Författare: Amelie Jarlman, Maria Kahlert och Iréne Sundberg
Prov tas från en ca 10 m lång provtagningssträcka, som är representativ för lokalen när det gäller bottensubstrat, vegetation, vattendjup och vattenhastighet. Sträckan som skall provtas skall helst omfatta hela vattendragets bredd, annars så långt ut i vattendraget eller sjön som är möjligt, beroende på djup- och strömförhållanden. Området närmast strandkanten undviks dock. Vid återkommande provtagningar används fasta provtagningssträckor. Läget anges med x/y-koordinater med hjälp av GPS, samt relateras till fixpunkter på land och dokumenteras med skiss och ev. foto.
Påväxten ska helst tas från stenar utan trådformiga alger eller mossa och stenarna ska ha befunnit sig under vatten i minst fyra veckor före provtagningen. Områden med låg strömhastighet eller kraftig skuggning bör undvikas, utom när de är karakteristiska för provtagningslokalen.
För att få ett representativt prov av kiselalgssamhället används minst fem stenar, som är tillräckligt stora för att inte flyttas under normala strömförhållanden. Ca 10-25 cm i diameter brukar vara lämpligt – större kan vara svåra att hantera. På näringsfattiga lokaler samt när endast små stenar förekommer, bör antalet stenar ökas till minst tio.
Den övre ytan av stenarna borstas med ny eller väl rengjord tandborste och materialet sköljs ner i en plastvanna eller liknande. Tag 200-500 ml å- eller sjövatten i ett litermått – mängden är beroende av vilken storlek på burk som används. Om vattnet är klart kan det användas direkt, men om det är grumligt bör det filtreras genom ett planktonnät (helst 10 µm). Nätet rengörs noggrant mellan provtagningslokalerna. Håll stenen över vannan, borsta den övre ytan och skölj ner materialet i vannan med små mängder av vattnet. Borstningen och sköljningen upprepas åtminstone tre gånger på varje sten. När alla stenarna borstats ska vattnet i vannan vara tydligt grumligt.
Om inte stenar finns på lokalen, eller om samtliga stenar är täckta av trådformiga alger eller mossa, kan prov tas från vattenväxter. Delar av levande vattenväxter (OBS ej vattenväxter som håller på att brytas ner, eller unga växter där algsamhället inte har utvecklats helt) plockas eller klipps av och läggs i en burk med 200-500 ml vatten. Burken skakas kraftigt, varefter växtmaterialet kramas ur och avlägsnas. Upprepa tills vattnet är tydligt grumligt.
Om det finns väldigt mycket material i provet kan man tillsätta ytterligare 500 ml vatten. Hur många stenar som borstats samt hur mycket vatten som använts ska anges på fältprotokollet. Materialet blandas noggrant och hälls i två 100-250 ml burkar. Om levande material ska analyseras fylls även en liten burk på ca 20 ml.
Låt de stora burkarna stå svalt och mörkt (t.ex. i kylskåp) tills materialet sjunkit ordentligt (åtminstone över natten) och dekantera därefter av ca 2/3 av vätskan och ersätt med 96 % sprit. Den ena burken skickas för analys och den andra sparas, om något skulle hända med försändelsen. Den lilla burken förvaras mörkt och svalt och skickas ofixerad, senast dagen efter provtagningen för analysen av levande material.
Om det finns stora mängder synlig påväxt på provtagningslokalen tas ett prov och läggs i en liten burk, plastpåse eller liknande med å- eller sjövatten. Täckningsgraden anges på fältprotokollet. Om bakteriepåväxt finns (gråvita eller beiga tofsar), även i mindre mängd, tas ett separat prov av denna. Proverna förvaras mörkt och svalt tills de skickas för analys.
Tillägg
OBS! Börja med kiselalgsprovtagningen och fyll i fältprotokoll, ta foto och dylikt efteråt – detta för att inte riskera att trampa omkring och störa stenar som kommer att användas vid själva provtagningen.
Grumlighet och färg kollas mot ljuset i genomskinlig burk.
Om endast få stenar finns på lokalen, eller om stenarna är täckta av t.ex. sediment, kan för säkerhets skull prov tas både från stenar och från växter. Dessa prov tas då var för sig, dvs. blandas inte ihop, och märks med vilket substrat som använts.
