Valet och hållbarhet - en kort reflektion

Bloggposten är skriven av Max Whitman, forskare vid Mistra Environmental Communication. Den publicerades ursprungligen i serien Snabbtänkt, ett initiativ från forskningscentret DEMICOM vid Mittuniversitetet. Se denna länk för mer om Snabbtänkt.

Efter att ha följt valrörelsen så kan jag inte undkomma att känna att vi bevittnat begravningen av den respektfulla återhållsamheten i politiken. Såklart kan den återupplivas men i stunden har dess ande lämnat oss. Anledningen tror jag vi finner i den reaktiva politiken, i avsaknaden av visioner. Utan visioner och drömmande upplevs hållbarhet oftast som en kakafoni av bestraffningar och bördor. När tidshorisonten krymper till att alltid handla om det precis framför oss, när att släcka bränder är allt som det talas om så ligger den vackra verklighet som stödjer en respektfull återhållsamhet långt borta.

Inflationen i begreppet kris är indikativt för en politik utan visioner. Klimatkriser, energikriser, biodiversitetskriser, Ukrainakris, hotet om finanskriser, kris i vården osv är alla symptom på de premisser som ligger till grund för politiken och samhället. Dessa symptom utgör alla signifikanta utmaningar och precis som ordet kris antyder, bör vi gärna “lösa dem” omgående. Men det finns en fara i att jaga “lösningar” på dessa komplexa och sammanlänkade “kriser”. När jag från sidlinjen lyssnar till politikens sätt att ta sig an dessa kriser så landar jag återkommande i samma tanke: oavsett utmaning så bemöts dessa med en reaktion genomsyrad av strävan på kontroll. Valrörelsens debatter har gjort det tydligare än någonsin att riksdagspartierna engagerar sig i en tävling om vem som bäst kan kontrollera diverse kriser. Det är en dynamik som jag tror är starkt bidragande till den respektfulla återhållsamhetens begravning i den politiska debatten. Hållbarhet är vårt mest komplexa åtagande och kontroll som en respons på komplexitet lovar inte framgång. Komplexitet är inget vi kan kontrollera och så länge svaren förblir rotade i tankar om att symptomen måste kontrolleras så lär vårdköerna växa, klimatet skena och brottsligheten fortgå. Samhället är ett ekosystem, inte en motor. I mindre abstrakta termer innebär det att beteenden och symptom uppstår ur alla interaktioner mellan komponenter i systemet. Till skillnad från en motor där en trasig komponent kan ersättas med följden att motorn fungerar så återfinns förändringen i ett ekosystem, inte i förändringen av dess komponenter utan i förändringen i relationerna mellan dessa och kvaliteten på relationerna. Det här är en avgörande insikt från systemtänkandet som fullständigt saknats i valrörelsen men som likväl är nödvändig om politiken ska bidra till ett hållbart samhälle.

Samtidigt har partierna i debatten lite utrymme att bryta sig loss från de principer rotade i kontroll som dikterar dagens politik. Media och allmänhet kräver svar på hur kriserna som staplas på varandra ska lösas och politikerna i strävan på röster har under valrörelsen tvingats vagga människor in i en falsk trygghet att deras politik visst kan lösa dessa utmaningar. För utvecklingen mot hållbarhet är denna dynamik förödande. Hållbarhet är i grund och botten inte en teknisk fråga. Det handlar inte om energislagens koldioxidutsläpp eller om vilka bilar vi kör. Hållbarhet är en fråga om relationer och vilka kvaliteter dessa relationer upprätthåller. Det är med andra ord något som genomsyrar precis allt, ett förhållningssätt till omgivningen. Som samhälle kräver den respektfulla återhållsamheten att vi inte bara pausar exploateringen av ekosystem utan att vi regenererar det vi förstört, allt från våra jordar och skogar, till kuster och älvar osv. Det kräver att vi hittar sätt att uttrycka omsorg. Omsorgen är nämligen den respektfulla återhållsamhetens moder.

Det dystra med den politiska debatten under valrörelsen är att omsorg som en underliggande princip helt lyst med sin frånvaro i samband med att snaran som kräver att partierna kontrollerar de kriser som fortsätter uppstå blir allt stramare. Politiken är visionslös - bakbunden - och det är svårt att se att en samhällsgestaltning som tar omsorgen och den respektfulla återhållsamheten på allvar kan komma från politiskt håll. Istället får vi förlita oss på att gräsrotsrörelsernas visionärer febrilt fortsätter att arbeta på nya förhållningssätt till land och vatten och därmed på nya visioner för samhället, rotade i omsorgens etik. I det arbetet har politiken fortfarande en avgörande roll, inte som den dominerande auktoriteten med rätt svar på de hårda frågorna, utan som den ödmjuka tjänaren till de många svaren som redan florerar i samhället.

Tyvärr fick vi inte bevittna något parti som klev utanför bekvämlighetszonen där kontroll på dagens kriser utlovades. Vi fick aldrig uppleva ett alternativ där politiken visade sårbarhet och ödmjukhet inför det faktum att de inte har lösningar för dagens kriser. Det var synd att ingen tog den intellektuella integritetens väg och sträckte ut handen till gräsrotsrörelser och med ödmjukhet och tillit frågade vad de behöver för att påskynda realiseringen av de visioner som finns i samhället men som aldrig ges uttryck för i politiken. Det hade varit en välkommen och inspirerande utmaning av de normer som bakbinder politiker idag från att visa den sårbarhet, tillit och samarbetsvilja som visionerna om samhället som levererar på den respektfulla återhållsamhetens premisser kräver.