Forskningsprogrammet Smart Hänsyn har belyst olika aspekter på naturhänsyn. En huvudslutsats är att naturhänsyn generellt är positivt för den biologiska mångfalden jämfört med kalavverkning. Ovanliga arter kan gynnas även om vissa arter behöver större reservat. Programmet ger oss också både ett historiskt perspektiv och en blick framåt. Naturhänsynen vi visar i dag avgör hur skogarna ser ut om 100 år.
Smart Hänsyn är ett tvärvetenskapligt forskningsprogram (2009-2016) med fokus på olika aspekter på naturhänsyn. Programmet leds av SLU och finansieras av Formas.
Smart hänsyn har gjort flera sammanställningar av kunskap. En beskriver var och hur naturhänsyn praktiseras på olika håll i världen och visar att denna avverkningsmodell är vanligast i norra Europa och Nordamerika men också tillämpas i delar av Australien och Sydamerika (1, 2).
En meta-analys där forskarna lagt samman data från många studier visar att avverkade områden med naturhänsyn har högt artantal jämfört med såväl kalavverkade ytor som äldre skog. Men för vissa arter räcker inte naturhänsynen utan större reservat behövs (3, 4).
I ett arbete sammanfattas de ekologiska studier som gjorts om naturhänsyn i Sverige, Finland, Norge. En övergripande slutsats är att mycket av forskningen har varit inriktad mot insekter medan andra artgrupper, till exempel fåglar, inte har studerats lika mycket (5). I en genomgång av den skogliga naturvården i Sverige diskuterar forskarna för- och nackdelar med nuvarande modell (6).
Vi har gjort en populär sammanställning om forskningen om naturhänsyn i Norden och Baltikum. I sju synteser tar vi upp olika teman: Kantzoner mot vattendrag, Hänsynsytor, Högstubbar, Död ved, Asp, Kostnadseffektiv hänsyn och Internationella kunskapsöversikter.
Synteserna publiceras löpande under 2015 och 2016.
Två doktorandarbeten har ökat förståelser för vad som styr artrikedom, överlevnad och habitatval hos skalbaggar, bin och steklar i avverkade områden. Båda avhandlingarna visar att hyggen kan vara en viktig miljö även för sällsynta arter och att naturhänsyn kan bidra med värdefulla habitat (1, 2, 4).
I den ena avhandlingen framkom att omgivningen kring ett hygge är minst lika viktig som förhållandena på själva hygget (3). Den andra visar att stående döda träd på hyggen är viktiga boplatser för bin och steklar och att rikedomen av blommor på hygget men även i vägkanter kan vara viktig för vissa bin (4, 5)
Naturhänsyn är en förutsättning för att grova träd och gamla bestånd ska kunna finnas kvar i framtidens produktionsskogar. Det visar forskare i en studie som blickar 100 år framåt (1). Hur mycket som lämnas betyder dock mycket. Vid 20 procent hänsyn idag kommer det till exempel att finnas ungefär 20 procent gamla bestånd om hundra år medan 5 procent hänsyn innebär 5 procent gammal skog.
Vid 20 procent hänsyn kommer det att finnas fyra gånger mer död ved än om ingen hänsyn visas. Visualiseringar av framtida landskap och bestånd visar också att hänsynen betyder mycket för hur skogarna ser ut i framtiden.
En annan studie visar att mängden döda och gamla träd i landet har ökat de senaste decennierna, som en effekt av naturhänsynen i skogsbruket (2).
Inom trädgrupper på hyggen (hänsynsytor) som är minst 0.1 ha stora finns större mängd av vanliga arter som blåbär och husmossa än på helt kalavverkade ytor (1). Kanteffekterna är dock stora och vissa sällsynta arter som orkidén knärot kan ha svårt att överleva (1).
I en studie före och efter avverkning var överlevnaden av rödlistade mossor på död ved 50 procent i hänsynsytor men bara 10 procent på de öppna ytorna (2). Även om 17 procent hänsyn lämnas som naturhänsyn vid avverkning så påverkas inte markvegetationens sammansättning visar ett finländskt experiment i en skog som domineras av tall (3).
Aspar som lämnas på hyggen kan ha en rik lavflora med flera sällsynta arter och antalet arter av lavar ökar med tiden efter avverkning (4). Särskilt nordsidorna av stammarna kan vara viktiga till exempel för den ovanliga lunglaven eftersom de är förhållandevis skuggiga och fuktiga (5).
Bra kommunikation inom organisationen är viktig för ett bra genomförande av certifiering. Diskussion mellan Börje Pettersson och Per Skoog, Stora Enso. Foto: Lena Gustafsson
Hur väl intentionerna med skogscertifiering genomförs i praktiken är en kommunikationsfråga: Det ställer stora krav på ”informationslogistiken” mellan olika led i avverknings- och skogsskötselkedjan från högsta ledningen till entreprenören på fältet. Det finns olika sätt att förbättra certifieringens genomförande, till exempel ökad integrering med miljöledningssystem, större tydlighet i ansvarsfördelningen och genom att införa mer tydliga krav för den skogliga planeringen. Skapande av en kultur av lärande och internrapportering är andra förslag på förbättringar.
Johansson, J., & Keskitalo, E. C. H. (2014). Coordinating and implementing multiple systems for forest management: implications of the regulatory framework for sustainable forestry in Sweden. Journal of Natural Resources Policy Research, 6(2-3), 117-133. .
En mycket omfattande kritik av skogsbruket växte fram i början på 1970-talet, framförallt mot kemisk bekämpning av lövträd men också mot kalhyggen. Forskare rapporterade därefter att vissa växter och djur kraftigt missgynnades av skogsbruket och föreslog olika typer av hänsyn. Som en följd av detta utvecklades i mitten av 1980-talet den kanske viktigaste drivkraften, nämligen ”rödlistor” över hotade arter. I mitten av 1990-talet krävde utländska köpare av skogsprodukter ett ökat hänsynstagande inom svenskt skogsbruk. Detta bidrog till att internationella certifieringssystem utvecklades runt millenniumskiftet och i dessa var naturhänsyn vid avverkning en viktig del (1, 2).
Genom att välja träden som lämnas vid avverkning mer medvetet så kan kostnadseffektiviteten öka. I en studie framkom att om aspar med ganska liten diamater och med särskild stamform och barkstruktur prioriteras så ger färre träd samma värde för den biologiska mångfalden som ett slumpvis urval. Lavar användes som mått på mångfalden. Den besparing som uppstår skulle kunna användas för att spara fler träd och därmed öka nyttan för den biologiska mångfalden. Det är svårt att dra tydliga slutsatser för praktiskt skogsbruk utifrån den här studien. Den är den första i sitt slag och för att kunna dra mer generella slutsatser behövs fler studier med olika typer av biologisk mångfald och olika typer av trädslag.
Perhans, K., Haight, R., Gustafsson, L. 2014. The value of information in conservation planning: Selecting retention trees for lichen conservation. Forest Ecology and Management 318: 175–182
Ett sätt att undersöka hur människor uppfattar avverkade områden är att mäta ögonrörelser, en metod som används mer och mer inom forskningen. Det är då viktigt att använda ett bra och homogent bildmaterial, det vill säga att antingen använda fotografier eller visualiseringar (1). Experter (ekologer) och icke-experter värderar avverkade områden med naturhänsyn på ett likartat sätt men deras sätt att se på bilderna (ögonrörelser) skiljer sig åt. Experterna fokuserar mer på markvegetationen då de ska bedöma artrikedom och de håller också blicken mindre still jämfört med icke-experterna (2).
Pihel, J., SANG, Å. O., Hägerhäll, C., Nyström, M., & Sandström, E. 2014. Assessments and Eye Movements Compared between Photographs and Visualizations of Logged Forest Vistas–For What Kind of Assessments are Visualisations a Good Representation of Photographs?. In Digital Landscape Architecture DLA 2014 (pp. 344-351). Berlin: Wichmann Verlag.
Pihel, J., Sang, Å. O., Hagerhall, C., & Nyström, M. 2015. Expert and novice group differences in eye movements when assessing biodiversity of harvested forests. Forest Policy and Economics 56: 20-26.