Föreläsningar med SLU:s seniora miljöanalysspecialister 2021

Kan officiell statistik från SLU Riksskogstaxeringen fungera som en gemensam grund i skogsdebatten?

Föreläsare: Jonas Fridman, forskningsledare vid institutionen för skoglig resurshushållning.

Moderator: Hans Petersson, forskare vid institutionen för skoglig resurshushållning.

Inspelning av föreläsningen.

Presentation från föreläsningen (pdf). 

Sammanfattning

Råvaror från skogen har alltid varit och är fortfarande viktiga resurser för människans välfärd. Redan år 1558 stadgar Gustav Vasa i en förordning att ingen förutom kungen fick hugga, fälla, bryta eller barka vare sig ek eller bok på krono- eller skattejord. År 1647 utges en skogsordning som anses vara Sveriges första skogslagstiftning, där det regleras hur Sveriges skogar ska nyttjas och skötas. Skogens viktigaste uppgift under denna tid är utan tvekan att trygga en långsiktig produktion av råvara för träprodukter, ek- och bokollon, träkol, tjära och pottaska. Suget efter skogsråvara och trycket på skogen ökar nu kraftigt.

I och med att de engelska importtullarna på trä upphävs år 1866 sker en kraftig utbyggnad av sågverk, framför allt i Norrland. Oro för att träråvaran inte ska räcka är stor. För att få information om skogstillståndet och kunskap om det råder träråvarubrist eller inte startar den första Riksskogstaxeringen (RT) år 1923. Resultaten publicerades år 1932 som en offentlig utredning (SOU 1932:26). Från denna tid fram till början av 1990-talet fokuserar RT på att leverera underlag för skogens roll som råvaruleverantör till skogsindustrin.

I och med FN-konferensen om miljö och utveckling i Rio år 1992 och utformningen av den nya skogsvårdslagstiftningen, där miljö- och produktionsmål ska väga lika, påbörjas en utvidgning av RT för att även kunna följa utvecklingen av miljötillståndet i skogen. Nya inslag som införs är inventering av all död ved, inventering inom formellt skyddade områden, beskrivning av skiktade skogar och en mer detaljerad artlista för trädslagen.

Redan när det nationella miljömålssystemet antogs av Sveriges riksdag 1999, levererade RT underlag till tre indikatorer för miljömålet Levande skogar; arealen äldre lövrik skog, arealen gammal skog och mängden hård död ved. Förändringen av skogens kolinnehåll i virkesförrådet av levande och döda träd är en viktig komponent i den rapportering till Klimatkonventionen och Kyotoprotokollet som baseras på data från RT.

Dagens debatt om skogen, såväl avseende miljötillståndet som skogens roll för klimatet, har på många sätt blivit kraftigt polariserad. Företrädare för den ideella naturvården, statliga myndigheter och vissa politiker samt forskare anser att skogens miljötillstånd är dåligt och försämras med en allt mer hotad biologisk mångfald. De förespråkar ett ökat områdesskydd och förändrade skogsbruksmetoder. Företrädare för skogsindustrin, skogsägarrörelsen, andra politiker och forskare anser istället att miljötillståndet inte är så dåligt, utan har förbättrats under senare år. De förespråkar att ett aktivt skogsbruk är bättre för klimatet än att låta skogen enbart användas som kol-lager.

Data från RT och klimatrapporteringen används flitigt i debatten, men tolkas på olika sätt. Olika referenser används av olika grupperingar när förändringar och skillnader analyseras. Som statistikproducent kan RT inte påverka vilka referenser debattörer nyttjar.

Minskad övergödning kräver kunskap från källa till hav

Föreläsare: Lars Sonesten, forskare vid institutionen för vatten och miljö.

Moderator: Åsa Berggren, professor vid institutionen för ekologi.

Inspelning av föreläsningen.

Presentation från föreläsningen (pdf).

Sammanfattning

Media rapporterar ofta om olika miljöproblem i våra kust- och havsområden. Egentligen är det här inget nytt. På 1960- och 70-talen var övergödningen ett faktum, men då i våra sjöar. Det som har hänt nu är att problemen har förflyttats längre bort från oss, ut till havs.

SLU övervakar miljötillståndet i Sveriges sjöar och vattendrag, vilket vi har gjort sedan mitten av 1960-talet. Det som finns i våra sjöar och vattendrag kommer förr eller senare ut i havet och vi har inom svensk miljöövervakning uppskattat belastningen av bland annat näringsämnen och metaller till hav i över 50 år. De långa tidsserierna används för att Sverige ska kunna övervaka utvecklingen av de nationella miljömålen, men även för att vi ska kunna rapportera internationellt hur stor vår belastning till haven är. Du kan enkelt nå de data som samlas in inom det nationella datavärdskapet för sjöar och vattendrag via SLU:s dataportal Miljödata-MVM.

SLU deltar i de internationella organisationerna HELCOM (för Östersjön) och OSPAR (för Nordostatlanten). Här arbetar vi tillsammans med andra kuststater för att förbättra tillståndet för våra gemensamma hav. Viktiga arbetsredskap är dels resultaten från SLU:s miljöövervakning, men även vår kunskap om källorna till denna belastning.

I HELCOM har länderna tillsammans satt gränsvärden för hur mycket näringsämnen som de olika delarna av Östersjön kan klara av, om vi vill ha en godtagbar vattenkvalitet. Detta inom den så kallade Aktionsplanen för Östersjön (Baltic Sea Action Plan). För att övervaka trenderna och om länderna uppnår målen, så sker årligen inrapporteringar över hur mycket näringsämnen som har nått havet. Inom ramen för OSPAR pågår ett motsvarande arbete med att ta fram gränsvärden.

Jord- och skogsbruk är viktiga källor till utförseln av näringsämnen till havet. Speciellt jordbruket står för en stor del av den mänskligt orsakade näringsämnesförlusten i södra Sverige. Det är angeläget att minska näringsämnesförlusterna och i förlängningen övergödningen av haven, och på SLU finns kompetens kring effektiva åtgärder. Den kunskapen delar vi gärna med oss av både inom landet och internationellt.

Inom miljöövervakningen sker en ständig utveckling genom SLU:s forskning. Här är det viktigt att skynda lagom fort för att säkerställa att våra långa tidsserier fortsätter att vara jämförbara över tid. Vad gäller belastningen av olika miljögifter på våra havsområden ser vi en utvecklingspotential. SLU:s data omfattar sedan lång tid bland annat metaller, men vi saknar ännu kontinuerlig övervakning av organiska miljögifter, läkemedelsrester, plastpartiklar och annat skräp.

Våra havsområden är stora och tröga ekosystem där det är viktigt med ett långsiktigt och enträget arbete. En rolig del i detta arbete är att ständigt utbilda och entusiasmera våra studenter, för det är framför allt för deras och deras barns skull som vi försöker minska påverkan på havet, så att de kan få uppleva hav med en god vattenkvalitet.

Förvaltning av Östersjöns laxbestånd – hur svårt kan det vara? 

Föreläsare: Johan Dannewitz, forskare vid institutionen för akvatiska resurser.

Moderator: Richard Johnson, professor vid institutionen för vatten och miljö.

Inspelning av föreläsningen.

Presentation från föreläsningen (pdf).

Sammanfattning

I Östersjön finns i dag 27 vattendrag som hyser vilda bestånd av lax. Från att ha varit hotade under 1980- och 90-talen har de flesta vildlaxbestånd i Östersjön utvecklats positivt de senaste 20 åren. Ett minskat fiske i havet, restaureringsprojekt i vattendrag samt minskad dödlighet i laxsjukdomen M74 är faktorer som bidragit till laxbeståndens återhämtning. Laxbestånden i Bottniska viken har nu generellt sett god status och flera bestånd har uppnått förvaltningsmålen inom EU:s gemensamma fiskeripolitik. I södra Östersjön finns dock små laxbestånd som har låg status och som inte heller har svarat positivt på ett minskat fiske.

SLU koordinerar övervakningen av svenska laxbestånd i Östersjön samt deltar i Internationella havsforskningsrådets (ICES) arbetsgrupp som gör årliga beståndsanalyser och prognoser över laxbeståndens framtida utveckling. Dessa analyser ligger till grund för ICES biologiska rådgivning till EU inför de kvotförhandlingar som sker varje år.

SLU har även en viktig rådgivande funktion inom den nationella förvaltningen av lax. Vi tar till exempel fram underlag inför beslut av Havs- och vattenmyndigheten om fördelning av den svenska laxfiskekvoten mellan kustområden, i syfte att undvika fiske på svaga vildlaxbestånd.

Laxbestånden övervakas genom elfiske av laxungar i älvar, räkning av utvandrande laxungar (smolt) i älvmynningar samt räkning av återvändande leklaxar. Dessutom görs skattningar av fritidsfiskets uttag samt sammanställningar av officiell fångststatistik från yrkesfisket. All denna information och lite till används sedan som ingångsdata i de beståndsanalyser som görs inom ICES.

Det faktum att Östersjölaxen består av många genetiskt distinkta bestånd med varierande status innebär en utmaning för förvaltningen. Arten exploateras både i havet, längs kusterna och i älvarna. Fisket sker under flera delar av laxens liv eftersom laxen först exploateras i havsfisket i södra Östersjön, därefter under lekvandringen längs kusterna och slutligen i älvarna. Den internationella förvaltningen bygger på en EU-kvot som delas upp mellan medlemsländerna enligt en politiskt beslutad fördelningsnyckel. Detta trubbiga förvaltningssystem med endast en kvot, i kombination med att status varierar påtagligt mellan bestånd, innebär en svår avvägning mellan resursutnyttjande och bevarande.

I Sverige finns en uttalad ambition att utveckla laxförvaltningen mot att bli mer beståndsanpassad och dessutom ta större hänsyn till ekosystemet i stort. En sådan utveckling skulle innebära fördelar genom att möjliggöra snabbare återhämtning av i dag svaga laxbestånd, samt även väga in effekter på andra arter som blir bifångst i de redskap som används vid laxfiske. En beståndsanpassad och ekosystembaserad förvaltning förväntas ställa stora krav på den biologiska rådgivningen i form av ökade data- och kunskapsbehov.

Trots att arbetet med att utveckla förvaltningen fortfarande är i sin linda, bedöms SLU stå väl rustat inför denna spännande utveckling. Bland annat har en modell utvecklats vid institutionen för akvatiska resurser som gör det möjligt att skatta beståndssammansättningen längs olika kustavsnitt och under olika tidsperioder. Det gör det möjligt att ge råd om hur fisket bör styras för att minska exploateringen av svaga bestånd. De storskaliga kompensationsutsättningarna av odlad lax som pågått i decennier är en annan viktig framtidsfråga då denna verksamhet är förknippad med genetiska risker enligt nyligen publicerade forskningsresultat från SLU.

SLU:s miljöanalys följer upp jordbrukets hållbarhetsarbete 

Föreläsare: Katarina Kyllmar, forskningsledare vid institutionen för mark och miljö.

Moderator: Richard Johnson, professor vid institutionen för vatten och miljö.

Inspelning av föreläsningen.

Presentation från föreläsningen (pdf).

Sammanfattning

Människan har genom alla tider bedrivit jordbruk där förutsättningarna för god produktion är som bäst. Det innebär att jordbrukslandskapet vuxit fram där marken ofta är naturligt näringsrik. Vilken typ av jordbruk som bedrivs varierar mycket beroende på områdets jordart, klimatförhållanden och hydrologi. På lerjordar odlas mest spannmål och oljeväxter medan det på gårdar med lättare jordar är vanligare med vall och djurhållning.

De näringsrika jordbrukssystemen kommer alltid att ha förluster av näringsämnen. Genom att öka kunskapen om dessa näringsläckage skapas förutsättningar för att förbättra och utveckla åtgärder för att minska vår påverkan på miljön.

SLU:s miljöanalys bidrar till en helhetsbild av miljökvaliteten i jordbrukslandskapet. Här ingår inte bara de konkreta sakfrågorna utan också metoder för analyser och åtgärdsuppföljning. Långsiktiga mätningar, robust datalagring och integrering av datakällor i analyser ger information för bedömning av effekter av åtgärder inom jordbruket. Miljöanalysen ger också underlag för att hitta områden i landskapet med störst behov av åtgärder.

För ett effektivt åtgärdsarbete och för att nå hållbarhetsmålen behöver detta återkopplande arbetssätt också ständigt förbättras, vartefter ny kunskap om åtgärder och processer kommer fram. Det här sker genom samarbete mellan olika kunskapsområden och samverkan med myndigheter, kommuner, vattenorganisationer och lantbrukare, som arbetar konkret med att förbättra miljön.