Forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, är involverade i projekt världen över där vilda djur följs med olika metoder för att ekosystem ska kunna bevaras, återställas och förvaltas hållbart.
I detta reportage får du följa med Sandra Martens till Zambia.
Redan när hon slår upp ögonen känner hon den förväntansfulla känslan i kroppen. Solen har inte stigit upp ännu. Hon klär sig, spänner på sig väskan med observationsformulär, kamera och kikare runt höften. Ryggsäcken med resten av utrustningen är förberedd, motorcykeln är tankad och hon vet: i dag ska hon vara med hyenor hela dagen – den känslan gör det värt allt.
Sandra Martens har spenderat fem år i fält i nationalparken Liuwa Plain i västra Zambia och gör just nu sitt mastersarbete vid Sveriges lantbruksuniversitets institution för vilt, fisk och miljö i Umeå. I arbetet undersöker hon hyenapopulationen i Liuwa Plain; dess sammansättning, överlevnad och fördelning i landskapet.
Observerar fältekologerna hyenorna eller tvärt om? “Hyenor är otroligt nyfikna. När jag tog anteckningar reste sig en hyena och kom fram för att inspektera motorcykeln”, berättar Sandra Martens. Hyenor är lugna dagtid och kommer vanligtvis inte nära, därför är det säkert att studera dem från motorcykel. Foto: Sandra Martens
Sandra Martens arbetar för Zambian Carnivore Programme i nationalaparken Liuwa Plain som förvaltas av bevarandeorganisationen African parks på uppdrag av Zambias regering.
Karta: Freevectormaps Grafik: Susanna Bergström, SLU
Sandra kom till platsen första gången för sex år sedan från Nederländerna, där hon är uppvuxen. Hon blev alldeles hänförd när hon upptäckte att hennes engagemang för att skydda vilda djur som hon haft sedan barnsben kunde vara ett jobb.
– Varje dag gör jag något bra för planeten. Det må vara litet och lokalt men jag gör varje dag någonting aktivt som kommer att hjälpa dessa djur att överleva och finnas kvar, säger Sandra Martens.
Parken har inga stängsel eller andra former av inhägnader, och mitt i den lever människor. I parken finns rovdjur som fläckig hyena, lejon och gepard, samt en uppsjö av växtätare.
– Mycket tid läggs på att skapa tillit och arbeta tillsammans med lokalbefolkningen i byarna runt omkring. Om inte lokalbefolkningen ser nyttan med detta så fungerar det inte, säger Sandra Martens.
Den fläckiga hyenan som finns i området räknas i dag på Internationella naturvårdsunionens rödlista som livskraftig, men antalet i världen sjunker och tjuvjakt, konflikter med människor, minskad tillgång på bytesdjur och förstörda livsmiljöer är största hoten mot dessa djur.
Foto: Sandra Martens
Bevarandearbetet vilar på forskning och görs till största delen av lokalt anställd personal.
Bridget Mayani var den första kvinnliga zambiska fältekologen som anställdes i Greater Liuwa. Här skannar hon av omgivningarna med kikare för att leta efter rovdjur och gnuhjordar. Hon står ovanpå bilen, för ju högre du är desto mer kan du se.
Foto: Sandra Martens
Teamet är baserat i fält och bevakar rovdjur och gnuer under alla årstider, även när slätterna är översvämmade som på det här fotot som är taget under regnsäsong. På bilden pejlar Peter Musenge, fältekolog i Liuwa sedan 2017, med en mottagare och antenn för att lokalisera djur med halsband.
Foto: Sandra Martens
– Rovdjur behöver väldigt stora områden att röra sig över, så när vi människor bygger vägar, städer eller omvandlar mark från skog eller gräsmark till exempelvis jordbruk eller gruvnäring förstörs rovdjurens hemområden, säger Göran Spong, forskare vid SLU som tillsammans med sina kollegor utvecklat ett genetiskt övervakningsverktyg som används i Liuwa.
Göran Spong på plats i Liuwa, Zambia, för att tillsammans med fältekologerna utveckla arbetet med de genetiska proverna. Foto: Eric Nkoma
Övervakningen bygger på DNA, men djuren behöver inte fångas in för att forskarna ska få deras prover.
– Personal i fält samlar in fälld päls, saliv, avföring eller urin från djuren. Från dessa prover kan vi extrahera DNA som ger oss information om vilken individ det är. Det gör det möjligt att kartlägga släktskap, populationsstorlek, utbredning och populationens sammansättning utan att djuren behöver störas, säger Göran Spong.
När solen gått upp startar arbetsdagen. Från det gemensamma lägret ger sig de olika teamen ut i olika väderstreck med olika uppgifter. Några åker i bil för att lokalisera ett djur som ska få ett nytt GPS-halsband. Andra ger sig i väg på motorcykel för att observera lejonflocken eller någon av de 14 hyenaklanerna i området.
Forskarna vid SLU har utvecklat genetiska övervakningsverktyg för lejons globala utbredningsområde. Det totala antalet lejon uppskattas i dag till 23000 till 39000, och minskar hela tiden. På många ställen där de tidigare funnits är de utrotade, och på de platser där de i dag lever hotas de av förstörda livsmiljöer, minskad tillgång på bytesdjur och av människor som bygger bostäder och skyddar sig själva och sina boskap. 21 lejon lever i Liuwa, de flesta tillhör samma flock.
Foto: Sandra Martens
Ett av hoten mot djuren är tjuvjakt. Människor måste ha mat och eftersom fattigdomen är stor i Zambia ser människor ibland ingen annan utväg än att gillra fällor för att få tag på kött. Fällorna är oftast ämnade för stora växtätare, som gnuer som syns på den här bilden, men även lejon och geparder fastnar i snarorna som gillras.
Foto: Sandra Martens
Det finns i dag runt 6 500 geparder kvar i världen, och de minskar hela tiden. 17 av geparderna finns i området där Sandra och hennes kollegor arbetar.
Foto: Sandra Martens
Från GPS-halsband kan forskare analysera djurens rörelser i landskapet och upptäcka spridningsmönster som när en hyena nyligen lämnade sin flock och slog följe med en annan flock i grannlandet Angola.
– Men GPS-datan ger oss inte detaljinformation som om djuret har en unge eller vad det jagar. Därför är en stor del av arbetet observationer som vi gör dagligen, säger Sandra Martens.
De blod- och vävnadsprover som samlas in från djur som dött eller som sövs och utrustas med halsband ger ännu mer information än proven från exempelvis avföring.
När ett djur ska få halsband sövs det ner av en veterinär. Då undersöks också djurets hälsa och kondition. Fältpersonalen väger, mäter, tar blodprov och vävnadsprover. Proverna skickas sedan till SLU i Umeå. Foto: Sandra Martens
– Från dessa prover kan vi få information om ålder, inavel, hälsotillstånd och reproduktionstillstånd. Eftersom individerna och de nära släktskapen är kända tack vare övervakningen som görs av Zambian Carnivore Programme och vi kan koppla dem till prover från andra DNA-källor som avföring och päls så fungerar de också som kontroll och ger möjlighet till en ytterst detaljerad information om rörelsemönster, reproduktion och överlevnad, säger Göran Spong.
Från proverna får forskarna fram sekvenser med DNA som de sedan utvecklar paneler med genetiska markörer från. Panelerna kan sedan kan matchas mot prover som inte ger lika utförlig DNA-information, som avföring eller päls.
Helena Königsson och hennes kollegor analyserar prover från runt 20 länder i Afrika och 10 i Europa. Utöver dessa arter har de över 30 andra paneler för övervakning av olika arter på populationsnivå exempelvis en hotad papegoja i Amazonas regnskog. Foto: Susanna Bergström, SLU
Tillbaka till Zambia. Innan Zambian Carnivore Programme inledde sitt övervakningsarbete fanns relativt lite kunskap om statusen för Zambias stora rovdjursarter och om effekterna av de hot de utsätts för.
– I dag, med forskning och övervakning som pågår året runt, har vi tillförlitlig kunskap om dessa sårbara populationers status och kan identifiera hoten snabbare. Det gör att vi kan skydda dem bättre, säger Sandra Martens.
Samarbeten, som det med SLU, ger möjlighet till effektivare och mer noggrann övervakning och skydd. Genetisk analys ger information som skulle ha varit svår att få med endast traditionella övervakningsinsatser.
– Kombinationen av övervakning på plats och genetisk analys ger oss ny och mer exakt förståelse, säger Sandra Martens.
Medan Bridget Mayani söker efter rovdjur och gnuer med halsband antecknar Peter Musenge data. Foto: Sandra Martens
Forskare på SLU tar fram kunskap som gör det möjligt att följa populationer av vilda djur världen över på ett flertal olika sätt. Att ha kunskap om hur en population ser ut och utvecklas är nyckeln för att kunna bevara, återintroducera och förvalta vilda djur.
Förutom genetiska metoder, som varit fokus i det här reportaget, så används flera andra metoder i forskningen.
Ett av dem är halsband som sänder GPS-positioner och samlar in fysiologiska data från djur som hjärtfrekvens och kroppstemperatur, så kallad biotelemetri.
I mycket forskning används också viltkameror, ljudinspelare, spillningsinventering, betesinventering, avskjutningsstatistik och observationer.
En hel del av forskningen handlar om hur vi på bästa sätt kan restaurera ekosystem så att de ska återfå sina naturliga funktioner. Då är djuren en viktig del; förutom att de får tillgång till friska livsmiljöer så har deras närvaro en nyckelroll i klimatnytta och biologisk mångfald.
Reportage:
Susanna Bergström, e-post, 090-786 82 99.
Institutionen för vilt, fisk och miljö.
Press- /forskarkontakt:
Göran Spong, e-post, 090-786 86 85.
Produktion:
SLU Kommunikationsavdelning, E-post.
Innehållet är fritt att dela i sin ursprungsform om källa/url anges.
An Eye for Science. Hur världen ser ut beror på varifrån du tittar. Ibland ser du det stora genom ett mikroskop, ibland framträder mönster tydligare på håll. Det vackra kan möta ögat i botten av en petriskål, under en promenad i skogen eller som dataserier. På SLU samlas människor med olika perspektiv men med det gemensamma målet att skapa de bästa förutsättningarna för en hållbar, levande och bättre värld.
