Bokstafetten

I samband med att den som haft stafettpinnen presenterar sina böcker invigs en utställning med de valda böckerna. Utställningen kommer att alternera mellan biblioteken i Umeå, Alnarp och Uppsala. Den som har haft stafettpinnen skickar sedan uppdraget vidare till nästa person som väljer ut sina böcker.

Den första att inneha stafettpinnen var rektor Maria Knutson Wedel. Hon ger den nu vidare till Joel Lindblom, som har varit ordförande för Skogshögskolans studentkår och som just nu läser sitt tredje år på Skogsvetarprogrammet. Han sitter också med i kommittén som arbetar med studentkårens 120-årsjubileum.  Joel kommer att presentera sina böcker och inviga sin utställning på biblioteket i Umeå den 12 februari kl. 12. Utställningen åker sedan på turné och kommer att vara i Alnarp från 10 mars och därefter i Uppsala från 7 april.

Bokstafetten nr. 2: Joel Lindblom, student och kåraktiv i Umeå

Här trodde jag i min enfald att det skulle bli enkelt att välja ut tio böcker och skriva några rader om dem. Återigen så blir man nedtagen på jorden. Nedanstående lista är ett lapptäcke av sista-minuten-ändringar och självklara kandidater. Något som inte hade gått upp för mig när jag tog emot uppdraget var hur otroligt personligt det skulle bli. Jag är långt ifrån den enda som har läst böckerna på min lista, ingen bok förefaller som speciellt okänd. Ändå så väger jag över varje titel. Vad ska folk tänka? Hur bra är den här boken egentligen? Hur framstår jag genom mina val?

Till slut bestämmer jag mig för de här böckerna som både har följt med mig under min uppväxt och som har stått ut från resten nu när jag läser som vuxen. Det kan jag inte förändra. Alla har på något sätt etsat sig fast i mitt sinne och jag tänker på dem ofta.

Nåväl, håll till godo kära läsare för jag bjuder på mig själv. Ni får väl tycka vad ni vill!

Böckerna jag minns från min barndom, som jag anser har format min uppväxt och har följt med mig långt efteråt.

Loranga, Masarin och Dartanjang och Loranga Loranga, Barbro Lindgren

Böcker från min barndom som ligger mig nära om hjärtat. Jag minns hur min mamma högläste för mig när jag var liten tills vi båda kiknade av skratt. Barbro Lindgren uppfinner den mest absurda värld som inte uppfattar något som speciellt uppseendeväckande. Fylla garaget med vatten så man får en pool? Självklart. En farfar som är så gammal så han blev en fågel? Inget konstigt med det. Vad sägs om 1000 tigrar som helt plötsligt dyker upp ur skogen och försvinner lika oförklarligt? Låter som en helt vanlig dag. Närheten till fantasin och det skogstokiga är något som har följt med mig långt efter mammas lässtunder.

Bilbo – En hobbits äventyr, J.R.R. Tolkien

Ett av mina misslyckanden som läsare är att jag har läst alldeles för lite Tolkien. Den här boken har jag dock läst flera gånger. Kanske har den här boken vart lite extra viktig för mig då jag kan dra en del paralleller till mig själv som tonåring? Att gå från att vara väldigt hemmakär till att kasta sig ut och resa land och rike runt med scouterna, först till läger och sedan förbundsmöten. Bilbos historia må vara storslagen men kärnan är att våga lämna bekvämligheten och det familjära, det är något som jag tycker att vi alla bör utsätta oss för någon gång i våra liv.

Harry Potter och Fenixorden, J.K. Rowling

Jag har läst Harry Potter-böckerna både framlänges och baklänges fler gånger än vad jag kan minnas. Den främsta symbolen för bokslukeriet jag sysslade med som barn. Jag minns att jag lånade böckerna av grannar och vänner för att täcka upp bristerna på det lokala biblioteket. Den femte boken; Harry Potter och Fenixorden med sina 993 sidor blev huvudman i en tävling mellan mig och min vän Tage om vem som kunde läsa den snabbast. Mitt rekord är sex dagar och jag kan även konstatera att Tage läser snabbare än mig.

Tintin, Hergé

Får man skriva in tecknade serier på den här listan? Jag gör det. Under min uppväxt så har serietidningen varit konstant närvarande. Från Bamse till Fantomen. Pappas samlaralbum av Hälge, Kalle och Hobbe och Lucky Luke är ordentligt genomlästa men det är Hergés Tintin som är viktigast för mig. Mysterier och äventyr i kombination med skämt och små konstverk i varje serieruta gör att Tintin reser sig över resten. Hemma pryds min vägg av albumomslaget till ”Den svarta ön” och det nog hade väl varit tillräckligt för att kvala in sig på den här listan. Att få följa med Tintin, kapten Haddock och Milou är alltid en mysig stund och när jag läser de nu som vuxen ökar min uppskattning för dem. Jag misslyckas i mina försök att kora en favorit.

Skildringar av vår värld, hur hemsk den än må vara. Två böcker som beskriver total kontroll varav en har ett lyckligt slut.

För att kunna leva, Yeomni Park

Yeonmi Parks skildring av sin uppväxt i Nordkorea och flykt därifrån är en bok om nästintill oavbrutet lidande. Jag blir imponerad av hennes enorma styrka när hon gång på gång utsätts för fruktansvärda utmaningar i sitt liv. Yeonmi överkommer allt och lyckas inte bara rädda sig själv utan även sin familj vid blott 13 års ålder. Det är hon, hennes familj och Nordkoreas medborgare som får betala priset som Kim Jong Uns regim utkräver. Ögonöppnande, skräckinjagande och upprörande.

1984, George Orwell

Att skriva upp världens kändaste dystopi på den här listan förefaller kanske lite obildat men det är ändå den som har lämnat störst intryck på mig. För mig är anledningen bakom boken egentligen mer intressant än själva verket. 1984 är stöpt ur sin tid (84 i bokens titel är siffrorna 48 omvänt, året boken skrevs) och George Orwell är en samhällsdebattör mer än något annat i min uppfattning. Trots det lyckas Orwell fortsätta vara relevant ända in i våra dagar med ibland skrämmande träffsäkerhet, där det som var fantasi och symboliska karikatyrer är idag verklighet. Fokus bör dock läggas på Orwells beskrivning av informationssamhället och det är just det här som gör boken evigt aktuell.

Historierna som berör och jag har fastnat för. När man sugs in och inte kan låta bli att vända blad, oavsett anledningen.

Stoner, John Williams

Jag har nog aldrig blivit berörd på samma sätt av en bok som denna. Stoner fick mig att utvärdera vilka böcker man ska lägga sin tid på; vart har den här litteraturen funnits innan och varför upptäcker jag den inte förrän nu? Stoner fick mig att reflektera över mina relationer, privat och arbetsmässigt och stundvis klarade jag inte av att läsa vidare för att det helt enkelt var för jobbigt. Det är den bästa bok jag någonsin har läst.

Osebol, Marit Kapla

Marit Kaplas unika bok där hon intervjuar samtliga invånare i den lilla byn Osebol i Värmland. Att den här boken bjuder på de historier som den faktiskt gör är svårt att ana innan man läser den. Osebols 42 invånare bjuder på lika många livsöden och dessa förenas i det lilla samhället. Jag har aldrig läst en bok som denna, djupt fascinerande och faktiskt väldigt förvånande. När man reser genom vårt avlånga land passerar de små samhällena förbi i hundratals kilometer i timmen och i alla stugor bor människor med sina egna unika berättelser. Osebol är en hyllning till hur olika liv vi lever.

The Last Wish, Andrzej Sapkowski

Fantasy har nog alltid varit min favoritgenre. Det startade på lågstadiet när jag och mina kompisar lekte i skogen på rasterna och var riddare, orcher och trollkarlar. Jag har på senare år fastnat för Andrzej Sapkowskis bokserie om Geralt och Witcher-universumet (som nu har blivit TV-serie och självklart inte är lika bra som böckerna). Sapkowski tar enligt mig en lite annorlunda approach till genren och ger den modernare tappning. Teman som rasism och utanförskap tar stor plats och karaktärerna ställs ofta inför dilemman som sällan har ett bra utfall. Allt detta klätt i en komplicerad värld med sin egen politik, magi och så klart – monster; vad det nu ska betyda.

De tre musketörerna, Alexandre Dumas

Jag har nog en svaghet för Alexandre Dumas historier. Både De tre musketörerna och Greven av Monte Cristo hör till mina favoritberättelser. Om jag ska göra en analys av varför jag fastnar för dem skulle jag säga att Dumas verk handlar båda om självförverkligande: D’Artagnan rider in i Paris med en ful gul häst till allmänhetens åtlöje men gör sig ett namn genom egen kraft och beslutsamhet. I verkligheten tror jag det är för mig mycket enklare än så; kungliga intriger, fäktningsdueller och jakter till häst är ju hur coolt som helst. Måste det vara så mycket svårare än så?