Facilitering: en fråga om makt

Blogginlägg skrivet av Martin Westin.

Facilitering—att underlätta kommunikation—spelar en nyckelroll i hållbarhetsarbete. När det handlar om hållbarhetsutmaningar behövs det dialog mellan aktörer från offentlig sektor, civilsamhälle, näringsliv och akademi. Det är knepigt att skapa förtroendefulla relationer, nå fram till varandra och agera gemensamt över professions- och värderingsgränser. Facilitatorn har den viktiga uppgiften att möjliggöra kommunikation mellan hållbarhetsarbetets aktörer.

Jag är facilitator för workshopen som beskrivs i inledningen. Medan chefen framför sin kritik flyger tankarna igenom mitt huvud. Det känns som om jag behöver veta vad som är klokt att göra när han slutar prata. Den här situationen visar att det inte är alldeles enkelt att vara facilitator. Vad bör facilitatorn göra? Ska jag bara vara tyst efter det chefen sa? Eller borde jag försvara workshopen och den fortsatta processen? Kanske borde jag fråga övriga deltagare vad de tycker? Eller borde jag göra något helt annat?

[…] facilitatorns roll på ett samarbetsmöte är att föra in ett objektiv och opartiskt synsätt i en grupprocess – så att alla röster kan bli hörda och gruppen kan få tillgång till sin kollektiva intelligens.

Det här citatet, från en beskrivning av dialogiska arbetssätt, visar det vanligaste sättet att formulera idén om facilitering. Grupprocessen handlar om att hitta harmoni för att frigöra gruppens kraft: den ”kollektiva intelligensen”. Facilitatorns roll är att vara objektivt neutral och opartiskt stötta gruppen, som hittar sin egen väg. Idén om facilitering förmedlas i uttryck som ”vi gör vägen medan vi vandrar den”; ”lita på processen” och ”facilitatorn är neutral”. Sådant låter ju rätt och riktigt. Men den som försöker att facilitera märker att dessa idéer är löskokta; de rinner ut och blir till sörja när de utsätts för verklighetens tryck.

Hållbarhetsarbete präglas ofta av svårigheter att nå fram till varandra på grund av olika viljor, roller och inte minst på grund av tidsbrist. Idéerna om harmoni och kollektiv intelligens är vackra, men otillräckliga. Precis som idén om den objektivt neutrala facilitatorn är missvisande. Istället är facilitatorn av kött och blod och blir till människa i det sociala samspelet med andra; och en människa kan aldrig vara neutral. När chefen dömde ut workshopen hjälpte det alltså inte mig att tänka på grupprocessen i termer av harmoni och på mig själv som stående objektivt neutral utanför gruppen. Jag behövde tillgång till andra, mer komplexa, idéer för att komma fram till vad jag borde göra.

Inom Mistraprogrammet för Miljökommunikation utvecklar vi idéer för att förstå och stärka facilitatorns roll i dialoger om hållbarhetsutmaningar. Vår utgångspunkt är att dialogerna är politiska; de berör värdeladdade frågor och omfattar människor med olika uppfattningar om vad som är rätt att göra.

Därför testar vi idén att facilitering är en fråga om makt. Vad vi föreslår är en synvända. Istället för att rikta blicken mot den objektiva facilitatorn, som står utanför det sociala spelet, vänder vi blicken mot facilitatorn som en deltagare i maktrelationer. Då ser vi att facilitatorn har en position i ett maktsystem som ger möjlighet och ansvar att utöva makt. Synvändan känns kanske instinktivt obehaglig eftersom vi nog ofta förknippar makt med någonting negativt, särskilt i dialoger som präglas av jämlikhetsideal. Men vi menar att om vi ser facilitering som en fråga om makt kan det hjälpa oss att förstå vad som faktiskt pågår i dialogpraktiken.

”Jag förstår faktiskt inte vad värdet är med det här arbetet.” När jag lyssnade på chefens ord mot slutet av workshopen var jag alltså i en maktposition i gruppen. Vad jag än gjorde skulle mitt handlande påverka relationerna. Om jag skulle börja försvara processen hade jag kanske stärkt de som föredrog en processorienterad samverkan. Hade jag låtit bli att säga något hade det kanske uppfattats som om jag istället gav klartecken för chefens försök att kritisera och omdefiniera processen.

Vi menar därför att det är rätt och rimligt att beskriva facilitatorns roll i termer av makt. Det skärper blicken för vad facilitatorn faktiskt gör och synliggör de dilemman som är oundvikliga i dialoger om hållbarhetsutmaningar. Att föra in maktperspektiv ger oss inga enkla lösningar, men det öppnar för reflektion över de knepiga situationer facilitatorn ställs inför.

Undrar du vad jag gjorde? Jag försvarade processen.