Dit vetenskapen inte når – om konstens och kulturens roll i hållbarhetsarbetet

I Moderna Museets samling finns skulpturen Los Teatros de Saturno III av den argentinske konstnären Adrián Villar Rojas. Detaljbilder från just detta verk användes i kommunikationen kring symposiet Acclimatize – om museernas roll i omställningen till en hållbar framtid som Moderna Museet arrangerade tillsammans med forskningsprogrammet Mistra Environmental Communication i mitten av februari. Skulpturen utgörs av ett podium där en samling sällsamma föremål presenteras i skarpt ljus. Föremålen tycks befinna sig i något slags metamorfos och går knappt att klassificera som flora, fauna eller mineral. De är hybrider av organiskt material och sådant som människor lämnat efter sig som exempelvis kapsyler och gymnastikskor. Det är både vackert och skrämmande. I människans tidsålder, antropocen, är det mänskligt skapade oupplösligt förenat med naturen. Verket utmanar också idén om människan som alltings mått. Dessutom väcks frågor om vilka som har tillgång till museet. Podiet är så högt att bara de som är av normallängd eller längre kan överblicka verket. Villar Rojas ställer genom sitt verk frågor kring vilka uteslutningsmekanismer som är i omlopp på ett museum.

Intellectus får ta plats

Vid Acclimatize-symposiet talade Jonna Bornemark, professor i filosofi vid Södertörns högskola, om hur klimatkrisen ger upphov till en kollektiv existentiell ångest. Denna kollektiva ångest visar att det finns ett ”vi” bortom den polarisering som präglar samtiden och som Villar Rojas verk sätter fingret på. Ett vi som bor på samma planet. Ett vi som inte endast innefattar de nu levande, utan som binder oss samman med de som redan levt och de som ännu inte har levt. Detta vi, menar Bornemark, stannar inte heller vid människan, utan hör till allt levande. Vidare berörde hon 1400-talsfilosofen Nicolaus Cusanus begrepp ratio (rationalitet) och intellectus (intellekt, förståelse, meningsskapande), som tillsammans utgör förnuftet. Cusanus menade att människan inte enbart bör förlita sig på ratio, utan också behöver aktivera intellectus. Intellectus är människans förmåga att stå i relation till horisonter av icke-vetande. Det är den förmåga som gör att vi kan fundera på vad som är viktigt i livet och hur vi kan skapa förändring. Detta är grundläggande när vi står inför en kris. Ratio vill ordna och mäta och ställer aldrig frågan om vad som är viktigt. Den frågan måste istället kastas ut till intellectus, som rymmer känslor och vad som kan kallas för konstnärligt anande.

Vi behöver våga stanna i att det finns sådant som är av betydelse för oss människor, även om detta inte går att veta och systematisera, och det är en uppgift för konsten. De frågor som konsten ställer leder till att samhällen omdanas. På så sätt har konsten en samhällsnytta, som dock inte innebär att konsten för den sakens skull behöver bli instrumentell. Instrumentell konst stannar inom ratio och ställer inga nya frågor. Här finns möjligheter att dra paralleller till diskussionen om vilken roll vi ger forskningen i en samtid som starkt präglas av en ökad krismedvetenhet och brottningar kring hållbarhetsfrågor. Är det så att vi alltför ofta begränsar forskningen till att kartlägga det vi redan vet något om? Kan, eller till och med borde, forskare tänja på gränserna för vilka kritiska frågor som ställs till vår samtid, rent av med hjälp av insikter via konsten?

Tillbaka till konsten. Religionshistorikern Karen Armstrong menar att alla starka konstverk bryter in i vårt väsen och förändrar det för alltid. I sin bok Myternas historia lyfter hon fram att konsten, likt en andlig upplevelse, är ett transcendent möte som manar oss att förändra vårt liv. Människor behöver myter som hjälper oss att identifiera oss med alla våra medvarelser, inte endast dem vi delar etnicitet, nationalitet eller ideologisk övertygelse med. Med andra ord, myterna och implicit även konsten, hjälper oss att bli ett vi. Vi:et som behövs för att klara omställningen till en hållbar framtid.

Konst och vetenskap tillsammans

Inom Mistra Environmental Communication finns en ambition att förena vetenskap, konst, kultur och samhälle i gemensam strävan mot ett hållbart samhälle. De – eller vi – som är med i detta har olika ingångar i arbetet och det är just att föra samman dessa som ger oss möjlighet att bli ett program där både ratio och intellectus ges plats. Symposiet om museernas roll i omställningen till en hållbar framtid var ett sätt att låta konst, kultur och vetenskap mötas, och tänka och pröva att arbeta tillsammans kring dessa frågor, ett exempel på det som inom programmet kallas en think/do tank. Detta format i sig skapar möjligheter att utmana våra invanda sätt att ta oss an hållbarhetsfrågor.

Museerna, med sina rika samlingar och sin funktion som mötesplats och arena, har potentialen att sätta besökare i kontakt med de eviga frågorna. Att ge plats för horisonter av icke-vetande. Att väcka vår empati. Att låta oss möta oss själva och varandra och ställa nya frågor. Låt oss utveckla den potentialen.