Området kring Kullberg är en viktig plats även för renarnas vandring, en vandring som liksom älgens följer landskapets utformning och årstidernas växling. Under några veckor från slutet av april, innan isarna rämnar, vill renarna lämna sitt vinterbete i skogslandet för att söka sig mot sina kalvningsland närmare fjällen. När förhållandena är de rätta flyttar renskötarna renarna och de når normalt kalvningslanden i början av maj.
Under sommaren, uppe på fjället, äter renarna främst örter, gräs och blad från buskar. Foto: Jörgen Wiklund
Under vandringen följer renarna landskapets former längs snötäckta myrar, frysta vattendrag och passerar olika hinder längs vägen. Ofta flyttar renskötarna renarna längs flyttleder som har samma sträckning idag som för 1000-tals år sedan. Om det vittnar systemet med fångstgropar som visar hur vi människor även historiskt följt djurens vandring.
Fjällkedjan möter skogslandskapet ovanligt långt österut i området runt Kullberg. Ångermanälvens makligt ringlande vatten skapar lugna sel och öar som underlättar passagen över älven. Området ingår i Vilhelmina södra sameby och här finns lavrika marker som är viktiga för renarnas vinterbete. Det är just tillgången på föda och snöförhållanden som styr renarnas vandring.
Foto: Jörgen Wiklund
När fjällkedjan börjar täckas av den första snön söker sig renarna instinktivt ner mot skogslandet och vinterns lavbete. Tillgången på föda är inte bara beroende av hur mycket lav det finns, den styrs också av snöförhållandena. Skare, is eller ett djupt snötäcke gör att renarna inte känner lukten av lav och gör det även svårt för dem att gräva efter lav.
Renskötselområdet innefattar drygt halva Sveriges yta, från fjäll till kust. Inom samma område finns också skogsbruk, gruvor, vindkraftsparker och vattenkraft.
Vi går i en äldre tallskog, stammarna står glest och det knastrar lätt under fötterna av lav. Solen lyser och det luktar varm skog. Det här är den typ av torr tallskog där renarna vintertid betar marklav. Lavbetet har dock minskat avsevärt över tid. Sedan 1955 har de lavrikaste skogarna minskat med 71 procent.
Markväxande renlav är en viktig del av renarnas vinterskafferi. Foto: Ola Borin
– Om man vill gynna lav när man avverkar skog bör man tänka på att inte göra för stora hyggen, lavarna har begränsad spridningsförmåga och mindre hyggen gör det lättare för laven att blåsa in från omkringliggande skog och sprida sig över det avverkade området, säger Stefan Sandström, forskare vid SLU.
När skogen har avverkats och innan nya trädplantor planteras, bearbetas marken bland annat genom att konkurrerande växter tas bort. Det ger trädplantorna bättre möjlighet att överleva och kallas markberedning.
Renarna mumsar gärna i sig Grå renlav och Fönsterlav (bilden) under vintern. Foto: Ola Borin
– Nackdelen med markberedning är att en stor del av de marklevande renlavarna som är viktiga för renarnas vinterbete störs och att markvegetationen förändras. Genom skonsam markberedning som påverkar marken mindre kan skadorna på lavarna minskas och det blir lättare för dem att växa upp igen, fortsätter Stefan.
Vi går vidare och kommer fram till en yngre tallskog. Träden står tätare här. Vi letar oss in en bit mellan stammarna men stannar ganska snart, det blir mörkare och svalare.
– Våra svenska skogar har blivit tätare vilket gör att renlavarna mår bra när skogen glesas ut med röjning och gallring. Att solljus når ner till marken är väldigt viktigt för att renlavarna ska kunna växa, berättar Stefan.
Foto: Jörgen Wiklund
Något man absolut inte ska göra om man vill gynna renlavarna är att plantera Contortatall.
Förutom att Contorta gör skogarna väldigt mörka, gör även mängden barr som trädet släpper att marklaven täcks. Det hindrar solljuset och därmed lavens tillväxt. Men barren fungerar även som gödsling vilket gör att laven konkurreras ut av andra växter, därför ska man heller aldrig gödsla en skog där det växer lav.
Under snörika vintrar eller isiga förhållanden när renarna befinner sig i skogslandet är hänglav en viktig del i renarnas vinterföda. Den gamla skogen, där hänglaven trivs, har ökat i Sverige sedan 90-talet, men finns främst i den fjällnära skogen.
När snöförhållandena gör att renarna inte kommer åt marklaven blir hänglav som växer på träden en viktig ersättare. Foto: Ola Borin
– Det är ett problem. Det finns gammal skog även utanför den fjällnära skogen men den är uppdelad på mindre områden i landskapet vilket även det blir ett problem då hänglaven har svårt att sprida sig längre sträckor, säger Stefan.
Kommunikation och delaktighet är en väg framåt för rennäringen och skogsbruket. Det handlar om att skapa broar mellan olika kunskapsområden för att minska konflikter och få bästa möjliga utgång.
– Tillsammans med samebyarna har vi har utvecklat ett digitalt verktyg, Renbruksplaner, som fungerar som diskussionsunderlag mellan samebyarna och olika markanvändare, berättar Stefan.
I Renbruksplanen beskriver samebyn renarnas betesland, var flyttlederna går, vilka hinder som ska passeras under flytten och var kalvningsområden finns. Genom att förklara och kommunicera renarnas liv via kartor är det enklare att nå förståelse för renskötselns behov och att hitta lösningar för att renarna ska kunna fortsätta använda naturliga betesmarker.
Foto: Jörgen Wiklund
Renarna har många hinder att passera längs sin vandring från skogslandet upp till fjällkedjan. Älvar har historiskt fungerat som ryggraden i renarnas flyttled men har i och med vattenkraftsutbyggnad istället blivit utmanande hinder. Järnvägar och bilvägar ska passeras, vilket medför fara både för människor och djur. Det här kommer vi att berätta mer om i senare avsnitt.
I Sverige finns 51 samebyar som sammanlagt innefattar ett område från Idre i söder till treriksröset i norr där det råder renskötselrätt. Renskötselrätten innebär att samebyarnas medlemmar har rätt att använda mark och vatten till underhåll för sig och sina renar. Samebyarna innehar rätten till betet genom urminneshävd, vilket regleras i rennäringslagen. Renskötselrätten är likställd med äganderätten.
Renbruksplanen är samebyns egen beskrivning av sin markanvändning. Renbruksplanen redovisas på en karta och är därför också ett verktyg för att kommunicera markanvändningen både inom samebyn så väl som med utomstående på ett sätt som är lätt att förstå. Renbruksplanerna började år 2000 som ett projekt i två samebyar: Malå och Vilhelmina norra. Idag har 50 samebyar en egen Renbruksplan. Arbetet med att upprätta Renbruksplaner drevs till en början av Skogsstyrelsen, men sedan 2016 är det Sametinget som är huvudansvarig. SLU har varit delaktiga i processen under hela perioden. Renbruksplanerna innehåller information från satellitbilder, fältinventeringar, GIS, GPS på renar och kartskikt från olika myndigheter. Detta har länkats samman med de renskötande samernas lokalkännedom och traditionella kunskap.
På sametingets webbsida kan du lära dig mer om renbruksplaner.
Emma Sandström, Kommunikatör
Institutionen för skoglig resurshushållning
emma.sandstrom@slu.se +46907868428
Foto (bilden överst på sidan): Jörgen Wiklund
Lär känna älgarna, platsen Kullberg och några av dess övriga invånare tillsammans med oss på SLU! Vi är delaktiga i SVT:s produktion Den stora älgvandringen i vår roll som experter. Här finner du reportageserien från 2022. Följ även det senaste på SLU i samband med älgvandringen.
En av våra sista långvandrare - renen
Bäver - en karismatisk jubilar
Så anpassar sig älgen till en tuff vinter
Vårt mest lyckade bevarandeprojekt − älgen
På spaning efter rovdjuren i Kullberg
När människan tog makten över älven
Älgar på som vanligt trots vargen