeldt, B. 2008. Effect of cyclic and declining food supply on great grey owls in boreal Sweden. Can. J. Zool. 86: 1426-1431 (doi: 10.1139/Z08-131) (pdf).
Hörnfeldt, B. 1995. Long-term decline in numbers of cyclic voles in northern Sweden. Rapport från Världsnaturfonden WWF Nr. 3: 95, sid. 21-24.
Hörnfeldt, B. 1998. Miljöövervakningen visar på minskande sorkstammar! Fauna och Flora 95: 137-144.
Hörnfeldt, B. 2004. Long-term decline in numbers of cyclic voles in boreal Sweden: analysis and presentation of hypotheses. Oikos 107: 376-392. (pdf)
Hörnfeldt, B., Christensen, P., Sandström, P. & Ecke, F. 2006. Long-term decline and local extinction of Clethrionomys rufocanus in boreal Sweden. Landscape Ecology 21: 1135-1150.
Hörnfeldt, B., Hipkiss, T. & Eklund, U. 2005. Fading out of vole and predator cycles? Proc. Roy. Soc. B 272: 2045-2049. (pdf)
Magnusson, M. 2015. Cyclic voles and Puumala hantavirus in a changing boreal landscape. Doktorsavhandling, Sveriges Lantbruksuniversitet, Umeå.
Magnusson, M., Bergsten, A., Ecke, F., Bodin, Ö., Bodin, L. & Hörnfeldt, B. (2013). Predicting grey-sided vole occurrence in northern Sweden at multiple spatial scales. Ecology and Evolution 3: 4365-4376.
Magnusson, M., Ecke, F., Khalil, H., Olsson, G., Evander, M., Niklasson, & Hörnfeldt, B. 2015. Spatial and temporal variation of hantavirus bank vole infection in managed forest landscapes. Ecosphere 6 (9):163. (http://dx.doi.org/10.1890/ES15-00039.1; published online: 29 September 2015).
Magnusson, M., Hörnfeldt, B. & Ecke, F. 2015. Evidence for different drivers behind long-term decline and depression of density in cyclic voles. Pop. Ecol. 4: 569-580. (DOI 10.1007/s10144-015-0512-3; published online: 23 September 2015).
Niklasson, B., Nyholm, E., Feinstein, R.E., Samsioe, A. and Hörnfeldt, B. 2006. Diabetes and myocarditis in voles and lemmings at cyclic peak densities – induced by Ljungan virus? Oecologia 150: 1-7.