Storytelling för planeten

Så länge det har funnits människor, har det berättats historier. Vi berättar för att underhålla, lugna, mana till handling, undervisa, predika, minnas, och i ett försök att förstå sådant i vår omvärld som förbryllar oss. På senare tid har en ny sorts historieberättande dykt upp – berättande för hållbarhet, historier som ska bidra till ökad hållbarhet. Denna typ av historieberättande sker i många olika sammanhang, så som aktivism, forskningskommunikation, marknadsföring och i olika konstnärliga former. Vissa av dessa berättelser kan hjälpa oss att föreställa oss hur en hållbar framtid kan se ut, medan andra kan vara bedrägliga. Vilka typer av historier är det som berättas? Vem berättar historien, och hur påverkar det hur den berättas? Vem får vara hjälten, vem eller vad får ta skurkens roll, eller den nödställda jungfruns?

Projektet ”Storytelling for the planet – what is it, who does it, where and why?” (Historieberättande för planeten – vad är det, vem gör det, var och varför?), som är en del av Mistra Environmental Communication, ska ta fram verktyg för att kritiskt granska historieberättandets praktik. De många olika varianterna av historieberättande kartläggs för att få en bättre förståelse för hur och varför historierna berättas, och vem som berättar dem. I synnerhet fokuserar projektet på historieberättandets etik, och lyfter därmed fram både möjligheter och risker med detta sätt att hantera klimatkrisen.

- Vi satte igång det här projektet för att vi blev frustrerade över den dominerande typen av storytelling som följer ”business as usual”-logik. Det är problematiskt om storytelling endast uppmuntrar oss att bli ”smartare” konsumenter för att uppnå hållbarhet. Samtidigt ville vi kritiskt granska de mer radikala storytelling-ansatserna som vi sympatiserar med, säger Martin Westin, forskare vid SLU. 

Projektet är ett samarbete mellan SLU, WET Centre och Greenpeace. 

Text: Emily Montgomerie