Forskare utvecklar hjälpmedel för kastrering av häst

Ett självlåsande band har utvecklats för att underlätta en vanlig kastrationsmetod på häst. In en studie undersöktes bandets nedbrytningstid och dess påverkan på kroppsvävnad.

Hästar yngre än 3 år kastreras ofta i sin hemmiljö. Kastrationen görs vanligtvis när hästen står upp, endast under påverkan av lugnande medel och lokalbedövning.

Oftast används en metod som kallas för ”kastration på obetäckt funikel”, vilket innebär att hinnorna som omsluter testikeln öppnas upp. Hinnorna är en utvidgning av bukhinnan och när dessa öppnas skapas en liten passage upp till bukhålan. Detta innebär dock en liten risk att bukorgan kan ta sig ut genom såret, så kallat tarmframfall, vilket får katastrofala följder för hästen. Innan testiklarna tas bort krossas funikeln (sädessträngen med omgivande blodförsörjning och muskulatur) med en tång så att blodkärlen förseglas. Om tången inte krossat blodkärlen tillräckligt kan det orsaka en kraftig blödning, vilket också kan vara livshotande för hästen.

Forskare vid SLU vill utveckla ett hjälpmedel för att minska risken för dessa komplikationer. Idag finns produkten LigaTie som är utvecklad för försegling (ligering) av blodkärl och vävnad hos mindre djur, bland annat hund. Den fungerar som ett buntband och är producerad i ett material som bryts ned och löses upp i kroppen. Genom att modifiera produkten så att den även lämpar sig för större blodkärl och tjockare vävnad skulle den kunna användas för ligering av funikeln hos häst. Syftet är att produkten ska bli så smidig och enkel att använda att den går att använda vid stående kastrationer av hingstar och därmed minska risken för allvarliga komplikationer som blödning och tarmframfall.

Innan kliniska studier påbörjades, undersöktes vilken lokal vävnadsreaktion bandet orsakade genom att operera in ett flertal band under huden på ett antal hästar. Vid bestämda tidpunkter togs vävnadsprover av bandet och omgivande vävnad. Proverna undersöktes mikroskopiskt och mekaniska tester utfördes på bandet. Banden och den kringliggande vävnaden undersöktes även med ultraljud för att kunna följa bandens utseende över tid.

Dessa studier visade att bandet orsakade en övergående inflammationsreaktion liknande den som tidigare beskrivits för samma material. Däremot tog det längre tid för banden att lösas upp än förväntat och de kunde fortfarande ses tydligt vid ultraljudsundersökningen 4 månader efter insättningen. En stor skillnad sågs i hur bandet bröts ned efter att ha legat under huden (in vivo) eller i en buffertlösning (in vitro). Band som brutits ned in vivo tappade sin dragkraft och elasticitet betydligt snabbare än band som brutits ned under lika lång tid in vitro.  Detta förklarade till viss del varför band som opererades ut efter 10 dagar redan hade fallit sönder i bitar.

Sammanfattningsvis orsakar bandet bara en lindrig och övergående vävnadsreaktion hos hästar, men det krävs fortsatt forskning kring materialets hållfasthet innan produkten är färdig för kliniska studier.

Referenser:

Adolfsson, K.H., Sjöberg, I., Höglund, O.V., Wattle, O. and Hakkarainen, M. (2021), In Vivo Versus In Vitro Degradation of a 3D Printed Resorbable Device for Ligation of Vascular Tissue in Horses. Macromol. Biosci., 21: 2100164. 

Sjöberg, I., Law, E., Södersten, F. et al. A preliminary investigation of the subcutaneous tissue reaction to a 3D printed polydioxanone device in horses. Acta Vet Scand 65, 48 (2023).