Vårt mest lyckade bevarandeprojekt − älgen

I dag fäller jägarna fler än 80 000 älgar per år. Hur kan det komma sig att älgen stod vid utrotningens brant för drygt 200 år sedan? Två generationer människor fick aldrig se det stora djuret, bara prästerna kände till den från den antika litteraturen. Så sällsynt var den.
I dagens avsnitt får du följa med på en historisk resa i närtid; från fångstgropar och hetsjakt till älgpoliser och "älgriddare".

 

 

Älggrop i genomskärning. De fanns i många olika utföranden.
Skiss: Kjell Danell

 

Fångstgropar längs vandringsleder

För fångsten använde man fångstgropar. De var mödosamma att gräva och krävde några tiotals dagsverken per grop. Lättast var det på sandig mark, gärna på åsar där älgen sedan urminnes tid hade sina vandringsstråk. Över groparna lades slanor som täcktes med smakliga kvistar och hö som lockbete. Groparna förbands ibland med kilometerlånga ledarmar.

De var i bruk så sent som i början av 1900-talet, trots att de förbjöds för mer än ett halvt sekel. Hitintills har man funnit nästan 40 000 fångstgropar i Sverige. Andra exempel på fångstredskap var snaror som uppsattes mellan träd eller vid höhässjor.

 

Hetsjakt på älg.
Illustration: Johan Tirén, i Norrlands jakt och fiske av Sven Ekman 1910

 

Hetsjakten ett djurplågeri

Den mest omskrivna jaktformen i norr var hetsjakten som var mest framgångsrik när den riktades mot dräktiga kor under senvinterns skarföre. Då bar skaren skidlöparen, men älgen trampade igenom och skinnflåddes på benen. Bäst var skaren när den bar älgen vart annat steg.

För att trötta ut djuret började jakten i högt tempo; ibland var den över efter några timmar, ibland dagar. Med spjut eller yxa avlivades den utmattade älgen i all tysthet. Köttet grävdes ned i kallkällor och hämtades senare i smyg.

 

Lodbössa från Bureå.
Foto: Henry Lundström. Skellefteå museum.

 

... lodbössan inget för älgjakt

Lodbössan var en mynningsladdare med flintsnapplås – allmogens vapen − som tillverkades av byasmeder. Laddningen var knepig och tidskrävande, men den långa pipan gjorde vapnet träffsäkert. Kolven var kort och vapnet lätt, 2−3 kg, så den hängde oftast på axeln.

Vid älgjakten användes ibland kulor av en ärtas storlek, vilket ledde till att många djur fick lida och gick förlorade.

 

Jaktförordningarna – vem brydde sig?

Jakten och fångsten reglerades av de medeltida landskapslagarna och senare av Sveriges Rikes lag. Den första jaktstadgan kom 1647. Successivt inskränktes jakträtten som tidigare ansågs fri och de frälse gynnades på allmogens bekostnad.

En vändpunkt kom 1789 då alla jordägare återfick jakträtten. Plöstligt mångdubblades antalet jägare och trycket på viltstammarna ökade.

För många var stadgorna obegripliga och de ansågs vara orättvisa och strida mot den kristna läran och sunt förnuft. De avfärdades med att kungen knappast stod över Gud och därför saknade rätten att stadga om sådant. Överträdelserna ansågs därför inte som brottsliga av folket. Det var alltid brist på kontanter och att sälja kött stärkte ekonomin om det blev något över. Skogsindustrins tillväxt och järnvägsbyggena ledde till arbetskraftsinvandring och många män levde långt ute i skogarna under stor del av året.  

 

Älgen vid utrotningens brant – något drastiskt måste göras

Med fångst och hetsjakt i kombination med ringa respekt för jaktförordningarna minskade älgstammen till ett minimum. Den som först slog larm var den välkände jägmästaren Herman Falk i början av 1800-talet. Han fick respons och total fridlysning av älgen infördes under flera 10-årsperioder. Till skillnad från många andra däggdjur svarar älgen bra på fridlysning och antalet ökade.

När jakten åter blev tillåten var jaktlusten stor och antalet älgar minskade under bara några år. Så snart var det dags för fler fridlysningar under kortare eller längre tid. Det kortsiktsiga överutnyttjandet av älgen som köttresurs överskuggade lagstiftarnas långsiktiga önskan om en hållbar älgstam. Andra införda jaktbegränsningar var kortare jaktsäsong och kalvförbud.

 

Illustration ur Atlas öfver Skandinaviens däggdjur. Älg, tjur, ko och kalv om hösten.
Meves & Holmgren 1878. Uppsala universitet.

 

Skogsstaten mobiliserade

En bit in på andra hälften av 1800-talet kom andra förändringar. Genom avvittringen började staten utmärka och bevaka sina skogsmarker. Många byar upplevde att staten ”tog” en del av deras hävdvunna jaktmarker och fiskevatten.

Skogsstaten inrättade skogsrevir med jägmästare, kronojägare och bevakare med uppgift att hålla koll på tjuvjakt och virkesstöld. Kronoparkernas gränser markerades och de som vågade sig och jaga älg där drogs till tinget där jägmästarna och kronojägarna var åklagare. Brotten var svåra att bevisa och de som dömdes ålades böter. Blev det frikännande dränerades revirkassan. Sällan kunde eller ville de dömda betala och fick avtjäna straffet på vatten och bröd i fängelse över vintern.  

 

Älgpoliser betalades av skogsstaten, skogsbolag med flera

För att undvika älgens utrotning insåg revirförvaltarna att strängare bevakning var enda lösningen, men skogspersonalen hade många andra uppgifter. Mer effektivt blev införandet av jaktpoliser som även bekostades med medel från landstinget, skogsbolagen och större markägare. Älgpoliserna fick daglön och skidade under vårvintern omkring och bevakade älgstånden − dag som natt.

 

Remingtongevär m/1867, kaliber 12,7 i Kronans utförande. De kom att användas, ofta modifierade, av allmogejägare fram till 1960-talet då de förbjöds för jakt på grund av för låg anslagsenergi och då svartkrutet inte längre var tillåtet för jakt. Foto: Armémuseum

 

Älgjakten var inskränkt, men vapenutvecklingen och hundar gjorde den effektivare

På 1870-talet kom Remingtongeväret. När armén 1896 införde mausergeväret som sitt huvudhandeldvapen såldes Remingtongevären till vrakpriser. De lätta älgstudsarna kostade ett par tior, vilket motsvarade 2−3 veckors skogsarbete. Gevären fanns i nästan varje stuga och användes under tillåten och otillåten tid. En del jägare köpte dyrbara hundar, i allmänhet från Jämtland, till en kostnad av 2 à 300 kronor stycket. Nu kan vi börja tala om älghundsjakt i vidare mening i Norrland.

 

Jaktmål svåra att bevisa

Det var i det närmaste omöjligt, för den fåtaliga revirpersonalen att bevaka kronoparkerna. Tjuvjägarna var svåra att ta på bar gärning och sammanhållningen i byarna var stark och få ville vittna i rätten. Människorna var förenade dels av släktskapsband, dels av lojalitet mot vänner och bekanta. Aversionen mot överheten var utbredd.

Skogstjänstemännen kände sig ofta ensamma i kampen mot förbrytarna, som ofta begick mened. Inte ens rättens domare uppfattades alltid stå på jägeripersonalens sida. Antalet redovisade jaktmål i Sverige åren 1870–1900 varierade mellan 50–200 mål per år. Av dessa ledde knappt hälften till fällande dom.

 

Bevarandeprojektet lyckades till sist

”Älgens riddare” − jägmästarna − segrade till sist. Älgavskjutningen per år ökade från några hundra upp till 2 000 fram till början av 1900-talet. Då kan vi säga att en uthållig nivå på många håll uppnåtts och därmed var älgen ”räddad”. Vårt första framgångsrika bevarandeprojekt hade lyckats.

Omkring 1950 uppgick avskjutningen till ungefär 20 000 älgar. Toppnoteringen nåddes 1982 med nästan 175 000 djur för att sedan minska till runt 100 000 älgar. Nu var det inte längre bönderna som klagade på att älgen plundrade höhässjorna i utmarkerna utan nu klagade skogsägarna över betesskador.

Älgen är och har alltid varit ett diskussionsämne.  

 

Antal fällda älgar i Sverige 1878−2021 från olika källor, främst Svenska Jägareförbundets Viltdata. Klicka på diagrammet för att se det större.

 

 

Revirjägmästarens ögonblicksbild 1888 i Ångermanland

Valfrid Wallroth fick efter examen vid Skogsinstitutet i Stockholm 1872 en jägmästartjänst i Ångermanland där han stannade till 1890 då han flyttade till Västerbotten. I sin årsrapport till Skogsstyrelsen 1870 skrev han: Deremot har, genom en i ock för timmerafverkningen inkommen lös befolkning, hvartill sällat sig åtskillige af ortens sämre, lösa. Elgarne, under de sednare åren ökade i en ganska betydlig grad, blifvit föremål för en ursinnig jagt eller utrotningsbegäran. Icke nog med att nu mera i snart sagt hvarje by af fjellsocknarne en eller två Elghundar och lika många eller flera skyttar finnas, hvilka om hösten eller den tillåtna tiden uteslutande sysselsätta sig med Elgjakt, efterträdes desse af tjufskytten, som under vintern, helst sedan djup snö och skare inträffat, icke gör annat än att på skidor förfölja det arma djuret, dervid utöfvande det mest grymmaste djurplågeri. Att nu förekomma den sistnämnda olofliga jagten å Elgen, hafva visserligen de mest energiska mått och steg tagits, såsom genom omedelbart förföljande av skyttarne, visitation, spionerande och åtal; men äfven då tjufskytten blir skyldig saken och dömd inför Domstolen, bekymrar detta honom i allmänhet föga, emedan han, saknande tillgångar och utan afseende på skammen, aftjenar det ådömda genom ”vatten och bröd” straff.

 

 

Texten är skriven av Kjell Danell, professor emeritus vid Institutionen för vilt, fisk och miljö vid Sveriges lantbruksuniversitet i Umeå. Han är zoolog av facket och har forskat om samspelet mellan växter, djur och människor i olika habitat som boreala skogar, tundra och savanner. Danell har utgivit flera böcker och många vetenskapliga artiklar i internationella sammanhang. På senare tid skriver han historiska översikter om djur och naturresursutnyttjande.

Läs mer

• Danell, Kjell (red.) (2016). Jaktens historia i Sverige: vilt, människa, samhälle, kultur. Stockholm: Liber.
• Danell, Kjell (2020). Vilt, jakt och människor i Norrlands skogar 1870-1900. Möklinta: Gidlunds förlag.