Självtillit och samskapande för transformativ omställning

Bloggposten är skriven av Eva Friman, en av två programchefer för Mistra Environmental Communication. Den publicerades ursprungligen i serien Snabbtänkt, ett initiativ från forskningscentret DEMICOM vid Mittuniversitetet. Se denna länk för mer om Snabbtänkt.

Detta tynger mig som person, samtidigt som den forskning vi bedriver inom det forskningsprogram med en transdisciplinär uppsättning av forskare och samhällspartners som jag tillsammans med min kollega leder, Mistra Environmental Communication, får än mer aktualitet. Programmet befinner sig i skärningspunkten mellan det som debatten har saknat och det som den har översvämmats av.

Vi vill med programmet utifrån kritiska och förändringsorienterade perspektiv utveckla kommunikation och meningsskapande om hållbarhetsfrågor och därmed främja ett hållbart samhälle i Sverige och i världen. Det är bara åtta år till år 2030. Klimatförändringarna och minskningen av den biologiska mångfalden utgör bland andra interrelaterade hållbarhetsproblem ett reellt existentiellt hot mot vår överlevnad. Såväl det som skapat som verkningarna av ekologisk ohållbarhet, fördelas dessutom gravt orättvist mellan globala nord och globala syd, inte minst i ökande grad mellan olika grupper i Sverige. Att problemen dessutom är så kallade ’vilda’ (eng. wicked problems), d v s inbördes sammanlänkade och komplexa, svåra att begreppsliggöra, svåra att hitta lösningar på och kräver nya metoder såväl inom som bortom akademin för att hantera, gör dem extra svåra att greppa. Men det gör inte problemen mindre allvarliga.

Sverige har ett världsledande anseende som hållbarhetsland, trots att vi har ett av de största ekologiska fotavtrycken i världen. Nästan 60% av Sveriges koldioxidutsläpp sker i andra länder, främst i globala syd, och över 85% av vad vi konsumerar produceras utanför Sverige. Att hållbarhetsfrågorna diskuterades så lite inför valet och i och med valresultatet ser ut att nedprioriteras ytterligare, riskerar inte bara att Sverige försitter sin roll som förebild. Det må så vara i så fall, även om rollen som förebild erbjuder viktiga möjligheter för Sverige att leda och inspirera den globala omställningen. Vår globalt sett både djupt orättvisa och ekologiskt ohållbara höga konsumtionsnivå som innebär att vi tillägnar oss oförsvarligt mycket i termer av tid och rum från andra delar av världen och från andra människor, lägger och ska lägga ett tungt ansvar på våra axlar. Det handlar om varje medborgares ansvar, men minst lika mycket om de system som inom och bortom Sverige orsakar och vidmakthåller ett ohållbart samhälle.

Att inte alla i Sverige idag känner sig delaktiga i meningsskapandet om hur vårt samhälle kan förändras för alla människors drägliga liv och överlevnad är uppenbart. Samhällsstrukturer och sociala praktiker präglas alltför lite av omställning, vilket inte borgar för individers möjligheter till hållbara liv. En del av Sveriges befolkning saknar medel att göra hållbara val, några saknar kunskap, alltför många saknar såväl bildning (i vidare mening) som tro på sin egen förmåga och möjlighet att delta i och bidra till samhället bortom sina vardagliga liv. Min tolkning är att just det senare gäller för de flesta som känner rädsla inför utvecklingen i Sverige och därför har köpt förenklade och intoleranta budskap.

Inom vårt forskningsprogram har vi kunnat visa att nya ansatser och metoder behövs för att tackla vilda hållbarhetsproblem. Vi utvecklar därför bland annat plattformar där olika typer av kunskap att mötas och interagera. Kunskap som innehas och utvecklas av forskare och experter, och kunskap som innehas och utvecklas av lekmän och medborgare med olika bakgrund – socialt, ekonomiskt, kulturellt och identitetsmässigt sett. Samtal och praktiker som inkluderar alla, som gör att deras perspektiv räknas lika mycket som andras och ges samma utrymme. Det är just mångfalden av värderingar, känslor och inneboende erfarenheter som vi hävdar är av vikt. Det är där som en mängd perspektiv framträder, som nya tankar skapas och som vi på ett rikare och kritiskt reflekterande sätt kan hantera hållbarhetsproblematiken. Vi vill inom forskning, policy och praktik skapa en dynamisk och mångfacetterad reflexivitet för samhällsförändring. En reflexivitet som innefattar marginaliserade intressen och människor som idag känner uppgivenhet och maktlöshet, som inte tror sig om att ha en samhällsröst och som därför köper enkla budskap och förklaringsmodeller från partier som inte bara hetsar till misstänkliggörande av andra grupper, utan också aktivt förhindrar de åtgärder som behövs för att hantera klimatfrågan och skapa ett hållbart samhälle.

Min förhoppning är att vi och andra som arbetar i samma anda lyckas med vår ambition att tillsammans skapa mening om ett framtida hållbart samhälle, så att nästa val blir ett val där alla naturligtvis får säga sitt, och där alla vill och tror sig om att kunna säga sitt även om komplexa utmanande frågor där det inte finns några enkla svar. Det är enligt den sammanlagda samtida kunskapen extremt bråttom – det handlar om utmaningar vi står inför nu, och som majoriteten av jordens befolkning redan befinner sig mitt i.