Så anpassar sig älgen till en tuff vinter

Visste du att det går att se skillnad på en skånsk och en norrländsk älg med blotta ögat? De har olika stora fötter! Eller ja, klövar då. De har olika stora kroppar också. Olika långa ben. Till och med öronen är olika långa. Älgen är anpassad till sin livsmiljö på många finurliga sätt. Nu ska vi ta en titt på hur den anpassat sin fysik och sitt beteende för att klara en norrländsk vinter.

Långa, snörika, kalla och mörka vintrar med brist på mat följs av intensivt korta, varma, ljusa, somrar med explosionsartad tillgång till näringsrik föda. Så ser livet ut för vilda djur i norra Sverige. 

Att förstå hur vilda djur anpassar sig till dessa snabba förändringar är något som kittlat ekologers nyfikenhet i decennier. Kunskapen om samspelet mellan vilda djur och deras omvärld är nödvändig för att kunna förstå och förutse effekter av ett förändrat klimat och av olika förändringar i miljön.

Ovanpå den tunna skaren driver lössnön i den bistra vinden. Termometern visar minus 24 grader för femte dagen i rad och där ute i skogen står älgarna med snö ända upp till knäna. Fryser de inte? Nej, för en vuxen älg är inte kyla eller snö något problem. En vuxen älg i bra kondition klarar lätt temperaturer på minus 30 grader eller lägre. 

Pälsen är isolerande och släpper inte ut någon värme. En kalv kan ha det tuffare på vintern. Den är mindre och har därför svårare att både lagra energi och skydda sig mot kylan. 

Snö som landar på älgens päls smälter inte, men bara en bit in i pälsen så är temperaturen flera plusgrader.
Foto: Susanna Bergström, SLU

Ju längre norrut i Sverige vi kommer desto större blir älgarna. Älgar i Lapplands fjällvärld kan vara 20 till 50 procent större än älgar i sydligaste Sverige. I områden där snötäcket är djupt och ligger kvar länge har älgarna större klövar och längre ben än vad som kan förväntas av deras kroppsstorlek. De smala långa benen är perfekt anpassade till kyla.

– Benen innehåller få muskler i de nedre delarna. Därmed krävs inte så mycket energitillförsel via blodet, och blodkärlen är få och små. Då kyls inte blodet ner i samma omfattning vilket gör att benen kan befinna sig i stark kyla i veckor i sträck utan att resten av kroppen påverkas speciellt mycket, säger Jonas Malmsten, forskare och viltveterinär vid SLU.

De norrländska älgarnas öron är också kortare, förmodligen för att släppa ut så lite värme som möjligt. Den långa näshålan hjälper till att värma upp inandningsluften för att minska belastningen på lungorna.

Foto: Jörgen Wiklund

Förutom de fysiska anpassningar vi kan se med blotta ögat händer också mycket spännande inuti älgkroppen när årstiderna växlar. För att klara perioder med strängt klimat och lite föda ställer älgen om hela sin ämnesomsättning för att hushålla med energin. Hela 60 procent lägre ämnesomsättning kan älgar ha när de går på lågvarv i slutet på vintern jämfört med när de är i full gång i slutet av juni.

– Älgen ställer om sin ämnesomsättning genom att sänka sin kroppstemperatur och hjärtfrekvens. Hjärtslagen varierade från 71,9 slag per minut under sommaren till 40,5 slag per minut under vintern, hos de älgar där vi studerat detta. Kroppstemperaturen var som högst 38,64 grader i juli och 38,03 grader i mars, säger Wiebke Neumann, forskare vid SLU.

När kylan kommer erbjuder inte växterna samma näring längre och ungefär i november slutar älgarna att öka i vikt. Det som älgen nu har lagrat som fett är det som ska ta den genom vintern som kommer. 

I Ångermanlands inland ligger snön ofta djup om vintrarna. När det vita täcket väl har lagt sig och blivit några decimeter djupt blir den föda i form av bärris och ljung som finns nära marken otillgänglig. Till skillnad mot ren och rådjur gräver inte älgen i snön för att komma åt föda, på sin höjd skrapar den undan ett tunt snötäcke med klöven. 

När snötäcket är några decimeter djupt utgörs födan nästan helt av skott från träd och buskar. Det mesta får älgen i sig då den betar i ungskogar. Tallskott dominerar i födan och näst vanligast är björkskott. Men älgen vill ha en blandad kost och äter också asp, ek, en, rönn och viden.

Både utbud och näringsinnehåll är skralt jämfört med sommaren och älgen ställer om sin ämnesomsättning och äter mindre. Under vintern äter en fullvuxen älg 1,3 procent av sin kroppsvikt per dygn räknat i torrvikt, födans vikt utan vatten. Det innebär drygt fem kilo för en 400-kilos älg. Jämför detta med de 14 kilo, eller 3,5 procent av kroppsvikten som slinker ner en vanlig sommardag (!). Det totala energiintaget per dag är därmed påtagligt lägre under vintern. 

Varje tugga är bara några gram och eftersom älgen är en idisslare ska allt ska tuggas minst två gånger. Inte konstigt att älgen inte gör just så mycket mer under vintern än att idissla, vila och beta. Att röra sig så lite som möjligt är en strategi för att spara på energin.

Granen gillas inte av älgen. Foto: Jörgen Wiklund

När älgen inte får i sig tillräckligt med energi tär den på sina fettdepåer och till viss del på muskelvävnad. Innan vintern är över kan älgen förlora upp till 25 procent av sin höstvikt.

När det är lite eller ingen snö kommer älgen åt blåbärsris, lingonris, ljung och andra risarter som då kan utgöra en rätt stor del av födan. Fler arter kan förekomma i älgmagarna, men ofta i väldigt små mängder. Dit hör exempelvis gräs, och då särskilt kruståtel eller den gräsliknande vårfrylen, som båda är vintergröna. 

Det finns också arter som älgen inte gillar och dit hör märkligt nog gran, som är så vanlig i svenska skogar, samt al och hägg.

Tallen är den mest nyttjade födoväxten och samtidigt ett värdefullt trädslag för skogsägaren. Älgen betar på tre olika sätt; biter av skott, bryter av stammen för att komma åt högre sittande skott samt gnager bark. Denna påverkan skadar inte bara tallen utan medför också att skogsägaren får mindre betalt för virket när tallen en gång avverkas.

Läs vidare:

• Så sparar älgen energi om vintern
• Snabba förändringar kan hota älgen
• Månadens hjortmat